Andning

Ganska blåsig dag och mulet, såklart. Vinden sveper om joggingbyxorna i bomull, vid det här laget med ett par år på nacken, noppiga och fula. De får duga, eftersom alternativet är ett par kortare byxor som istället har den nackdelen att andelen syntetiskt material i dem, får dem att dra till sig diverse hår och damm likt ett magnetiskt fält.

Ganska kallt är det, så jag drar ner mössan en bit till, över öronen, längre ner över pannan. Tapp, tapp, tapp eller låter det bam, bam, bam? Mina fotsteg mot underlaget av is, snö, modd och salt. Min en gång urstarka, inre drivkraft som kunde få mig att springa hur långt som helst och framför allt fortare och fortare. Den kraften har för länge sedan utarmats, men i något slags hopplös kamp mot kroppens destruktion och avveckling, förfall och nedbrytning, försöker jag upprätthålla en ork som ska ta mig genom den ena dagen efter den andra. Ända tills någon del av mig säger stopp. Pumpen, ett kärl som brister, en kräfta som vandrar runt i mitt inre eller något annat av ännu oanad karaktär.

Min kropp arbetar alltid emot mig under de femton första minuterna, som om den måste övertygas om att ställa om sig på ett större syreintag, att vidga sina blodkärl och ett arbetande hjärta. Efter ett par hundra meter måste jag gå ett tag. Benen är stumma och ovilliga, anden är ovillig och bråkar om hur tråkigt det är. Motvinden som dansar spefullt runt min kropp, får mig att tappa andan ett kort tag.

Bam, bam, bam. Gåendes. Bam, bam, bam. Gåendes. Bara ett par hundra meter kvar, sedan är jag framme vid den stora vägen. Kroppen gnäller, bråkar, stönar, stånkar. Bröstkorgen häver sig, andningen pipig och flåsig. Bam, bam, bam. Framme vid vägen.

Så händer det som fortfarande kan hända. Jag börjar jogga igång lite lätt igen och nu flyter det. Benen löper lätt och ledigt, andningen är kontrollerad och en viss spänst, samt lätthet infinner sig. Tadam, tadam, tadam.

Ganska glad!

/Poppy