Med risk för att det blir likt en härva av ihoptrasslade garnrester och inte alls vackert som ett av Ariadnes utrullade nystan, vägledande i det obskyra dunklet av livets plågsamma låga eller brist på denna rentutav. Långa meningar kan man också skapa av liknande tilltag. Nog för att jag också hade varit i stort behov av mön Ariadnes tråd, men det är ju uppenbart att dyrbara garn endast vägleder hjältelika män på deras strapatser, även om man än en gång får slagdängan sjungen, nästan spottande fram i ansiktet, det påtagligt bleka, anemiska och andefattiga: "Vad vore männen utan de kloka kvinnorna?". Ja, just i Thesues fall är det väl uppenbart och jag tänker inte för en sekund gå in på någon annan man, kvinna, Tes eller liknelse. Bevare mig! Väl dessutom!!
Vad vore ett rikt klosterliv med dok och örtagård jämfört med ett fängslande liv, med underliv i syntetiska trosor och alldeles för mycket ogräs? Vad vore ett nunneliv med dagar, timmar, minuter och år efter år efter år med kontemplativa meditationsstunder jämfört med ett ständigt jagande, stressande,en ständig rädd blick som kastas över axeln, ifall någon skulle upptäcka, avslöja, taga av daga alla ens brister och tillkortakommanden? Vore bönestunder, nattvarder och tagelskjortor då att föredra om det gav mening till det patetiskt lilla andetag man tar här på jorden än ett liv av oro, besvär, tomt och i brist på andras mod spelar ju ens eget egentligen ingen roll, så varför fortsätta sträva bortåt om man då kan sträva inåt?
Allas drömmar om ett annat liv, när det man har som är ens eget och mitt i en inte räknas. Varför? Varför inte i så fall? Vad förleder tanken, själen, rädslan, sorgen och flykten på återkommande visiter med returer? Alla som aldrig vågar mötas, ses, skiljas i ett gott tecken med ett gott syfte. Skulle det vara så fruktansvärt? Skulle det innebära att vi förlorade det redan, bortom all räddning fumlande, snubblande och intetsägande fotsteg som snavade på kanten och tog adjö utan att ens torka av sig på dörrmattan med orden VÄLKOMMEN på?
Adjö. Sköra människa till intet. Intelligens att förbruka, aldrig nyttja. Bataljer att gå, men ständigt behöva spänna bältet på nytt. Tröstlöst vackert, men smärtan tager vad den behöver för att fortsätta leva.
/Poppy i en körsbärsblommande dal med Ondskan i nästa kvarter som ett regelrätt forum för spillror av de som aldrig vågade se eller tro eller mötas alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar