Den 8 mars och Siv har namnsdag i vårt land. Siv, som lär betyda hustru eller brud. Som om man redan hade en tillhörighet till någon annan. På en Internationell Kvinnodag. Hur tänkte de som sätter namnen i almanackan egentligen? Bättre vore ett namn som Elira, av albanskt ursprung som betyder den fria, alternativt den självständiga kvinnan. Det Ni namngivare!
Igår kunde man i Sydsvenska dagbladet läsa om att hundra år av Internationell kvinnodag fick minsann räcka. Nu var tiden inne för att sluta uppmärksamma kvinnan en gång om året, eftersom det enligt vissa anhängare av motsägelsefull logik betyder att vi resten av året firar mansdagar. Bortsett från detta var också tiden inne för kompetens, kunskap, meriter, duglighet etc. Rent av vore en kvotering och lagar en förelämpning mot den så välutbildade och kompetenta kvinnan som kan så det knakar i henne. Zznark säger jag. Har vi hört det förut? Och hur länge till ska vi knyta denna betydelselösa bindel för ögonen?
Jag hade önskat jag kunde instämma i denna enfaldiga kör med glädje och en sprittande entusiasm inombords. Jag hade så gärna velat tro på att det var just sådana egenskaper som räknas och jag hade så gärna sett det som en självklarhet. Men vi vet ju alla att det inte är så och jag undrar vad kvinnorna i styrelserummen är så rädda för. Att de inte ska bli tagna på allvar om de kvoteras in? Att de ska få massa omöjliga uppdrag som sedan slutar med sämre resultat, hur mycket de än sliter med uppgiften- för att sedan bli ett bevis på sin icke-duglighet? Är rädslan att bli sedd utifrån andra att man inte längre vågar tro på sin förmåga och se alla orättvisor och särbehandlingar som skett och sker kontinuerligt fram till denna hypotetiska kvotering för Kvinna X i styrelsen Ohm?
Suffragetterna som gav blanka tusan i hur de såg ut, eller om de betraktades som tokiga eller fick sätta social status, hälsa och liv på spel hade ändå en övertygelse. Att detta inte kunde få fortsätta. Dessa modiga kvinnor insåg att vi kvinnor var just allt det där som hävdas är det enda som behövs för att bli inröstad i ett viktigt sammanhang. Pyttsan heller! Suffragetterna visste att de måste skrika, svettas, bli nedslagna, fängslade och då fortsätta slåss, fortsätta göra sig hörda. Om och om igen. Jag och många andra kvinnor idag är djupt tacksamma över deras kamp som gav oss kvinnor en självklar rösträtt. Ändå har det inte varit en självklarhet ens i hundra år för kvinnor och alla män hade heller inte en självklar rösträtt innan 1921. Vi glömmer så fort och vi glömmer att vi ibland behöver lagar som styr och står över maktfullkomligt tyckande, som är en lika stor skymf mot demokratin som oron över att inte bli inröstad på jämlika villkor. Eftersom vi inte alls är i närheten av ett jämlikt samhälle eller en jämlik arbetsmarknad, ett jämlikt kulturutbud (med chefer och andra män inom genren som inte drar sig för att utan skam eller skuld sexuellt trakassera kvinnorna inom branschen), en jämlik skola eller jämlika förhållanden i vardagen.
Radion är på under en kortare biltur och programledaren ber folk ringa in och berätta om hur jämlik städningen är hemma. Jag förvånas inte bara, utan baxnar när jag hör kvinnorna som ringer in. De städar mer för att de "är bättre på det!". En annan kvinna tycker den svenska mannen blivit för mesig och inte ens "kan hantera en borrmaskin längre" och aldrig hade hon blivit bjuden på middag innan den nye mannen kom in i hennes liv. Men herregud, VARFÖR blev det så då??? Så cementerar vi könsrollerna ännu en gång och de stackars männen får minsann en del stryk på vägen också. Har det någon gång varit svårare under modern tid att få till en jämlikhet? Kanske ska den Internationella kvinnodagen omvandlas till den Internationella Jämlikhetsdagen, för dagens syn på gamla, omoderna och värdelösa könsroller känns inte bara fruktlös och skrämmande, utan framför allt oroväckande och skriker efter aktiv debatt. Nu!
/ Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar