Den Tjocka damen i Hultsfred

Uttrycket "It ain´t over until the fat lady sings" är en metafor lånad från Operans värld, där storslagna, passionerade dramer utspelar sig med en smäktande, intensiv aria som upplösning på de ofta förödande handlingar som föregått det slutgiltiga ödet. En fras som också är populär inom sportens värld och då i likhet med "it ain´t over until it over". Att kämpa till sista blodsdroppen. Och det tror jag arrangörer, politiker, skolelever och andra samhällsbor gjorde. Ända till igår kväll. För då gick den Tjocka Damen upp på Hawaii-scenen och förkunnade en aria i tragedins tecken och så var det slut. Över bara. Trots alla förhoppningar, allt slit, trots sin kultstämpel som festival, trots sin långa erfarenhet att locka artister från inre och yttre krets inom olika genrer. Carmens kniv känns påfallande nära. Carmen levde sitt liv i full blom och full fart hela tiden, för hon visste inget annat sätt att leva det. När det levande, fart- och farofyllda tog slut, så dog även hon.

Jag har bara varit på festival i Hultsfred en gång. Det året när allt hände. 1994. När Sverige fick en bronspeng i fotbolls-VM, när jag var olyckligt förälskad flera gånger om, men ändå inte insett vidden av just denna olycka, när livet gick balansgång med mig och snart skulle jag vara tvungen att göra avgörande val som kommit att betyda en del för den jag är nu. Men den sommaren 1994 spelade Bob Hund, Oasis och Blur. Mest minns jag ändå Verve, sent på kvällen i ett knökfullt tält. Den småländska nattens mörker slöt oss i en varm famn, svetten rann längs panna och ben och allt var fullkomligt magiskt. Resten av tiden minns jag en smutsig, dyig sjö, lera, ett kallt tält, ett svettigt tält, för många öl, alldeles för många öl och ett rus som inte kan vara av nytta för någon någonsin. Jag och mina kompisar samlade kondomer i olika smaker, inte för att jag fick testa en enda, men det var som att plocka smågodis. Banan, jordgubb, citron och lakrits. Skulle det inte bli en smula pikant med "eh, vilken smak föredrar Du?" mitt i allt? Eller att det plötsligt luktar väldigt mycket citron? Som en Ajax-rengöring mitt i en akt av spridda hormoner.

Har festivalerna blivit för många? Har en liten kommun som Hultsfred överhuvudtaget en chans i den stenhårda kommersens tid? Skulle det vara en prestigeförlust att göra festivalen lite mindre? Alla inblandade parter får väl sätta sig ner och klia sig i huvudet nu och jag håller tummarna för en till lika stora delar minnesvärd, som avskyvärd Hultsfredsfestival.

En gång till har jag varit i Hultsfred, på en arbetsintervju. Det blev inget med det jobbet.

/Poppy

Storleken har betydelse

Nu ska jag erkänna en sak. Inte något jag är stolt över, inte något jag utan skam och vetskap om dess löjlighet förkunnar. En petitess inte mödan värd, men nu har det ändå blivit påtagligt. Vi kan kalla det fobi om vi vill ha en vetenskaplig beteckning, vi kan kalla det trams om vi vill vara folkliga och vi kan kalla det bara idioti. Personligen tror jag det landar i det sistnämnda.

Jag gillar inte kortväxta! Småväxta och när det kommer till dvärgar känner jag rent av ett fysiskt illamående. Vad kan det vara i en människas ringa längd och en människas utseende som provocerar mig så? Vissa anmärker mer på klädsel, brist på klädsel med korta kjolar, för mycket smink eller för lite av varan eller hur en frisyr klär eller misspryder någon. Jag har däremot en märklig antipati mot de som är korta i rocken.

Det blev åter uppenbart när Argentina spelade fotboll i pågående VM mot Mexico. Alla hejar på Argentina, för "de är ju så bra!". Jag vet inte det jag. Men vad jag vet är att de är korta. De argentinska spelarna och inte minst deras förbundskapten, endast 163 cm lång från fotsula till hårfäste. 163 cm lång. Känn på den ett tag och betänk att män i Sverige under 165 cm klassas som småväxta. Om det är sunt att kategorisera folk på detta viset är en annan fråga.

Jag är själv inte speciellt lång, snarare kort. Men när jag ser Maradona veva otympligt med armarna, när jag ser hans figur studsa av ömsom glädje, ömsom ilska, så ser det så påfallande illa ut. Löjeväckande. Jag kan inte riktigt ta det på allvar, fast jag vet att jag borde eftersom denne lille man ansetts vara en benådad fotbollsspelare, eftersom jag vet att Gud hade en hand med i spelet i ett avgörande VM, eftersom jag vet att han sniffat i sig för mycket kokain och ber om en avsugning på presskonferenser inför detta VM. Jag vet!

Messi, en annan argentinsk benådad spelare med pagefrisyr, kvick och mindre otymplig än den pajasliknande Maradona är 165 cm i strumplästen. Han lär vara den kortaste spelaren i VM. Argentinska män lär ha en medellängd av 175 cm. Det må så vara med den saken, men jag känner en uppriktig, om än helt vriden antipati mot detta krympta, korta, förminskade, småväxta lag. Jag kan bara inte gilla ett lag av elva små män, där benen måste pinna på dubbelt så mycket. Det är småaktigt av mig, Det är ytligt. Så mycket yta att det sticker i ögonen och jag är den förste att erkänna det. På något sätt måste jag söka bot mot detta. Kanske genom att Messi får frälsa mig.

/Poppy

Norén på besök under Midsommar

Midsommar. Sommar. Sol, värme, nypotatis, sill, nubben, jordgubbarna och dofterna från luft och jord. Kan det bli mer löftesrikt? Naturen i praktfull flärd, med fågelsång, havsbrus och spirande optimism. Ändå kan det bli så fel. Inte bara för att vi nu genast går mot mörkare tider och all ångest över allt vi i alla fall borde hinna under semestern och de ljusa månaderna.

Med Oasis "I´m freeeeeeee, to be whatever I, whatever I choose, and I sing the blues if I want" virvlande ur bilsteroens högtalare - och jag skruvar upp så dörrarna vibrerar och det spruckna avgasljudet högljudda pruttande försvinner i Liams strupes sång - kör jag till skogs på Midsommarafton. Utan större förhoppningar än lugn samvaro och traditionell mat.

Så blev det till stora delar också med personer från 7 månader till de som passerat de 90. Inte så mycket kransar eller snapsvisor. Inte så mycket kärleksdrömmar med sju blommor i handen och än fler kvar i skogen. ...och inte drömmer jag om någon person ändå, mest om transportmedel jag ska hinna med, som om min hjärna undermedvetet försöker tala om för mig "du har missat tåget", "förtöjningen är kastad", "loppet är kört".....

Sedan började dock en viss bitterhet, missunsamhet och kanske också till lika delar sviktande mental hälsa av åldersskäl göra sig gällande hos den åldrige som längtade hem. För där fanns det i alla fall någon att prata med, för vi var inte vatten värda. Vi var tråkiga, självupptagna och vi skulle allt få se när vi blev gamla. "Då får Ni ert ska Ni se!" uttalades domedagsprofetian. Sedan blev den åldrige ledsen, hade ont i kroppen och mådde inte bra.

Jag förstår att man har ont, är gammal och inte orkar. Jag tar hänsyn till det och tycker inte det är en last, men att ösa sin egen emotionella osäkerhet i agg över andra och försöka få oss att må dåligt bara därför kändes inte sympatiskt. Sedan skulle det tyckas synd om och den åldrige var ju bara till besvär och hur kunde vi titta på fotboll? Det som är helt meningslöst? Så kan man också ta udden av midsommarstämningen hos välvilliga värdar. Så oavsett ålder - sånt gör vi inte va?

/Poppy

Agent Odeniska

På min gata som är en cirka 500 m lång grusväg och hyser 5 gula hus utspelade sig igår ett scenario i klass med "Rosengård brinner". För att vara där det är! På landet, med åar, hagar och hästar som de mest frekventa grannarna. Brevid mig bor en pensionerad dam med en kriminell son, som suttit inne för stölder och häleri. Nu bor sonen också bredvid mig med mamma och nerknarkad fru, samt stor hund som sliter klorna ur andra, små hundar. Tidigare i år snodde den drygt 40årige sonen mina sommardäck med fälgar (så nu kör jag på vinterdäck o kallar det "året-runt") och för allmänt jävla liv i vad som annars är fridens väg.

Igår dök det upp en piketbil här ute och så kryllade det plöstligt av uniformer inom ett område där det bor sådär 20 personer. En polisman vid namn Moll (fingerat namn!), vilket i sig låter som en parodi på en dålig TV-deckare med klämmiga polisnamn eller var längtan bara för stor efter sommaren med Pippi och hennes Kling & Klang? Moll & Dur? Herr Moll lät upplysa om att de bedrev spaning på min käre grannson och var i behov av information - vilka bilar han kör omkring i, vilka reg.nr bilarna har, sällskap etc eftersom nu var han inte bara kriminell längre utan sågs med lagens långa arm, som en fara för allmänheten med knarkhandel och vapenhandel. Han skulle INTE konfronteras, vilket jag naturligtvis gjorde när han snott mina däck, men han var som en autistisk 4-åring och ingen säger att det är otroligt att han är autistisk.

Så ville Mr Moll dessutom gärna ha ett foto på grannpojken när han körde runt i sina stöldgods och jag började fundera på om vi gemensamt skulle hyra ett par DVD med svenska polisserier där jag skulle visa honom och förklara hur svenska poliser på spaning jobbar. Egentligen! Jag kunde inte riktigt begripa hur allmänheten skulle bedriva spaningsuppdrag enligt volontär-principen, när vi ändå betalar skatt för polisiära insatser.

Jag dricker lite kranvatten under kvällskvisten och slötittar på fotbolls-VM med laptopen i knäet då det omisskännliga ljudet av en bil utan ljuddämpare närmar sig. Den förbrottsligade sonen hade återvänt till knutpunkten, vilket de ju alltid gör enligt manus. Så jag tar min egen hund i kopplet och går runt husknuten, memorerar reg.nr, bilmärke, färg och hinner precis in, innan den Kriminelle kommer störtande med fru och väskor och far iväg som en man på flykt. Vilket också var väldigt troligt i sammanhanget.

Jag skickar enligt överenskommelse sms till herr Moll och känner mig som jag är med i en extremt dåligt redigerad C-deckare, inspelad med småbildskamera i gammal bastu ombyggd till hobbyrum när jag får iväg raderna om bilens alla attribut och inte minst med tilläggen: "har fru med sig, röd keps vänd bak och fram". Speciellt det där med kepsen var lite snärtigt tycker jag! SpanarMoll svarar genast med ett Tack och jag känner att nu räddade jag hans dag eller kväll. Åtminstone framstod jag som en värdig skattebetalare som bistår alla lagliga tillhyggen.

Om de fick tag på sitt byte återstår att se!

/Poppy

Skomakare, Rörmokare, Bagare och Skärslipare

Så har den svenska marknaden förärats med ännu en spänningsroman. Lagom till sommarens semester och allt. Lagom till lata dagar i hängmattan, på stranden och i soffan regniga dagar. Så förutseende av Forum!

Och varför får det inte heta deckare längre? Är det en negativ klang på det sedan Camilla Läckberg blivit "deckardrottning", eller har ordet bara spelat ut sin roll? Spänning vill vi ju onekligen ha, om man ska följa statistik och 10-i-topp-listor, och det ska man ju om man vill ha snurr på försäljningen. Och det vill man ju.

Förr kunde man bara av titeln förstå att det var en deckare man skulle ta itu med. Den i sammanhanget obestridliga och värdiga kroninnehavaren av titeln "Deckardrottning", Agatha Christie hade titlar på svenska som "Mannen i brunt", "Skospännet" och andra mera klassiska benämningar som gjorde att vi direkt visste att det skulle kunna bli obehagligt och mordiskt i ett. Hitchkock hade också vanligtvis korta, men kärnfulla titlar - i alla fall på svenska- :"Fåglarna", Trollbunden och inte minst Psycho, men också lite längre eggande, obehagliga som "Mannen som visste för mycket" (aldrig en bra egenskap!), "Slå nollan till polisen" (som hade den lysande engelska titeln Dial M for Murder). I vilket fall som helst ska titlarna vara korta, kärnfulla och käcka på en och samma gång tycks det. I de flesta fall.

Nu har Viggo Cavling gett sig på idén med en spänningsroman.Cavling har valt att kalla sin roman "Rörmokaren". En yrkeskategori som numera benämns som VVS-installatör. Men jag håller med, inte kan man skriva en roman, en deckare ens och kalla den VVS-installatören. Då har man somnat innan man öppnat boken, trots det klatschiga omslaget med en man som verkar snygg, på språng, viktig, uppburen och slåss med faror lika svarta som den natt som omger honom. Jag förstår alla semantiska tecken omslaget försöker förmedla. Boken sägs handla om makt, politik, media, Stureplan - börjar det kännas som bäst före datum passerat?- Så slår jag då upp boken och börjar läsa. Jag lyckas läsa hela första stycket, men redan vrider det sig av obehaglig förutsägbarhet i magen. Klichéerna tycks redan vara klappade, klara, staplade och levererade. För det är väl så att i alla spänningsromaner, liksom i Vita serier måste man kunna känna igen sig för att som läsare känna förtroendet från författaren. Och vice versa. Eller...??

"Han vill andas hennes parfym, kyssa hennes hals och smeka hennes bröst" Ja, jag blir bara trött, men kanske har jag helt fel. Kanske är det precis såhär enkelt ibland.
Och Kajsa vill förstår bara göra EN sak med den här mannens kropp. Drömmen om den ständigt beredvilliga, utan krav?

Fast, näääe! På sidan 9 ger jag verkligen upp, där det uppdagas att Kajsa minsann hade en väl bibehållen kropp "för att ha fött två barn". (Och är det inte en ganska konstig formulering...efter att ha fött två barn?) Det var ju för väl det! Men nu orkar jag faktiskt inte med fler gubbmyter om kvinnor och kvinnors kroppar. Sedan får boken vara hur spännande som helst. Och kanske vill Cavling säga något med alla gubbmyterna? Jag hoppas det, men jag kommer inte att offra min sommar på att ta reda på om det förhåller sig så eller inte.

Dessutom hade Agatha Christie fel när hon en gång sa att den kvinna som fann en arkeolog att älska skulle skatta sig lycklig, eftersom han bara skulle bli mer intresserad av henne ju äldre hon blev. Men så är ju nutida arkeologer mest sysselsatta med exploatering också.

/ Poppy

Pink is the colour of my wasted dreams

Mellan ogräs, disk och matlagning får världsmästerskapen i fotboll sig ett och annat getöga. Jag lyckas av flera anledningar dock inte uppbåda samma entusiasm som vid tidigare VM i denna världsomfattande sport. En anledning är att jag brukar dela matchupplevelserna med någon eller några. 1994 var vi ett helt gäng kompisar som satt och hejade i kapp med öl, pizza, bröder, fäder och partners i en salig blandning. Det mest minnesvärda från det VM:et var annars att jag hånglade med en MTV-DJ under en match och att ett helt kompisgäng åkte till Tivolirock i Kristianstad, med ännu ganska okända Cardigans, där en lite blyg och nervös Nina Persson var allt av sommarljuva tankar. Där mer etablerade Popsicle visade sig ha en mycket blyg frontman i Andreas Mattsson, som ändå gärna förmedlade boktips. Hårdkokta sådana dessutom. Jag och en annan tjej lyckades smita hem med min killkompis och kolla på finalen som gick samtidigt. Vi hejade på Italien, men Brasilien vann på straffsparkar. Ett VM i berusningens tecken.

Fyra år senare hade jag precis börjat jobba i Halland och bodde den sommaren hemma hos släktingar. En familjemedlem var mycket sjuk och förutom glädjeämnet VM i fotboll, inledde jag ett slags desperat försök att sprida god stämning genom att baka det ena kakverket efter det andra till den sjuke släktingen, vars far varit konditor. Vi hejade på Kamerun och Frankrike med Zidane i spetsen, som om jag inte missminner mig helt vann. Ett VM känslomässigt fyllt av sorg på ett personligt plan.

2002 hade jag en telning på armen och en annan i magen. Med tanke på att jag mådde som i ett ständigt nära-döden-upplevelse under denna period var fotbollen lågprioriterad. Men vi satt där, min sambo och jag och tittade lite, packade kartonger, på väg vidare. Vi visste inte då eller jag ville i alla fall inte se, att vi redan då också packade våra egna saker och var på väg vidare ifrån varandra. VM i familjens gemenskap, men också ett VM i rörelse. Att förflytta sig och gå vidare.

Mitt starkaste minne kom fyra år senare. Jag minns hur Frankrike med vad som kändes som en knivsudds marginal tog sig vidare från match till match. Jag minns hur Zidane rörde sig som ett elegant fullblod över fotbollsplanen. Hans lätta steg, starka kropp, kvickheten i överstegsfinterna som gick hem nästan varenda gång. Jag minns blicken, stoltheten och övertygelsen i uttrycket hos denne man; att förlora låg inte på det medvetna planet. Ändå blev det så i finalen. En förlust lika stor hos fransmännens grusade hopp, liksom jag och min sambo snart kom med samma beslutsamhet att skåda varandra i ögonen och inse slaget förlorat.

Jag läste nyss att inget VM kommer att bli lika bra som det man upplevde som ett förväntansfullt barn, att allt kommer att vara delar av besvikelser efter den där första, omvälvande gången. Men jag håller inte med. Vissa bitar går förlorat och kommer aldrig att komma igen. Fast för mig är det samma sak som att om man älskat en gång kommer man aldrig att kunna göra det igen, eller att man inte kan älska sina barn lika mycket, om man nu har mer än ett. Det kan man och gör man. Det är väl bara det att det blir annorlunda och att det inte blir exakt lika behöver inte nödvändigtvis betyda att det blir sämre.

Har någon förresten sett publiken göra Vågen på läktaren? Den lyser med sin frånvaro i vuvuzelans segertåg.

/Poppy

Bollen med 14 fält

Ja, jag kan egentligen ingenting om fotboll. Har själv varit involverad i max tre matcher under skolgången och bevittnat två stycken matcher, enbart för att glädja dåvarande pojkvänner. Jag vet fortfarande inte vad en offside är. Jag förstår ju att något är på fel sida linjen, men om det är bollen eller någon spelare och varför och hur har ingen lyckats förklara för mig. Mitt engagemang i frågan har nog också varit måttligt ljumt.

Ändå är det svårt att undkomma denna folksport som världen över kan spelas barfota, i tofflor - fast de nog flyger och spräcker ett ögonbryn eller två - på en grusplan, en gräsmatta. Det behövs bara en boll och lite entusiasm hos en eller flera. Det är svårt att inte veta att Sverige tog brons i USA 1994 och jag tittade på matcherna då. Visst gjorde jag det och tyckte Kennet Anderssons längd var imponerande, trots den där tramsiga målgesten med cowboylika drag av två avfyrade pistoler.

Det är svårt att inte känna till Gre-No-Li, fast jag ärligt inte har full koll på de gubbarna. Av helt andra anledningar känner man också till David Beckham, Ronaldo, Maradona, Pelé, Ralf Edström och Zlatan i en härlig blandning. Fast min hjälte och som vid förra VM var enda anledningen till att jag tittade, var Zizou. Zinedine Zidane. Det fanns något gripande i hela hans bakgrund. Fattiga algerier som vandrar in i Frihetens, Jämlikhetens och Broderskapets Land. En pojke som drivs av ett kall och i de fattiga Marseille tränade stenhårt för en tro och med en talang som kom att bära nästan till ett guld då för fyra år sedan. Självklart gillade jag att han bar på stolthet och styrka. Han fick i finalen axeln dragen ur led, satt en stund, fick axeln ryckt i rätt läge igen och sprang ut på planen utan minsta antydan av smärta. Som den mannen måste ha bitit ihop i sitt liv! Men alla har en svag punkt och den blottades på plan inför miljoner tittare. En skalle i bröstet på Materazzi, som föll som käglorna vid strike. Och jag tyckte Zizou var stencool, den hårdaste killen i världen. Man behöver inte alltid vara den smartaste, ibland är att visa hjärta och känslor starkare än kyla och beräkning.

Fast det är en sak jag inte förstår. Många är lyriska över fotbollen som helhet och än mer yra i VM-tider. Många är män i medelåldern och jag har visst förstått att fotbollen är en livslinje som drivs på samma nivåer och samma oförutsedda händelser som livet självt. Jag förstår att man kan fascineras över detta och att det kan skapa en närvaro som man sällan annars uppnår i vår individualistiska, tidspressade och upptagetonande väntrum till liv. Det jag inte förstår är varför det är så förbehållet männen och deras värld. Män som spelar, män som kommenterar (och vi älskar alla Glenn!), män på läktaren, män som intervjuar. Och inte bara detta med könsaspekten får mig att fundera, utan också hur accepterat det är att från liten knatte till korpfotbollen finns det ingen som ifrågasätter fascinationen. Gott och väl så. Men är det en av männens få sista utposter? Ett revir väl inhägnat och inpinkat sedan lång tid tillbaka?

För visst är det gulligt när lillflickan med flätor, travar runt på shetlandsponnyn i maklig takt, men fortsätter hon med detta i vuxen ålder suckas det högt och frågan återkommer ideligen: "När ska du sälja hästen?" och "När ska du skaffa ett riktigt jobb?" Kan inte samma glöd få finnas för kvinnor, oavsett sport, hobby eller intresse? Inklusive fotbollen?

14 fält lär årets boll ha, vilket ska göra den svår att fånga för målvakten. I vanliga fall lär den ha 32 fält.

/Poppy

Morgondagens bibliotekarie

Namn: Poppy Odeniska
Ålder: SATC-åldern
Familjär: Tveksamt, men genomgått flera graviditeter
Utbildning: En sorglig historia. Vi talar inte om det!
Tränare: Pushande kollega som tvingar mig att gå i gassande sol + en skällande hund
Bok: Väljer ett citat istället "I think I made you up inside my head"
Specialitet: Biter som en get, sticker som ett bi, somnar som Preben - hvergang
Framtidsutsikter: Förbluffande osäkra, men trosvissa. Man ska ju ändå dö tids nog.

Nja....Jag är skeptisk till om det skulle gå hem, men kanske bibliotekarier skulle ha lite roligare då och kunde kalla sig livscoacher istället, smutta på en Cosmopolitan och ha yogastunder, samtidigt som det pågår högläsning, alternativt poesiläsning av lokal förmågas egna alster. Mina lovar jag att Ni får slippa!

/Poppy - en oliv senare

Marknadsföring

Allt går att sälja med mördande reklam, sägs det. Även konserverad gröt enligt en gammal slagdänga med en riktigt catchy hook. Fast jag förstod aldrig det där, att det var så konstigt att man konserverade gröt i sången. Gjorde man inte det?

Så det här med bibliotekarien, vilket jag redan varit inne på att det snart nog är en lika förbrukad titel som postkassörska, spårvagnskonduktör och dammsugarförsäljare. Vissa dammsugare säljs tydligen fortfarande i dödsryckningarna medelst dörrknackning. Vilken idiot ger sig in på ett sådant hopplöst projekt? Som om det inte är hårt nog att tuta runt i en bil som säljer glass. Men man har bara fem minuter på sig, sedan kör han iväg, den förmodligen mest uttråkade försäljare jag stött på.

Så tänkte jag på det här med marknadsföring och dess betydelse för självbild och inte minst hur andra människor ser på en. Läkaren är intelligent, rationell i kritiska situationer, plikttrogen, med makt över liv och död. Och sexig. Vet inte om det började med Vita serien eller George Clooney i IR. Hur är prästen då? Ja enligt Törnfåglarna och Hem till Gården fylld med libido som dock bara kan förlösas med rätt person. Mild, god, hänsynsfull och lite farlig mitt i allt.

Kvinnorna då? Lärarinnan. Korrekt, ansvarstagande, barnkär (och därmed fertil?), välklädd, obefläckat rykte, flitig och omhändertagande. Inte så sexig kanske, men en kvinna att gifta sig med och bilda familj med. Den egna företagaren i kvinnlig gestalt är driftig, giftig, sexigt välskräddad, välbeställd, orädd och ganska attraktiv just därför.

Bibliotekariens kår borde kanske göra som vissa gör: Dagens Student/ Dagens chef etc

Dagens bibliotekarie:

Namn: Miss Kanel
Ålder: 33
Utbildning: Religionsvetenskap, Filosofi, Kemi, Lärarutbildning, Biblioteksutbildning
Gren: Katalogisatör
Tränare: Påstridig chef
Bok: Sex vägar till sex med tibetanska munkar i blå kåpor
Specialitet: Kan både sätta etiketter på en bok och tagga på hemsidan. Samtidigt!

En bild på det och nog skulle Bibliotekarien vinna mark! Eller vad han/hon nu ska ha för titel i framtiden.......

/Poppy

Att döma hunden efter håret...

Visst är det så att man blir bedömd efter utseende, ålder och klädsel? Joo det blir man visst det. Min cd-spelare har pajat och jag har äntligen tänk köpa en ny och det ger mig alltid en viss beslutsångest när jag ska investera i någon lite större pryl. Jag vet ju egentligen att oavsett hur många tester och produktionsfakta jag än läser så när jag äntligen slår till så dröjer det bara en vecka tills något dubbelt så bra och hälften så dyrt dyker upp framför näsan på mig.

Iallafall, efter att ha gått igenom Mediamarkt, SIBA, Expert och Elgigantens sortiment så tänkte jag gå till en riktig ljudaffär för att kanske lägga mina slantar på något riktigt bra.

Kommer in i affären där den manlige expediten i värsta strandraggarutstyrsel, jag tänker då slimmad skjorta, djup solbränna, slickat hår som på afterbeachen i Båstad kommer fram och undrar om jag vill något?

Visserligen lite svårt att svara eftersom man jag inte vet om jag har kommit in på ett privat party eller i en affär, där är i allafall helt nedsläckt förutom en tv med Sagan om ringen i full gång, ljudet extremt högt uppskruvat och ett stackars barn i 7-8 årsåldern plus ytterligare en man sitter och kollar film.

Halvt förundrat pratar jag om ungefär vad jag söker, och får ett snabbt svar att den här ska du ha, du behöver inget annat! När jag frågar lite om vilken watt det är på högtalaren får jag till svar att det är helt ointressant, vi mäter i decibel. När jag då frågar om hur många db de har så vill han inte svara utan säger att det är svårt med decibel, bättre att lyssna på ljudet.
Visst det är kanske sant men att bli behandlad som mindre vetande är aldrig kul och inte särskilt serviceminded heller i mitt tycke!

Jag frågar vidare lite om märkena eftersom jag aldrig har hört talas om dem innan, jo en kompis har nämnt det ena märket, jag får till svar att det är ett av de tio bästa märkena men du kan troligen inget av dem! Nehej och? Ja men om de då är så otroligt bra och vanliga varför har jag då aldrig hört talas om dem? Ja efter en stund så säger expediten motvilligt att ja det är bara folk inom branschen som vet vad som gäller.

Undrar om jag hade blivit bemött på samma sätt om jag hade varit en 23-årig blondin med kortkort kjol eller en välklädd herre men Armaniscarfen nonchalant slängd runt halsen och Breitlingklockan på handleden? Nu är jag ju en helt vanlig kvinna som inte putar med läpparna eller slänger mig med den senaste innejargonen för att låtsas att jag är "insatt" i ämnet! Jag tycker detta är en av de värsta formerna av diskriminering och jag kommer aldrig att acceptera!!!


Jag behöver väl inte säga att jag gick därifrån med oförättat ärrende, mina tusenlappar skall definitivt inte gynna Hifi-affären i min hemstad!

Fortfarande uppretad när jag kom hem började jag tänka på vilka roliga konversationer som skulle utspela sig om någon kom och bad mig rekommendera en bra och populär bok och jag tog fram en liten tunn poesibok av en fransk 1800-tals poet som nästan ingen hade hört talas om.

Jag: Den här ska du läsa!
Låntagaren: Är den bra?
Jag: Ja det är av de tio bästa böckerna som någonsin har getts ut!
Låntagaen: Men, jag har aldrig hört talas om den.....
Jag: Nej, men du har nog inte hört talas om någon av de tio bästa och mest kända böckerna i världen heller, här rabblar jag snabbt upp tio totalt okända författare till tio totalt okända titlar
Låntagare: Nej jag känner inte igen en enda av dem och ändå läser jag ganska mycket, varför har jag aldrig hört talas om dem om de är så kända?
Jag; Ja du vet det är bara vi branschfolk som vet sådant sådär ta nu denna boken som jag har rekommenderat för du behöver ingen annan.

Så nu sitter jag här, tillbaka på ruta ett igen, ingen cdspelare och ingen aning om vad eller var jag ska köpa den och dessutom skitförbannad på alla strandraggartyper med gigantiska egon för att kompensera sin litenhet på jorden!


Honey - utan socker

Modest

Tro mig! Jag vet att det finns både uppsatser och såväl allmän som kollegial debatt kring detta ämne. Det är inga nya stjärnor i sikte eller kunskapsinsikter likt Upplysningen. Kanske vi landar mer i Romantiken. Eller postromantiken för att vara moderna människor som vet att nyttja social medier på nätet år 2010. Fattas bara annat!

En liten, liten uppvisning i det som kan betraktas som klädkod eller inte för yrkeskåren som kallar sig bibliotekarier, även om jag ibland undrar om Hon (för det är oftast en Hon) verkligen finns numera. Nu är det mer den högteknologiska, rappa varianten med Läsplattan i vänstra jackfickan och i den högra ligger ett USB med anteckningar från senaste utvecklingsprojektet.

Håll till godo eller stäng igen:

Den modernt traditionella varianten. På utdöende. En kvarleva efter den stränga varianten med kjol, istället för byxa och nylonstrumpor som gav ifrån sig ett lätt pipande ljud varje gång låren gned sig mot varandra bakom underkjol och yllekjol. Koftan, stämplen och glasögon ytterligare obligatorium, liksom att vara förankrad vid en hög biblioteksdisk och ha fullkomlig makt över vad låntagaren fick låna och inte fick låna.
Här i mjukare tyger, Gudruns Sjödén-randig tröja med lös passform och som avslutas vid höften för vidd och rymd att jobba mellan hyllor, datorer och låntagare. Till detta en linnebyxa, sval och elegant i denimliknande färg. Fötterna bär upp ett par foträta tofflor som underlättar det stående och gående arbetet under dagen. I ena handen en bokpåse att bäras upp till ålderdomshem och förskolor, i den andra handen en klassiker att rekommendera var låntagare.

För att under de senaste decenniet ha utvecklats till en mindre mjuk variant. Här en vassare upplaga som varken har tid för bokprat eller barnteater. Här pratar vi perfektion i frisyr, klädval, stövlar, utbildning och profession. Inte en kurs försummas till att utveckla sitt webaktiva, kreativa skapande med plattformar för internationella standardiseringar tillsammans med pedagogiska redskap i ett nätverkande för "Biblioteket i Samtiden för Individen". Bort med allt demokratiskt tänkt och visst kan besökarna kosta på att betala sig för den service de får!

Fast nu känns det som det behövs lite mer utrymmer för vilda och galna idéer. Biblioteken vaggas in som en del av Kulturhusen där man ska kunna få fritt utrymme för att läsa en bok, samtidigt som man hänger på en klättervägg och mumsar på en hamburgare från en mer eller mindre välkänd restaurang. Efter det kan man slänga sig i ett bollhav, lyssna på musik, spela dataspel och känna sig allmänt vild och vågad. Jag tror det är hög tid för Pirata alternativet! Det är löst hår som slängs och kastas med blästrade leenden, hotpants och små, tighta toppar kring bysten som förbättrats med lite geleklumpar av koksalt. Vi slår klackarna i taket, svingar oss cyberaktigt var vi vill, när vi vill, är allmänt lössläppta och hämningslösa. Inga begränsningar i detta tidevarv.

Den manliga varianten då? Jo, den finns ju. Inte så ofta och kanske inte de som oftast får tonårstjejerna att vandra i flock till biblioteken. Undantag bör finnas såklart. Så jag introducerar något i stil med det här:

Poppy - mer som en gatukorsning

Relationskommittén sammanträder

Samtiden har skapat helt andra förutsättningar för folk att träffas, kopulera, skaffa sig fästfolk och eventuellt så småningom bilda familj, separera och glatt börja om på balanskulan till boll eller bli bitter och förgrämd, men ändå rädes ensamheten i ett förbålt hopp om att ändå en dag, vid regnbågens slut hitta de färger som klär en bäst.

Visst går vi fortfarande på krogen, dansar och i bästa fall blir man som singel medbjuden på olika fester och middagar. Men oftast inte, eftersom man ändå alltid på något konstigt sätt kan ses som ett visst hot oavsett hur ointresserad singelmänniskan må vara av någons respektive.

Folk tjänar storkovan på folks längtan efter Någon genom parshit, matt.com, ändhållplatsen mm, dvs uppbyggda kontaktannonser på nätet där man kan chatta och ”lära känna varandra” innan man ses. Dessutom kan man göra fina test som talar om att man passar så och så väl ihop med den och den. Sedan kan man få ett Offer som det heter, eftersom översättaren av texten inte förstod att det var ett Erbjudande som avsågs, eller förstod översättaren just det och insåg att alla var just Offer med tid, pengar och känslor som uppehöll sig på dess sidor?

Nu ska dessutom alla vara så härligt bejakande till livet och kärleken. Det är ju sommar och bröllopsyra! Men om man nu inte hittar rätt i djungeln, är trött på de man ser på krogen, spelat ett par Intermezzon och inte ser någon vidare ljusning? Där resterna inte känns som ett alternativ eller den där kontaktannonsförmedlingstjänstfunktionen. Och om man är trött på att vara någons snuttefilt under en period, någons leksak under andras uttråkade perioder och bara vill känna att det faktiskt skulle kunna vara på riktigt. Hur kort det än är. Eftersom en kort, men närvarande relation av inblandade parter kan vara så mycket mer betydelsefullt än ett långt och jämntjockt.

Relationsexpert Poppy uttalar sig om följande:

Från små korta, obetydliga varianter på högstadiet, som ofta tog slut direkt efter ”fråga chansen”. Otaliga, oförlösta känslor för diverse hopplösa objekt. Såhär i efterhand är jag också mycket tacksam att de förblev oförlösta. Några beundrare på vägen, varav vissa som trots sin status som framgångsrika inom viss genre inte gjorde ett tillräckligt starkt intryck
En häftig förälskelse som osannolikt blev ett förhållande, men eftersom jag redan var på väg vidare i livet och aldrig räknat med sällskap, så övergavs detta innan det ens fått en chans. Jag ångrade mig i flera år, men hade ändå valt det!

Sista kvällen i Barnes innan jag skulle åka hem efter två års strandande i England. Kyssen. Men där tog det slut. Mitt beslut stod fast. Jag ångrade mig inte, men saknade honom ett tag, utan smärta eller sorg. En kompis som roade mig, väckte upp insomnade intressen och visade mig nya vägar i livet. Men han var ju en kompis! Sedan Herr Hopplös, efter det Herr Ko-Ko, Herr Hare och Herr Går Man. Plus lite blandad konfetti.

Vad lär man sig av detta då? Initialt förde det ändå med sig känslan av en viss spänning och förväntan på att det fanns så mycket mer att upptäcka. Hjärtesorg, förtröstan, förälskelse. Men kärlek? Den där som får en att vilja vila ut och förutsättningslöst vilja dela med sig av sig själv till en annan? Jag tror jag snuddat vid den. Så ska man ge upp eller nöja sig? Eller räcker det med små färgglada sockrade praliner när andan faller på? Kan det vara nog att bara vara utan att vilja mer? Får det lov att vara en kaka till?

Magda och Bromsen

Sommarlov och tiden känns evig. Magda går och drar ax av grässtrån och bestämmer efter eget tycke och smak om det liknar en tupps eller en hönas kam. Eller kanske rentav en kycklings kamlösa, fjuniga huvud.

Magda har myggbett på ben och armar, skoskav och en begynnande solbränna. Himlen är ljust sådär blå som den kan vara en sommardag, med ljumma vindar och svalornas skrik i luften känns behagfullt rogivande. Sädesfälten böljar och Magda försöker komma ihåg om det är vete eller korn som är utan ax. Hon drar upp ett strå, tuggar lite på kärnan och inbillar sig att hon med smaksinnet kan smacka fram vilken sort det skulle kunna vara. Efter en stunds begrundan och ett uppriktigt försök att tänka med hjälp av uteslutningsmetoden kommer Magda fram till att det måste vara vete. Hon vet inte om det, men hon har alldeles rätt.

Den knäkorta klänningen kliar lite i sommarvärmen och hon undrar varför hon måste ha strumpbyxor på sig en solig dag i juni. Långt ute på landet, utan kompisar eller andra nöjen sparkar hon undan stenarna på vägen med den ena välriktade sparken efter den andra. Om man åtminstone kunde bada och äta glass tänker den nioåriga flickan drömmande medan hon sakta går vägen fram.

Plötsligt stannar hon upp. Framför henne är en stor, bred, brun rumpa som intensivt viftar bort flugor och annat otyg, med sin svarta, korta, men tjocka svans. Den stora rumpan har bevisligen en framdel som Magda försöker få en skymt av. Plötsligt vänder den lilla hästen sig om. Under lång pannlugg stirrar den ett par sekunder på flickan. Sedan gnäggar den lågt, går fram till henne och buffar försiktigt med sin mjuka mule i hennes panna. Det värmer och kittlar på en och samma gång. Detta var Bromsen.

Poesi

Läste Göran Greiders tankar om poesins kris i dagens Dagens Nyheter. Inte minst var han upprörd efter sin medverkan i Babel med tema poesi, där upplägget enligt Greider var poesin=främmande, obegriplig. Dessutom hade det framkommit en något suddig kontur av att de som ogillade poesi, måste också betraktas som främlingsfientliga.

Ja, jag hängde inte riktigt med där, vilket märks på den märkliga konstruktionen till meningsbyggnad ovan. "Poesins undanglidande mekanismer" fick jag höra en gång och tror att det ligger mer sanning där, än i att betrakta Poesin som ett skepp mot Gaza, irrande bland rev och bränningar. Alltså att den som fortfarande vill uttrycka sig med, och läsa poesi är mer på flykt undan sig själv, olika situationer, olika öden som drabbar alla olika.

Men visst lever poesin lite på undantag. Eller ok, ganska mycket. Men jag tror man ska akta sig för att bli en mystiker, en särling, en avart och en outsider bara för att man ämnar läsa poesi. Något helt självklart för mig. Det är ren njutning, avkoppling och det går att gå in och ut ur en dikt ett otal gånger. Något man sällan tar sig tid för med en roman.

Som en kopp kaffe

/ Poppy

Sommarvarma tankar

Årstider. Till stor glädje och stor sorg. En omgång till av förra årets november-mörker som varade fram till mars och jag lovar och svär att jag gärna hänger mig högt! Det var något av det mest fasansfulla jag genomlevt. Som att leva i Hades, vandra fram, treva fram i mörkrets irrgångar, fukten, ilskan, piskan som ven om de frusna vaderna och en ständig motvind. Varför skall man då alls finnas till?


Så när våren börjar dra undan gardinerna och släpper in det obarmhärtiga och skarpa ljuset, borde man vakna då? När försommaren smattrar av näktergalar, koltrastar och gökverk IN REAL LIFE, syrenerna slåss om uppmärksamheten i vitt och olika, lila nyanser. Vallmon i gången av singel. Är det då man borde börja böja nacken tillbaka, smacka belåtet och unna sig en svettig känsla och ett glas kallt, av valfritt slag?

Det var enkelt som barn. Sommarlov! Jordgubbar, nypotatis, stekt sill och salta bad. Farmors kärlek, omtänksamma händer och känslan av lycka var evig. Tills skolstarten tog vid igen. Förlust och smärta av behaget och ännu ett par säsonger att genomlida till nästa gång. En gång att årligen se fram emot, längta efter och känna förlösning i. Numera finner jag det inte så enkelt. Jag är glad åt det mildare ljuset, grönskan och även myggens närvaro. Ändå är tanken på jordgubbar inte så upphetsande längre. Rosévinet var kul ett par år, nu ger det en fadd smak innan det nått munnen. Känslan av outtalade, kravfyllda förväntningar kväver mig redan. Långsamt, likt en plastpåse över huvudet och händerna bakbundna.

Vad hände med den spontana frihetskänslan? Känslan av möjligheter och tillfällen? Vad hände med det omtänksamma och kärleksfulla? Ibland är jag rädd att den försvann med Dig Farmor och jag förmår inte fylla luckan efter Dig på egen hand.

/Poppy

Att vara Louise Bourgeois

Så har den lilla dam den 31 maj, med gigantiska monster till kreationer i sitt konstnärliga uttryck somnat in. På sätt och vis unnar jag henne det, 98 år ung eller gammal. Eller bara 98 år.

Hon kändes alltid aktuell, alltid brännhet, glödgande av ilska och någon inre hämnd som kom till sitt rätta uttryck i jättelika spindlar. Stora, fruktade och även små väcker ofta ill-tjut och skräck. Här fanns inga begränsningar i hur stora eller påfallande monstruösa dessa spindlar kunde bli. Ändå hävdade Madame Bourgeois att spindeln stod för modern och hennes omtänksamhet, som om allt skulle rymmas mellan de där spensliga, men obehagliga spindelbenen.

Louise sa ofta att hon saknade sin pappa, som samtidigt var den som stod för det destruktiva i hennes barndom med bland annat otrohetsaffärer - som förälder ska man aldrig förringa de spår man kan plantera hos sina barn. Louise sa också på ålderns vår (som det ju blev!) att hon fruktade mörkret och tystnaden. Hon hade ända sedan 30-talet bott på Manhattan...långt ifrån någon glamorös SATC-drink. Sorg, smärta och jodå sexualitet var enligt henne själv återkommande teman. Vem kan värja sig mot det? Känslor jag dagligen brottas med och inte kommer det någon omhuldande, skräckinjagande spindel och ser till min trygghet inte. Kanske måste man skapa sitt eget hus, sin egen ro och sin egen förtröstan?

Du må ha blivit luttrad, fjär, nitisk och kontrollerande med åren, liksom rädd, liten och sträv. Ändå tror jag vi alla kommer att minnas Dig för evigt för Ditt mod att leva och verka utifrån Dina känslor Madame Bourgeois.



/Poppy

Tipsrutan gällande Almapriset

Wiman skriver och gör det riktigt bra:

När Marit mötte Kitty

/Poppy

Kitty Crowther på Twitter

Återger följande för den hugade:


_wiman

Många svenska makthavare talar mycket dålig engelska

slår Augustprisets show med hästlängder. Se och lär i Förläggarföreningen

Dock inte ett enda barn synligt i publiken (som tvingas kvar i stolarna tills drottningen lämnat huset!?). #almapriset

Ganska roande läsning återges också via Kulturbloggen

/Poppy