(Foto Dagens Nyheter 2009-08-22)
Här är De som under ett par månaders nu retat gallfeber på författare, skribenter, kritiker och redaktörer av olika slag. Säkert har en och annan läsare också opponerat sig, men de har för mina astigmatiska ögon varit snudd på osynliga och obefintliga. Vilket tenderar vara både typiskt, men också tänkvärt. För vad är det kritikerna vänder sig emot och varför reagerar de så starkt? Borde inte de mest kritiska rösterna komma från läsarna om det som sägs är så förkastligt och utan värde?
Följande har hänt:
Jens Liljestrand, Susanne Axmacher, Jerker Virdborg, Anne Swärd, Sven Olov Karlsson, Pauline Wolff och Jesper Högström publicerade den 22 augusti ett manifest i Dagens Nyheter som i korta drag gick ut på: Ett avståndstagande från massflödet av deckare, journalistiskt drivna böcker, chick-lit-romaner och så kallade biografier, dagböcker mm av kändisar som sedan kallar sig författare. En annan tanke var ett ogillande mot litteratur som en snack bar - något som fångas flyktigt i väntan på nästa pendeltåg och som sedan kan läggas åt sidan utan att ha berört något eller någon speciellt överhuvudtaget. Viktigast var kanske tanken om att utgå ifrån ett berättande som berör, som tar läsaren på allvar och inte tvärtom. Där prosans unika konstform bör vårdas samt aktas för personliga känsloutspel som pådyvlas alla och envar som öppnar den dajm som köptes i förbifarten på Pressbyrån, dvs en bok som öppnas i hastigheten.
Nuläge:
Massiva påhopp, motmanifest - vilket är märkligt i sig när man uttalat sig ogillande om manifest som helhet och förvisso menad som en ironisk gliring, men varför är den ok som motargument men inte i sakframställan? För övrigt har de aldrig läst SCUM manifesto av Solanas? DÄR! kan vi snacka manifest utan vare sig hängslen, livrem, plånbok, ära eller heder. Nåväl, Solanas är av digert stoff, men var inte Huvudtemat för mitt inlägg.
Mina funderingar:
Ja, vad är det som fått andra att reagera så starkt? Små slängar åt etablerade författare hit och lite dit? De finns där, men i yttrandefrihetens namn bör de också få finnas. ett manifest ställer saker och ting på sin spets. Utmanar gängse föreställningar om normer vilka anses comme il faut, samt blottar många gånger tankar, idéer, känslor som varit vägledande i ens känslomässiga jämte kulturella utveckling och bild av denna utveckling. Med risk för att snärja in mig i begrepp jag inte har ordentliga sulor till anser jag likväl att alla manifest är av den art att de upprör, bryter mot invanda begrepp och ställer saker med sina sammanhang på sin spets. Manifest skall sätta heder och ära på spel - varför annars tillämpa formen och begreppet med sin laddade innebörd överhuvudtaget?
Det som är bra är att det kommit fram en debatt kring manifestet och dess innehåll, vilket aldrig kan vara negativt. Ju mer vi diskuterar, sätter hjärnan på tryckkokarnivå och utbyter dessa tankar, så mycket mer har vi på att vinna fler influenser, fler dimensioner och mindre skygglappar mot omvärlden.
Jag tänker mig också att en viss fri prövning av både form och språk är nödvändig, både för tidens tand att verka - och måhända värka en del, men också för att att utveckla, skapa nytt som kan irritera och blöda i våra inre, i våra hjärtan. Lite smärta och hetta är aldrig fel - det gör oss levande, inkännande och samtidigt befriade!
Till sist; Inger Christensen:
Det finns febrila manifest
offer av blommor och vin
vitklädda duvor i bur
jungfrur dolda i kistor
vandringssägner
vidare från rus till rus
gräs som gör hjärnorna gröna
lallande skönhet
innerst i det politiska utspelet
/ Poppy as Corny goes reap
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar