Teatern sägs spegla sin samtid. Detta funderar jag nu på. Huruvida det är sant eller giltigt i vårt samtida samhälle. Samt skådespelarnas insatser.
Jag har redan tidigare skrivit om de sexuella trakasserierna inom scenkonsten, samt om "Idioten Ola Rapace", som genom sitt uttalande förstärkte de anklagelser som kommit fram om männens maktmissbruk inom teaterns instängda värld. När sedan Rapace satt hos Skavlan, bredbent flinande och trodde han var båda coolast och snyggast i världen kände jag allt utom respekt för denna man. Låt vara att han är en produkt av sin uppfostran, sin samtid och sin skolning. Men hjärnan la han på hyllan långt innan frugan ställde sin Guldbagge på samma plats.
Teater då... Jaaa, Teater. Denna konstform med rötter ända in i antikens guldgruva och vyssjande vagga om ro och fruktan. Ängslan, uppvigling och erinran. Med rötter i lyriken med Sapfo som en urmoder med ömsinta och förtvivlade skildringar av den än idag så outsinligt, plågande och förtärande känslan av förlorat hopp, förlorad gunst, förlorad kärlek. Att vara så förlorad så man bara vill försvinna, liksom Stagnelius, Plath och Woolf sedan beskrivit det. Bland många andra.
Shakespeare. Min högt uppburne William förstod precis hur teater skulle skriva, talas, ageras och att vara just en spegling av sin samtid. En kritiker av sin samtid, likt den ystre Villon i Frankrike drevs dramer om religionens och kungatronens förbannelser, trångsynthet, utagerade normativa förhållningssätt och en anda för den bredare allmänheten och massan att få ta plats. De visste att sätta värjan rätt i bröstet, precis innan dödsstöten, så att det kändes, brändes, plågades, men också kunde skrattas åt den uppenbara idiotin. En flagrant känsla som kanske inte kunnat förmedlas på annat sätt i sin samtid. Men idag?
Ja, jag har alltid tyckt att det är något magiskt med teatern. Med de tunga ridåerna, med de inövade replikerna och spottet som yr ut ur ystra skådespelares munnar. Jag har skrattat åt barnpjäserna och de roliga figurerna på scenen. Ändå. Har jag upplevt magin genom förespeglade förväntningar och inte genom upplevelsen? Jag har aldrig blivit gripen. Gripen på det där sättet så att man förlorar greppet om verkligheten, att man kommer in i en annan dimension och kommer ut med känslan av att ha åkt i en cabriolet alldeles för fort.
Ja, jag tycker att skådespelarna ofta känns oengagerade, ofta känns stela, ofta känns overkliga och tillgjorda. Replikerna uttalas på ett väl inövat sätt, men inte på ett äkta sätt, inte med någon känsla eller gripbarhet. Just som Teater. Lite för mycket scen, lite för lite närvaro. Jag funderar på om det beror på att dagens skådespelare med självklarhet har sin konstform, med självklarhet äger sin konstform. De behöver inte slåss om den eller sin tillhörighet i samhället som under Shakespeares tid. Det är lite för mycket dandy och polerade skor med vaxade mustascher. Kanske måste Teatern likt Demokratin alltid kämpa för sin överlevnad för att betyda något. För idag skrivs heller inte så många pjäser som speglar vår samtid. Man spelar hellre en Shakespeare - som är fullkomligt formidabel, men ändå! - än att ge sig på något nytt, djärvt, utmanande. Något som känns med vasst bett och skarpa korpgluggar till ögon som skulle kunna få oss i publiken att tro lite mer på Teaterns självklara konstform i vårt samhälle. Det gäller till lika stora delar, om inte större skådespelarna! Annars kan Teatern nog snart hälsa hem och man ska väl alltid se upp med att gräva sin egen grav?
Så var det teaterdirektörerna också som tydligen betalar sig själv dubbelt och trippelt upp för sina ENASTÅENDE insatser för oss som betalar för att trippa och trigga deras egon. Det smakar surt, som Räven påpassligt sa om de vackra, röda rönnbären.
/Poppy - inte så säker på scenkonsten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar