Att inte tycka om

Det finns så mycket att inte tycka om. Från en bok, ett kulturellt uttryck, genre av musik, en person, en som smaskar, en som snuskar, en som förbrukar känslor i brist på sin egen oförmåga att vara i kontakt med sina tankar, ambitioner och just känslor. Fegis kallas det också.

Personligen tycker jag att i detta liv, som är vårt och här och nu, borde vara mycket mer aktsamma om varandra. Om oss själva, vänner, främlingar och livet självt. Vårda varandra lite bättre. Vi behöver inte varje dag se lyckliga ut, säga tröstande saker eller vara förstående. Men kanske om vi försöker se saker och ting ur lite andra perspektiv i bland. Hur blir det om jag förflyttar mig till grodperspektivet? Det kanske blev lite mer spännande, lite annorlunda, men bra! Kanske fågelperspektivet rymmer mer än vi kunnat ana? Och kanske vi kan bryta loss ramarna ibland, låta oss sväva ut, utan att bli sedda med skepsis eller ifrågasättande.

Mer dialog och hänsyn. Mer öppenhet och nyfikenhet. Bort med alla nedsättande kommentarer, som inte stärker någon. Vare sig den som sa orden, eller den som blev drabbad av dem. Vissa saker orkar man inte, vissa saker mäktar man inte med. Som att övertyga en inbiten antifeminist om kvinnors umbäranden genom årtusenden. Ändå kan just den antifeministen vara den som bäst och mest uppskattar ett hej, en fråga om hur helgen varit. För man behöver inte heller älska alla, eller lägga sin själ i deras händer. Man behöver inte lägga meningslös energi på folk, som ändå inte uppskattar det. Men man kan våga lite mer, eller som jag brukar säga när folk bär sig illa åt "Don´t give in. Give back. With Love Attack!"

Själv ogillar jag i ALLRA högsta grad allt av Runeberg och Herman Hesse, syntpop, hårdrock, symfonirock, självförhärligande beskrivningar, ryggradslöshet, intrigerande, projektioner, bensindrivna gräsklippare och allt som känns påtvingat.

/Poppy