Nu drivs det nya teser utifrån vårt alltmer likformade yttre, till följd av plastikkirurgin. Alla har samma silikonplut till läppar, alla har samma silikontuttar som står rakt ut, alla har sin botox i pannan och på minst ett par andra ställen också. Företrädesvis kvinnor nyttjar dessa resurser och tillhörande attribut är ofta också ett långt, blont hårsvall (säkert massa löshår!) med x antal blekningar och toningar bakom sig. Smal och smärt om midjan såklart och ingenstans utan ett par skor med klackar av stilett.
Den nya tesen som bland annat fördes fram av Åsa Beckman i DN var att just att alla ser likadana ut gör att det nu - ÄNTLIGEN?? - är insidan som kommer att räknas. Det ska fan till att vara religiös att tro på sådant struntprat! Det hade ju varit fantastiskt egentligen om vi alla såg precis likadana ut och plötsligt fick man värderas efter vem man var och inte vem man föreställde, eftersom man inte skulle kunna gå att skilja från massan man omger sig med. Men alltid är det något som gör att man kan skilja sig från mängden, som gör en mer eller mindre attraktiv, som gör att hanarna gal och lejonhonan ryter från sin kula. Som att vara olika lång, kort, bred, smal. Som att sätta upp håret i kreativa frisyrer eller varför inte alltid lacka naglarna i grönt eller bara bära kjolar som inte når längre ner än över stussen?
Jag vet egentligen inte så mycket om de här Svenska Hollywoodfruarna, mer än att de verkar vara totalt indoktrinerade i den upphaussade, amerikanska drömmen om flärd och överdåd av dålig smak och plastifierade känslor. Som om man kunde gno med lite såpa på människorna om det skulle uppstå en inre eller yttre skönhetsfläck av något slag. Barbie och Ken i verkliga livet. Det ger i alla fall mig rysningar. Vissa avundas säkert dessa fruar, ser ett liv i lyx och behag. Vad de inte ser är ett liv som ständigt måste vara tillrättalagt, konstlat, avskalat all naturlighet och chosefrihet.
"Maria Montazami for president!" utbrister Åsa Beckman och hänvisar till att det inte finns ett uns ont i denna person. Må sa vara med det, men skulle jag välja president skulle det definitivt inte bli en svensk hollywoodfru som knappt kan uttrycka sig. För att bli president krävs det i alla fall i min värld lite mer hjärna än en gullig ärta.
/ Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar