Marie Darrieussecq (är orättvist att jag som verkligen vill kunna behärska franska som språk och som känner respekt och glädje inför denna författarinna alltid måste skriva hennes namn x antal gånger innan det blir rätt. Hoppas det blev rätt till slut nu då.)
Marie D. kanske är mest känd för sin bok Suggestioner (1997) där en kvinna förvandlas till en sugga. En bildlig och drabbande beskrivning av männens behandling och utnyttjande av kvinnan som prostituerad. Den bok som fick mig att bli lyrisk och hålla de hårda pärmarna ömt mot min barm var Babyn (2003). Jag var själv relativt nybliven mamma och igenkänningsfaktorn var slående. Korta fragmentariska stycken som andas allt det man som mamma med ett spädbarn känner; hur mycket man älskar det lilla livet sprunget ur ens kropp och hur nära man vill vara det, samtidigt som man aldrig hinner tänka en vettig mening eller två, skrotar runt i pyjamas hela dagen oduschad med stripigt hår och längtar efter att få vinna tillbaka den delen av sig själv man var innan man blev och reducerad till just bara Mamma.
Det var alltså med ganska stor tillförsikt jag bar med mig hem Tom är död (2009). I korthet handlar denna bok om en liten pojke som dör när han endast är fyra år gammal och sedan får vi framför allt följa mammans galna sorg och förtvivlan, det dåliga samvetet, ältandet om döden och dess oundvikliga närhet och påverkan på våra liv. Kan man någonsin komma över förlusten över sitt eget barn? Som mamman i boken uttrycker det; han var ju bara fyra år, han fick bara fyra år på sig. Det är en svart berättelse utan förmildrande omständigheter, ändå inte otäck eller obehaglig. När jag läst boken halvvägs börjar jag känna en viss besvikelse och irritation. Besviken över att jag inte alls gillar boken så mycket som jag skulle vilja och irriterad på beskrivningen av denna sorg som en "måste-väg" in i en psykos och stumhet. Jag värjer mig och tänker - fastän jag vet att detta är en metafor för en sorg så utom sig att den tar sig fysiska uttryck bortom vett och sans, liksom kärleken kan göra - att man ofta i en sorg måste visa större styrka än man trodde sig kunna besitta och att det alltid känns lite spektakulärt och publikfriande att beskriva om galenskap istället för om en orimlig styrka. Samtidigt är Marie D:s prosa bländande, fylld av nerv, frenesi och energi vilken är mycket medryckande. Plötsligt känner jag mig uppkastad i sadeln på det stallmodiga fullblodet som ivrigt kastar med huvudet, slänger sig på bettet och rycker tyglarna ur händerna på mig, reser sig på bakbenen och 500 kg som vibrerar av maximal kraft, vilken endast kan förlösas med att ge efter och låta hästen göra det den är ämnad för: springa - utan tvekan i fyrsprång med piskande man och rödglödgande näsborrar. Det är då jag kommer till en insikt och inser ännu en dimension och storheten i Marie D:s författarskap. Hon utmanar oss som läsare och får oss nästan omedvetet att reflektera över vårt eget liv, våra beslut och vad vi grundar dem på. Går vi mot strömmen, följer vi vindarna eller arbetar vi frenetiskt på att bli bättre på något som vi har talang för och uppriktigt vill utveckla? Ondaatjes ord ur Divisadero (2008) kommer flygande "På grund av sin rädsla eller sitt mod" Vilket styr oss och vågar vi lita på vårt mod och vad vi vill och tror vi förmår.?
Inte förrän vi nått de allra sista raderna i romanen får vi reda på hur Tom dog. Då kraschlandar hela boken i mig och jag tar tillbaka all min styvmoderliga irritation och känner såväl fasa som sorg. Samt stor respekt för författarinnan. För att citera Marie D: Vi är alla ämnade för döden, - men vad gör vi innan vi dör och hur?
/ Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar