Är det nu man ska ifrågasätta varför vissa människor har så oerhört svårt att släppa ifrån sig någonting alls? Från enkla ord, till mer aktiv handling. Inte utan att jag undrar hur de gör när de går på toaletten... Gråter de en skvätt varje gång urinen porlar ner i toalettstolen? "Min uriiiin! Neej!! En del av mig borta." Eller när det plumsar rejält i toastolen? Har personen ifråga knipit igen under en längre tid och sedan när det väl måste till, om inte annat av hälsoskäl - blir personen deprimerad då?
Ofta rör detta personer som i vanliga fall inte har några som helst problem att spotta ur sig både det ena och det andra, men när det kommer till en punkt där de BÅDE måste fortsätta använda sig av sitt ordförråd och ärlighet. Då tar det tvärstopp. Snabbare än någon hinner säga "Tjalle Tjärvigg!"
På grund av detta blir sommaren kanske inte som man sett fram emot. För alla ser vi ju fram emot sommaren! Solen, baden, sanden som klibbar under fotsulorna och sedan ligger kvar i bilen lagom tills granen ska transporteras med barr som hittas långt in på vårkanten. Sommar med lata dagar och tiiiiid för att läsa alla de där böckerna, fixa med alla projekt, allt lättjefullt umgänge och återhämtning. Jo, har man tur kan det bli en bråkdel av det där. Har man otur kan det bli precis sådär att man lovas än hit och än dit för att sedan släckas ner i tystnad. I vår tid när det finns fler kommunikationsvägar än någonsin.
Så då tar jag ätteläggen i var hand och lovar mig att aldrig mera invänta någons välvilja eller tomma ord. Nu får det räcka! Mitt liv och min sommar ska levas på riktigt och inte baserat på fagra ord, utan mening, mål eller innebörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar