Usch, idag blir jag låg, låg, låg. Värre än ebben och att se tidvattnet rinna utåt och ligga kvar i en meningslös kamp mot döden, likt en sprattlande fisk i sanden.
Hur kan barn dagligen mobbas och utsättas för våld? DET är en sak och så vidrigt i sig att mörkrets meningslösa frustration håller en i ett järngrepp, utan möjlighet att ens med bultsax komma ut ur känslan. Än värre är att barn utsätter barn för daglig mobbing, våld, pennalism och med medel inte värda existens. När jag läser om detta förtryck, detta översitteri som enbart handlar om rått våld blir jag både beklämd och ursinnig.
Var är de vuxna på skolgården? Ska barn i lågstadiet behöva stå ut med smällar i bakhuvudet? Ska barn på mellanstadiet behöva bli slagna, nersparkade och tappa andan i "lekar"? Sedan eskalerar våldet och var tar det slut?
Är det detta samhälle vi vill fostra våra barn i? Om igen - var är de vuxna? Lärare och föräldrar som bryr sig, tar sig tid, pratar med sitt barn, ger dem verktyg att hantera frågor kring demokrati, jämställdhet och integritet? De behöver kanske också verktyg som vågar ge dem mod att säga ifrån, ta avstånd och ett FÖRTROENDE hos de vuxna.
Vad gör vi och vad har vi gjort? Sitter lärarna och konferensar för fullt för att bättre nå utbildningsmålen? Till vilken nytta när flertalet av deras elever blir halvt ihjälslagna på skolgården? Föräldrarna - har de fullt upp med att gå på egna kvällsaktiviteter och kanske barnen har både Tv och dator på rummet, så slipper man ju alla konflikter och man behöver heller aldrig prata om de där allvarliga, tidsödande, men kanske avgörande frågorna och värderingarna som gror bland kompisgängen. Och kompisar? Som prylar en....
Nä, fy fan!
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar