fredag 16 juli 2010

Graham Greene

Graham Greene. Jag minns hur jag med viss förundran tog mig an och läste Brighton Rock när jag var tolv eller kanske tretton år. Vad som fick mig att välja just den boken i tidig tonår måste ha varit ett undermedvetet driv och längtan. För egentligen visste jag ingenting då om Greene, det som jag vet nu. Mer än att han var en känd författare.

Brighton Rock öppnade nya dörrar och tankegångar. Jag läste med iver och intresse, sida för sida i en bok som hade fyrtio år på nacken men rann som en löpeld under mina ögon, en deckare skriven i en tid innan man pratade om en sådan genre, men med den tydliga skillnaden att den också handlade om ursinne, tvivel, tro. Däremot inte så mycket hopp.

Sedan gick tiden och jag läste också den Tredje mannen, men minns mindre av den boken. Däremot när jag för drygt tiotalet år sedan kom över Slutet på historien kände jag samma stegrande känsla av utanförskap, ensamheten i gemenskapen, besvikelser och om det är rätt eller rättare sagt När är det rätt att ge efter för en känsla man tror så mycket på att den inte går att värja sig emot? Sorg, kärlek, hur kontraproduktivt man kan agera och reagera vid tillfällen och möten när man egentligen vill ge allt. Det är fortfarande en av mina abslouta favoriter i den skönlitterära världen.

Filmen med Ralph Fiennes och Julianne Moore i huvudrollerna gjorde karaktärerna i boken rättvisa, liksom manuskriptet. Det gladde mig.

Niklas Wahllöfs artikel om Graham Greens i dagens DN fick mig att återuppväcka inte bara minnen kopplade till upplevelser i och tillsammans med Greene, utan också en mängd känslor kom i omlopp och vet inte riktigt vilket delta de ska mynna ut i.

Greene i mitt inre – swear, cross my heart or I will die.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar