Toreador

Tjurfäktning. En mastodontlik, svart tjur med stora, intensivt rödglödgande, flämtande näsborrar lyfter på huvudet, skakar lätt av sig dammet efter att just ha fallit omkull inne på arenan. Nosringen skramlar tomt, men likväl hörbart. De små, mörka ögonen riktar in sig på den tvåbente. Toreadoren som i silkesglänsande, figursydd dräkt flämtar ikapp med den stora besten. Den fyrbente slänger lite på svansen, benen skakar lätt under honom av den ansträngning och dödsdans han nu befinner sig i. Här erbjuds inget schackspel, som en chimär till skuggan av en chans. Här handlar det om att dö med värdighet, att dö med stridsropet hämtat från romarnas Gladiatorer och dess lika onda, bråda, ovillkorliga kamp om dödsryckningarnas skälvande, liderliga, förhäxande bröl och oåterkalleliga stund. Tänk att just detta då får bli den sista, den största stunden.

Med detta sagt att vissa ser verkligen tjurfäktningen som en dans, ett symboliskt traditionellt utmanande där toreadoren med sitt mod, sin vighet och snabbhet sätts på prov, liksom tjuren om livets villkor. Vissa vill se det som ett fascinerande skådespel och påtalar att djuren faktiskt beundras. Ju hetsigare och brutalare tjur, desto fler applåder. Några tillför diskussionen åsikter om något slags heligt förbund mellan Gud och människan genom detta spektakel. Jag ställer mig frågande och skeptisk. Inte minst till anhängarna av det erotiska momentet i tjurfäktningen. Visst vet jag att det finns de som gillar strypsex, de som gillar att titta på när andra har sex och gillar utmattningens tendenser när det kommer till sex. Men hur många drömmer på riktigt om att göra det med ett halvt ton, döende tjur med ex antal spjut inborrade i ryggen. Kanske tiotusentals spanjorer och portugiser världen över. Men för mig är tanken både bisarr och brutal.

Min åsikt är att tjurfäktning är en kvarleva som för länge sedan borde varit förbjuden. Alla traditioner behöver inte upprätthållas till varje pris i den sanna historiens, långa arm. Alla nationalutövanden behöver inte bakas in och konserveras för eftervärlden och speciellt inte de som innebär regelrätt slaktande där villkoren är långt ifrån lika för utövarna. Många skulle förvisso bli arbetslösa på kuppen. Det beräknas gå åt 12000 tjurar bara i Spanien till detta tortyrliknande övergrepp på levande varelser, varav vissa har mage att kalla det "skådespel".

Toreadoren då. Eller matadoren. Vad skulle han göra utan sin kroppsnära dräkt i sprakande färger? Vem är han eller hon utan sin mössa på svaj, utan massans vrål vid dödsstötarna och efter att ha undkommit ännu en attack från detta djur, en tjur? Vad skulle en toreador kunna bli med sina snabba rörelser, sin träffsäkerhet och uthållighet om inte dödsdansen fanns? Skulle de bli soldater eller skidskyttar i spåren istället?
/Poppy