Poesi

Läste Göran Greiders tankar om poesins kris i dagens Dagens Nyheter. Inte minst var han upprörd efter sin medverkan i Babel med tema poesi, där upplägget enligt Greider var poesin=främmande, obegriplig. Dessutom hade det framkommit en något suddig kontur av att de som ogillade poesi, måste också betraktas som främlingsfientliga.

Ja, jag hängde inte riktigt med där, vilket märks på den märkliga konstruktionen till meningsbyggnad ovan. "Poesins undanglidande mekanismer" fick jag höra en gång och tror att det ligger mer sanning där, än i att betrakta Poesin som ett skepp mot Gaza, irrande bland rev och bränningar. Alltså att den som fortfarande vill uttrycka sig med, och läsa poesi är mer på flykt undan sig själv, olika situationer, olika öden som drabbar alla olika.

Men visst lever poesin lite på undantag. Eller ok, ganska mycket. Men jag tror man ska akta sig för att bli en mystiker, en särling, en avart och en outsider bara för att man ämnar läsa poesi. Något helt självklart för mig. Det är ren njutning, avkoppling och det går att gå in och ut ur en dikt ett otal gånger. Något man sällan tar sig tid för med en roman.

Som en kopp kaffe

/ Poppy