Ibland, jag säger bara ibland, någon enstaka gång, får jag känslan av att bara en bomb är enda lösningen!
Att börja ett nytt jobb ska väl vara njutning, en retning, en känsla av av något nytt, framtid osv? Istället möts man av mögel, pappershopar, smuts gammal skåpmat, ouppklarade affärer och resultatet blir förtvivlan! Min egen otillräcklighet och tidsbrist känns som en snara runt halsen, min tröst hittar jag i en favoritbok, jag slår upp Johnny Panic och drömbibeln och hittar min favoritpassus:
"Luften sprakar av hans blåtungade blixtbekrönta änglar. Hans kärlek är hoppet från tjugonde våningen, repet om halsen, kniven i hjärtat. Han glömmer inte de sina."
Sylvias lidelsefulla raseri och intensitet känns inom mig och jag känner hur jag själv uppfylls av blåtungat raseri och önskar att jag var en hämndens ängel som kunde få byggnader att rasa, marken att krackelera och öppna sig och sluka byggnader, människor och jag lever mig in i dessa destruktiva känslorna som jag känner och rent av njuter av.
Så småningom klingar de av och de stora känslorna har tagit udden av mina värsta fantasier och sakta börjar verkligheten ta form igen och jag börjar planera de närmaste veckorna utan inslag av hämndgiriga fantasier.
Nu blir det skurborste, tålamod och struktur som gäller, hoppas jag står ut!!!
Honey/giftig och känner hornen växa ut i pannan!
Självklart borde det vara enormt lustfyllt med en ny arbetsplats och nya arbetsuppgifter. Utmaningar som tickar och lockar, sätter sprätt på idéer, ambitioner och får lusten att flöda. Tills man i vanlig ordnig är överhopad med jobb!
SvaraRaderaJag har flyttat in i lägenheter där jag fått börja med att städa ut efter den gamle hyresgästen. Det känns sådär. Jag har fått ta över jobb utan någon tillhörighet i resten av organisationen. Det kan man i alla fall jobba sig framåt med, stötvis, ryckvis och envetet.
Kanske jag inte njuter riktigt av hämndlystna tankar. Däremot kan jag blir ORDENTLIGT förbannad och uppretad. Jag blir inte besviken på folk, för besvikelser innebär bara outtalade förväntningar. Men arg kan jag bli. Över svek, över feghet, uselhet, undanfallande manövrar och molande tystnad os dem som vanligtvis knackar fram både det ena och det andra ordet. Min syra har mer av kobrans bett över sig. Och ja, ett väääääldigt långt och gott minne. Jag är inte långsint, nej - men en oförrätt mitt i nyllet kommer att låta tala om sig. Förr eller senare. Jag är ingen man ostraffat leker med, baktalar eller lämnar smulor på kakfatet åt. Allra bäst uttryckte min väninna det (med stooor vana från och i media, sociala och politiska sammanhang): "Din gunst får man inte, den måste man förtjäna!" Så, sant såå! Men då har man också min gunst oreserverat.
Låt Dig fyllas av lite käck Kajsa Kavat så ska det gå hela vägen! / Poppy
Thanks Pops!
SvaraRaderaAs ususal you put things in pespective!
Jo det känns verkligen jäkligt jobbigt, tusen saker som man inte vet och inte har en chans att lära sig, men min tid kommer förhoppningsvis!
Under tiden går jag in på toaletten och småsvär tyst för mig själv, klistrar på leendet och tar mig själv i kragen och steppar ut med ett leende!
Glad att jag har dig som vän, det betyder mycket för mig, väldigt mycket!
Honey/kramig