Så har den lilla dam den 31 maj, med gigantiska monster till kreationer i sitt konstnärliga uttryck somnat in. På sätt och vis unnar jag henne det, 98 år ung eller gammal. Eller bara 98 år.
Hon kändes alltid aktuell, alltid brännhet, glödgande av ilska och någon inre hämnd som kom till sitt rätta uttryck i jättelika spindlar. Stora, fruktade och även små väcker ofta ill-tjut och skräck. Här fanns inga begränsningar i hur stora eller påfallande monstruösa dessa spindlar kunde bli. Ändå hävdade Madame Bourgeois att spindeln stod för modern och hennes omtänksamhet, som om allt skulle rymmas mellan de där spensliga, men obehagliga spindelbenen.
Louise sa ofta att hon saknade sin pappa, som samtidigt var den som stod för det destruktiva i hennes barndom med bland annat otrohetsaffärer - som förälder ska man aldrig förringa de spår man kan plantera hos sina barn. Louise sa också på ålderns vår (som det ju blev!) att hon fruktade mörkret och tystnaden. Hon hade ända sedan 30-talet bott på Manhattan...långt ifrån någon glamorös SATC-drink. Sorg, smärta och jodå sexualitet var enligt henne själv återkommande teman. Vem kan värja sig mot det? Känslor jag dagligen brottas med och inte kommer det någon omhuldande, skräckinjagande spindel och ser till min trygghet inte. Kanske måste man skapa sitt eget hus, sin egen ro och sin egen förtröstan?
Du må ha blivit luttrad, fjär, nitisk och kontrollerande med åren, liksom rädd, liten och sträv. Ändå tror jag vi alla kommer att minnas Dig för evigt för Ditt mod att leva och verka utifrån Dina känslor Madame Bourgeois.
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar