Ja, jag kan egentligen ingenting om fotboll. Har själv varit involverad i max tre matcher under skolgången och bevittnat två stycken matcher, enbart för att glädja dåvarande pojkvänner. Jag vet fortfarande inte vad en offside är. Jag förstår ju att något är på fel sida linjen, men om det är bollen eller någon spelare och varför och hur har ingen lyckats förklara för mig. Mitt engagemang i frågan har nog också varit måttligt ljumt.
Ändå är det svårt att undkomma denna folksport som världen över kan spelas barfota, i tofflor - fast de nog flyger och spräcker ett ögonbryn eller två - på en grusplan, en gräsmatta. Det behövs bara en boll och lite entusiasm hos en eller flera. Det är svårt att inte veta att Sverige tog brons i USA 1994 och jag tittade på matcherna då. Visst gjorde jag det och tyckte Kennet Anderssons längd var imponerande, trots den där tramsiga målgesten med cowboylika drag av två avfyrade pistoler.
Det är svårt att inte känna till Gre-No-Li, fast jag ärligt inte har full koll på de gubbarna. Av helt andra anledningar känner man också till David Beckham, Ronaldo, Maradona, Pelé, Ralf Edström och Zlatan i en härlig blandning. Fast min hjälte och som vid förra VM var enda anledningen till att jag tittade, var Zizou. Zinedine Zidane. Det fanns något gripande i hela hans bakgrund. Fattiga algerier som vandrar in i Frihetens, Jämlikhetens och Broderskapets Land. En pojke som drivs av ett kall och i de fattiga Marseille tränade stenhårt för en tro och med en talang som kom att bära nästan till ett guld då för fyra år sedan. Självklart gillade jag att han bar på stolthet och styrka. Han fick i finalen axeln dragen ur led, satt en stund, fick axeln ryckt i rätt läge igen och sprang ut på planen utan minsta antydan av smärta. Som den mannen måste ha bitit ihop i sitt liv! Men alla har en svag punkt och den blottades på plan inför miljoner tittare. En skalle i bröstet på Materazzi, som föll som käglorna vid strike. Och jag tyckte Zizou var stencool, den hårdaste killen i världen. Man behöver inte alltid vara den smartaste, ibland är att visa hjärta och känslor starkare än kyla och beräkning.
Fast det är en sak jag inte förstår. Många är lyriska över fotbollen som helhet och än mer yra i VM-tider. Många är män i medelåldern och jag har visst förstått att fotbollen är en livslinje som drivs på samma nivåer och samma oförutsedda händelser som livet självt. Jag förstår att man kan fascineras över detta och att det kan skapa en närvaro som man sällan annars uppnår i vår individualistiska, tidspressade och upptagetonande väntrum till liv. Det jag inte förstår är varför det är så förbehållet männen och deras värld. Män som spelar, män som kommenterar (och vi älskar alla Glenn!), män på läktaren, män som intervjuar. Och inte bara detta med könsaspekten får mig att fundera, utan också hur accepterat det är att från liten knatte till korpfotbollen finns det ingen som ifrågasätter fascinationen. Gott och väl så. Men är det en av männens få sista utposter? Ett revir väl inhägnat och inpinkat sedan lång tid tillbaka?
För visst är det gulligt när lillflickan med flätor, travar runt på shetlandsponnyn i maklig takt, men fortsätter hon med detta i vuxen ålder suckas det högt och frågan återkommer ideligen: "När ska du sälja hästen?" och "När ska du skaffa ett riktigt jobb?" Kan inte samma glöd få finnas för kvinnor, oavsett sport, hobby eller intresse? Inklusive fotbollen?
14 fält lär årets boll ha, vilket ska göra den svår att fånga för målvakten. I vanliga fall lär den ha 32 fält.
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar