Även med nattskuggans mindre smickrande ljus och pixlar i upplösning kan Tulpanen få mig att tänka. På att det är en vacker, tacksam blomma, men också att dessa knölar en gång var ett exlusivt och dyrbart föremål, som det betingades i våra ögon orimliga summor för.
Guld, diamanter, olja och idag värdepapper har alla haft och vissa består med samma innebörd. Rikedom, som i sin tur kan ge makt och inflytande. Samtidigt som det inneburit så många förluster. Kraschade börskurser, familjer i förtvivlan, den rikaste mannen på gatan blev nästa dag den fattigaste och hittas hängd för egen hand i ett sjabbigt hotellrum, eller med svettiga, darriga händer satt en kula i pannan. Hur kan man tillåta sig att se allt förlorat för att man mist sina kalkylerade och faktiska rikedomar räknade i siffror? Splittrade familjer, skammen, nesan och de som låg i underläge som nu står och pryglar sin gamle översittare gul och blå med brännbollsracket och cykelkedjor. Barnen rusar undan förtvivlan in i drogernas rus, kvinnornas och männens tillfälliga armar. Några nålstick till, några ligg till för att döva smärtan. Den som bara finns där för att man skulle leva upp till något som egentligen bara var en illusion av något annat, en dröm om något annat än det liv som erbjuds en.
Farmor min, jag förlitade mig alltid på Dig och Dina ord klingar än lugnande och behagligt för en som aldrig varit i närheten av eller åkallat varken Eldorado eller gudar: " Det är ju bara världsliga saker ändå!"
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar