Så var vi där igen och det gör mig ursinnig! Hur länge ska de få hålla på och regera, agera, orera och frustrera i yttrandefrihetens namn? Om det ens var den som anförde deras förfäktande! Nej, här har vi ytterligare en konstnär, en kulturarbetare som sliter i sitt anletes svett för att vi andra, vi imbecilla som inte förstår det storartade med dessa känsliga neurotiker, dessa vibrerande sändare av våra egna, inmutade, förborgade känsloliv som äntligen kan förlösas i deras och endast deras konstform.
Männen inom kulturvärlden! Jag börjar mer och mer frukta att de besitter uppenbar avsaknad av flera, fullt normala funktioner. Som intelligens, som respekt, som hänsyn och tillika en vilja att driva på utvecklingen i en positiv riktning, inte i en ständigt bakåtsträvande, patriarkal tillställning som känns lika mossig som de dammiga sammetsdraperierna i en ridå som aldrig öppnas, på grund av rädslan av de hårt omhuldade, traditionella begrepp om kulturella ceremonier som äger rum där bakom. Det får en inte bara att nysa av ren allergirisk, det får en att rygga tillbaka för det uppenbara. Att ingen släpper in ljuset, ingen vill sopa undan det gamla skräpet, ingen vill skura bort smutsen med såpa. Allt skall vara som det alltid varit, i sann patriarkalisk anda. Där män får vara män och kvinnor får vara kvinnor och då menar jag inte i de rollbesättningar som de tillsätts eller de gestalter de får ge liv till i en form och ett forum avsett spegla andra tider med andra öden, sett ur andra tiders problematik och samhällsanda.
Sexuella trakasserier fick sitt startskott med Kungliga operans balettchef Marc Ribaud, som redan innan han tillträdde sin tjänst i Sverige hade rykte om sig att just utöva sexuella påtryckningar av ett eller annat slag. Ändå övervägde naturligtvis hans förmåga som konstnärlig ledare och koreograf. Att utöva påtryckningar av detta slag i ett av världens mest jämställda länder år 2010 år ett hån mot allt vad jämställdhet heter. Men som man och inom kulturen har man visst dessa friheter, eftersom man aldrig kan stoppa en konstnärssjäl utan att deras kreativa skapande går i stå.
Så nu Ola Rapace! Som uttalar sig i torsdagens City om kvinnors privilegium att kunna ligga sig till en roll. Så detta är alltså en reell verklighet som pågår fortfarande, vilket förvisso Sveriges radio också visade i sin undersökning av sexuella trakasserier inom scenkonsten – även om nu Lena Endre aldrig märkt skuggan av tillstymmelse av detta.
Rapace verkar inte alls förstå den utsatthet kvinnorna befinner sig i när detta verkligen händer och är en nästan lika gammal klassiker som den om den lyckliga horan. Kanske kan en del av kvinnorna inbilla sig att det ändå var ett trevligt möte och att hon sedan fick den där eftertraktade rollen också, vilket ju då bara var en bonus. Kanske hon kände sig lika utnyttjad och trampad på som de som berättat om sina erfarenheter för Sveriges Radio? Hon kanske kände sig rädd, grät och gick därifrån i skam, väl medveten om att ingen Ola Rapace behövde ligga sig till några roller, för dem får han genom att visa på sin begåvning och sin talang. De får han genom hårt arbete och ses som en driven och respekterad skådespelare.
Vad är det egentligen Rapace vill ha sagt? Tar kvinnorna för stor plats på scenen och inom kulturen? Eller knullade sig också Noomi Rapace sig till rollen som Lisbeth Salander?
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar