Så har den svenska marknaden förärats med ännu en spänningsroman. Lagom till sommarens semester och allt. Lagom till lata dagar i hängmattan, på stranden och i soffan regniga dagar. Så förutseende av Forum!
Och varför får det inte heta deckare längre? Är det en negativ klang på det sedan Camilla Läckberg blivit "deckardrottning", eller har ordet bara spelat ut sin roll? Spänning vill vi ju onekligen ha, om man ska följa statistik och 10-i-topp-listor, och det ska man ju om man vill ha snurr på försäljningen. Och det vill man ju.
Förr kunde man bara av titeln förstå att det var en deckare man skulle ta itu med. Den i sammanhanget obestridliga och värdiga kroninnehavaren av titeln "Deckardrottning", Agatha Christie hade titlar på svenska som "Mannen i brunt", "Skospännet" och andra mera klassiska benämningar som gjorde att vi direkt visste att det skulle kunna bli obehagligt och mordiskt i ett. Hitchkock hade också vanligtvis korta, men kärnfulla titlar - i alla fall på svenska- :"Fåglarna", Trollbunden och inte minst Psycho, men också lite längre eggande, obehagliga som "Mannen som visste för mycket" (aldrig en bra egenskap!), "Slå nollan till polisen" (som hade den lysande engelska titeln Dial M for Murder). I vilket fall som helst ska titlarna vara korta, kärnfulla och käcka på en och samma gång tycks det. I de flesta fall.
Nu har Viggo Cavling gett sig på idén med en spänningsroman.Cavling har valt att kalla sin roman "Rörmokaren". En yrkeskategori som numera benämns som VVS-installatör. Men jag håller med, inte kan man skriva en roman, en deckare ens och kalla den VVS-installatören. Då har man somnat innan man öppnat boken, trots det klatschiga omslaget med en man som verkar snygg, på språng, viktig, uppburen och slåss med faror lika svarta som den natt som omger honom. Jag förstår alla semantiska tecken omslaget försöker förmedla. Boken sägs handla om makt, politik, media, Stureplan - börjar det kännas som bäst före datum passerat?- Så slår jag då upp boken och börjar läsa. Jag lyckas läsa hela första stycket, men redan vrider det sig av obehaglig förutsägbarhet i magen. Klichéerna tycks redan vara klappade, klara, staplade och levererade. För det är väl så att i alla spänningsromaner, liksom i Vita serier måste man kunna känna igen sig för att som läsare känna förtroendet från författaren. Och vice versa. Eller...??
"Han vill andas hennes parfym, kyssa hennes hals och smeka hennes bröst" Ja, jag blir bara trött, men kanske har jag helt fel. Kanske är det precis såhär enkelt ibland.
Och Kajsa vill förstår bara göra EN sak med den här mannens kropp. Drömmen om den ständigt beredvilliga, utan krav?
Fast, näääe! På sidan 9 ger jag verkligen upp, där det uppdagas att Kajsa minsann hade en väl bibehållen kropp "för att ha fött två barn". (Och är det inte en ganska konstig formulering...efter att ha fött två barn?) Det var ju för väl det! Men nu orkar jag faktiskt inte med fler gubbmyter om kvinnor och kvinnors kroppar. Sedan får boken vara hur spännande som helst. Och kanske vill Cavling säga något med alla gubbmyterna? Jag hoppas det, men jag kommer inte att offra min sommar på att ta reda på om det förhåller sig så eller inte.
Dessutom hade Agatha Christie fel när hon en gång sa att den kvinna som fann en arkeolog att älska skulle skatta sig lycklig, eftersom han bara skulle bli mer intresserad av henne ju äldre hon blev. Men så är ju nutida arkeologer mest sysselsatta med exploatering också.
/ Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar