Tim Burton har åter slagit sina påsar ihop med Johnny Depp och som vanligt är Depp uppsminkad, utklädd och lätt oigenkännlig, alltid på gränsen till det löjeväckande, men med ambitionen att upprätthålla en stämning av magi hämtad från sagornas fantasifulla värld.
Mia Wasikowska som spelar den 19 år unga Alice gör det strålande. Hon är precis så öppen och samtidigt sårbar som tonårstjejer ofta är. Mia spelar heller aldrig över och vinner filmen igenom på sin återhållsamhet, sitt lugna kroppspråk och sitt aldrig överdrivna eller inställsamma leende. Som en perfekt kontrast mot Depps Hattmakare, The Cheshire Cat och den galna kaninen på tepartyt.
Helena Bonham Carter gör ännu en gång en briljant roll som maktgalen despot – jag tänker på hennes hysteriska, men också maktfullkomliga Bellatrix Lestrange i Harry Potter. Det är omöjligt att vika en tum från hennes karaktär på duken. Dock slår det mig att den elaka gestaltas av en kvinna som under filmen tvekar mellan om det är bättre att bli respekterad och fruktad än att bli älskad. Jag funderar själv på om detta är kvinnans lott – och med tanke på den debatt som råder om kvotering av kvinnor i näringslivets kammare.
Filmen är vacker, lockande till färg, form, dramaturgi och språk. Det gör inget alls att Burton gjort sitt eget hopkok på Carrolls smått vilda bok. För tanken slår en verkligen flera gånger under betraktelsen av filmen ”Hur kom Carroll egentligen på allt det här, alla dessa figurer och dessa bihandlingar?”
Det tilltalar mig mycket med dottern vid min sida att det är Alice som får bli hjälten, att det är hon som med milt lugn och övertygande mod bekämpar och besegrar ondskan på flera plan. Det är en ung kvinna som vill följa sitt eget hjärta och som vågar förlita sig på sina egna förmågor, inte främst de som tillskrivs en genom giftermål – vilket förväntas av alla andra inom rådande samhällsnorm och dess kutym.
Slutet hade gärna fått ebba ut vid drakhuvudet, vid segerns sötma som ändå alltid smakar blod. Att se Alice efter denna inre strid bli en beskäftig lärling i sin avlidne pappas bolag är en behjärtansvärd tanke, men det blir lite för mycket av det där sockret som ända fram tills dess beskedligt befunnit sig i sin skål.
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar