Lars Kepler håller taktpinnen

Paganinikontraktet

Jag har gått ganska grundligt tillväga i följande omdöme om Paganinikontraktet. Ganska. Jag har studerat avsnitt för avsnitt och bitvis känt mig lite medryckt i handlingen, men sedan kom ett slags stadium av för mycket kalla fläktar i borstat stål, vibrerande i tomma, ekande lagerlokaler. Ja, känslan av detta i alla fall och mitt intresse sjönk som den berömda stenen.

Nåväl, i press har boken genomgående fått bra kritik och inte utan att man anar att det inte går att fälla paret Ahndoril, som var för sig presterat utmärkt förut och som också uppvisat en läsbar prosa med känsla för dofter, ljus och ljud, samt dess nyanser. Dessutom är de som individer sympatiska, vältaliga och kloka. Med andra ord klart gillade!

Det är något med textens uppenbara pretantioner som gör att jag ändå värjer mig. Något med upplägget, som taget ur en skolbok och visar att de både gjort läxan och utvecklat den. Ändå drabbas jag efterhand av stor leda, men låt oss börja från början då.

Redan i det andra stycket av romanens inledning anas viss oro följt av en dialog, som lika snabbt som en modern Hollywood utlovar kommande sexscener. Så dyker en vimsig, men såklart i grunden smart syster upp, som lika snart blir ett lik. Mystiken tätnar kring kvinnorna, som lika givet som ”Mor ror” har en krävande mamma, där den framgångsrika systern aldrig känner sig tillräckligt bra eller tillräckligt bekräftad i den av tradition, despostiska föräldern.

Spänningen byggs upp med öde platser, flykt och mer eller mindre mystiska meddelande. Vi vet bara inte varför. Snabba brytningar till polisens vardag tar oss in i handlingen på en mer basal nivå med udda namn som känns som allmänna repliker i kulturens värld: Pollock (konstnären) och Bauer (sagoförfattaren), som är igenkännbar långt innan den förklaras i texten.

Det blir efterhand överdrivet tydligt och välinformerat, istället för att bibehålla farten, spänningen och nerven. Det väl återgivna beskrivningarna av hur man kommer åt information i en hårddisk känns mest tjatigt och skolklassorienterat och inte utan att Hemingways korthuggna prosa kunde lyft både ett och annat stycke vad gäller intensitet.
Nu stannar händelsen ofta upp och man sätts ofrivilligt på paus, halt eller vid stopplikt, när man egentligen bara vill vidare.

Det politiska innehållet mot vapenexportens vara eller inte vara må komma till en bättre upplösning efterhand, liksom den i mitt tycke långsökta musikaliska anknytningen. För jag orkar bara igenom halva boken, innan ögonlocken ständigt slår igen vid öppnandet av Keplers text.

Men så är jag ju heller inget fan alls av deckare, kriminalare eller andra former av spänningsromaner, det är jag den förste att medge.

/Poppy