Jag satt och läste Poppy dearest, förra inlägg och började applicera det på mig själv till viss del.
Ibland är det ju så att man kanske rent slentrianmässigt hälsar och ler men inte egentligen lägger någon särskilt omtanke bakom det. Fast jag kanske inte menar eller ens bryr mig om hur jag uppfattas så märker jag ganska tydligt att ett leende eller en snäll kommentar verkligen kan pigga upp de flesta.
Motsvarande märker jag ju att sura eller onödiga kommentarer kanske inte får mig att bli ledsen men förbannad och och resulterar ofta i att jag blir extrem neutral medan det kokar inom mig.
Det gör ju heller inte att jag anstränger mig det där lilla extra för att hjälpa så som jag gör mot trevliga personer.
Så i princip håller jag med om att fram för fler leende och snälla trevliga kommentarer, de genererar oftast returleendeoch trevliga kommentarer osv.
Men varför är det så att en del personer inte blir nöjda förrän de märker att de har lyckats med sitt alltför tydliga uppsåt att såra någon. Är det verkligen sant att den enda sanna glädjen är skadeglädjen för dessa personer, ibland kan man ju verkligen undra!
Nu så måste jag ju göra en lista på det jag verkligen gillar!
Hårdrock, rock, blommor som doftar gott typ hyacinter, syrener, heliotrop och balsaminer, doftpioner, att vandra på stranden, fotografier, vänner som ställer upp för varandra, jul, min familj, att överraska, att bli överraskad.
Listan hade kunnat bli väldigt lång men då måste jag ju balansera upp det med saker jag inte tycker om så istället slutar jag med ett citat av Greta Garbo:
"A smile happens in a flash, but its memory can last a lifetime".
Honey/smilar och ler
Honey! Fortsätt bara att ge se människor, säga hej och uppskatta att de finns. Glädjedödarna mår ju alltid själv sämst. Det vet vi ju. De är små, rädda och måste ständigt beväpna sig för att inte bli avslöjade. Ibland går jag stenhårt in för att de SKA bli glada när jag kommer och jag tänker; jag ska respektera dem oavsett vad. Sedan får DE tänka vad de vill. Jag tänker INTE ge efter för deras slentrianmässiga deppo-aggro-hato-stil, Inte en chans! Arg har man såklart rätt att bli. Och ledsen. Men inte bara för att någon inte tycker som Du. Det är bara respektlöst, lamt, svagt. Och visst har Greta rätt! Hon som mest ville vara ifred, förstod ändå att uppskatta det där leendet. Och det är sant. Vissa positiva saker som sagts i flykten, men känts uppriktiga - de lever kvar inom en. /Poppy
SvaraRadera