Kulturella tidskrifter

Trots skrin om litteraturens utarmning och död – och jag är beredd att skriva på den signerade linjen om vi inte alla börjar ta en aktiv del av litteraturen och vad dess innehåll kan sträva mot, bort från lättsmält, bort från lättläst, bort från allt som kan betecknas som lätt utan någon form av undermening, analys eller kritik – så visar kulturtidskrifternas försäljning på att det faktiskt finns just ett begär efter något fördjupat, något mer meningsfullt och tänkvärt. Än en deckare skriven av en schlagersångerska, i tidningsstället vid kassan på ICA. Kanske vi i våra bråda tider där vi ska hinna allt: jobba effektivt, vara flärdfulla och frigjorda på fritiden, idrotta inte minst – det gäller ju att hålla sig i form för den där flärdfulla frigjordheten – hämta barnen hos separerad partner eller dagis eller skola, laga mat, diska, städa, tvätta, knyppla, sticka , spika och förverkliga en och annan dröm på vägen, även om det bara handlar om att gå en kvällskurs i franska eller tuschmåleri, ja kanske då kulturtidskrifterna är mer lagom till format, längd, innehåll än en diger lunta till bok. En tidskrift med bilder, en artikel som kan begrundas ingående, men kanske på max 3000 ord, kanske max två sidor accentuerad av vackra foton. Jag vill absolut inte låta negativ – kulturtidskrifterna behövs som ett aktivt forum och är värda all heder åt sin outsinliga kamp för en aktiv debatt inom alla dess olika områden. Min poäng är att vår ork räcker bara för ett par sidor, tyvärr. Bättre förstås än ingen ork alls och kanske det blir mer frenesi på detta sätt, mer levande, mer gung under fötterna och större aktivitet.

Nu finns det dock vissa varningssignaler som kan komma att påverka i negativ riktning. Inte minst vår regering med sin nya kulturproposition där man vill styra stödet åt tidskrifterna där det råder en kulturell debatt med analys och presentation. Alltid svårt att veta vad politiker egentligen är ute efter, men det låter som man mer är ute efter små trevliga notiser som rapporterar om senaste nytt i kulturvärlden. Om den innebörden ska bibehållas kommer det att utarma den aktiva debatt som gör tidskrifterna levande som slagkraftiga verktyg i samhället. Detta omintetgör för skribenter som kan skriva glödgande artiklar, som kan utmana, provocera och identifiera områden inom vår kultur och vårt samhälle som bär på uppenbara brister. Istället för fler ridåer behöver vi fler öppningar, fler draperier som dras åt sidan och blottar sår, varbölder och mörker vi lever i ovisshet om.

Daniel Defoe och Jonathan Swift, två författare som kallas klassiker. Bägge började sin bana inom tidskriftsbranschen, bägge skrev hårt, omilt och med en itensitet man sällan ser idag. Jag kan sakna den uppenbara utmaning dessa bjöd på, den konstform satir är när den behärskas formmässigt, samt leder till en stark och uppriktig kritik av aktuella samhällsproblem. Flertalet konstnärer har provocerat med sina målningar och inte minst musiker har haft en förmåga att locka och ge hopp till unga och äldre. För att kunna ha en fortsatt öppen debatt kring kulturen som en samhällsindikatör får vi värna om de forum vi har, inte försöka anpassa dem, ringakta eller försöka undvika dem. Mera till flera!

/Poppy