Roman Polanski

Nej, Roman nu går det faktiskt inte längre. Det fanns en tid när det gick. Kanske till och med fanns en tid när ens inbillade maktfullkomlighet aktades och respekterades. Men nu går det faktiskt inte längre. Rikspolischefer, politiker, regissörer, skådespelare eller vanliga familjefäder. Nog är nog!

Så länge jag försökt blunda och utesluta det jag vet, för jag tycker ju bäste Roman med efternamnet Liebling (av alla namn!) att Du är en regissör värd att hyllas, värd att begrunda i Dina verk och värd att lovprisa för de stämningar och känslor Du sätter på pränt i filmiska scener. Det mardrömslika, utsatta, nakna, likväl som det hårda, kämpande, leken med vampyrer och övernaturliga, folkloristiska fenomen. Rosemary´s Baby, Tess, Repulsion, Kniven i vattnet, Pianisten m. fl.

Jag försöker föreställa mig hur man genomlider och överlever att dels under sin barndom uthärda andra världskrigets förföljelser, att tvingas in i Krakows ghetto som ung pojke, föräldrarna deporteras till koncentrationsläger och ovanpå detta år senare blir hans gravida hustru brutalt mördad av en samling missbrukande desperados från the Manson Family. Fasan, skräcken, det definitiva slutet av något som skulle vara början på något hoppfullt och kärleksfullt. En paradoxal filmisk mardröm, otäckare och mer skrämmande än vilken modern, asexuell vampyrhistoria som helst. Såklart kan jag bara inse en liten bråkdel av hur det kommit att påverka och inverka i det resterande liv Roman Polanski företagit sig. En överlevare med flertalet onödigt svåra prövningar i livet. Ingen skall behöva utstå det Polanski fått vara med om. Ändå finns det saker som inte får ske under förtäckt täckmantel, i snyftande försvar av sitt lidande eller psykisk ohälsa. Man har alltid ett eget ansvar för sina handlingar. Oavsett vad. Det vägrar jag att kompromissa med!

Att som världskänd filmregissör utnyttja unga flickors beundran och dröm om det glamorösa skådespelande livet (i dubbel bemärkelse!), att droga och våldta flickor som knappt nått vare sig tonår eller pubertet lämnar en hel del att önska herr Liebling! Trösten det skänker att åsamka andra unga lida kommer aldrig att kompensera det egna lidandet. Det kan man enbart själv ta itu med. Det finns inga förklaringar nog eller acceptabla ursäkter för detta beteende. Det visar också på en obehaglig tolerans för vad män och uppburna män kan utsätta unga, oerfarna människor för. Självklart ska Polanski utelämnas till USA och ställas till svars. Det kanske varken är behagligt eller nöjaktigt, men det är inte mer än rätt!

/Poppy