Askungen och andra sagor

Följande historia utspelar sig i realtid som den traditionella varianten av Askungen/Cendrillon. Det var en gång, men den här gången är alldeles sann och dessutom kantad av otal stup, branter, irrvägar och buskage som kan te sig törnroslikt ogenomträngliga.

Tilläggas ska också att just i denna variant är det inte så mycket dygd och skönhet som kommer på tal. Men från Strabos berättelse om Rhodopis till senare versioner är det ändå alltid ett par skor som spelar en avgörande roll. I norden föredrog vi tydligen dessutom att göra om flickebarnet till en stallpojke. För att vi tyckte behandlingen av en ung och vacker kvinna var för grym eller att en ung och vacker kvinna inte kunde besitta list och klockhet, är jag inte riktigt säker på.

Som etablerad i stall och de sysslor som utövas där fick jag i unga år en present av min högt älskade Farmor. Ett par blanka, välputsade ridstövlar som min avlidne Farfar burit under sin tid som kavallerist. De fick till och med ett besök hos skomakaren och klackades om. Naturligtvis var de alldeles för stora för mig redan då och har förblivit så. Jag bar dock alltid en tanke om att dessa kunde en dag bäras av min tillkommande, när vi tillsammans skulle ta oss en galopp över fälten. En vit och en svart springare. Jag i mina stövlar, han i Farfars.


Stövlarna har blivit liggande, dammiga och undanstoppade i någon kartong. De kom aldrig någon som kunde bära de där svarta stövlarna. Det kom aldrig någon alls. Men plötsligt vill någon med skostorlek 44 låna dem och jag försätts direkt till sagan om Askungen. Jag letar fram stövlarna, dammar av dem och är lite oroad. Det är ju Farfars gamla stövlar, men än mer "Tänk om de passar!". Jag hoppas på styvsyster-syndromet här. Så tar jag fram klockan för att ställa den på ringning och den bligar på mig med ögonen 00.00. För många tecken!! Jag får allt lite svårt att sova den natten.

En sak inser jag dock med hela den här historien om stövlarna. De kanske inte passar eller gör de det. Och då kommer Farfars gamla stövlar från år 1900 äntligen till pass igen. Symboliken är inte bara i stövlandet i sig utan mer det som prinsen gjorde. Han var aktiv, den sökande, den som inte gav upp. Istället för att passivt sitta där i sina trasor vid askan och vackert, uppgivet sörja den där balen på slottet. Kommer det inte någon får man själv ta en tur i sporrsträck, om så bara i gympaskor.

Om vi kommer att leva lyckliga i alla våra dagar? Vi får väl se....vi får se!

/ Poppy

Mens

Egentligen skulle jag hellre ha skrivit Mensa, men sådant kan ju även 2-åringar uppnå. Vad 2-åringar däremot inte kan uppnå, oavsett kön är just Mens. Är inte detta ett ganska så förbjudet område egentligen och fortfarande? Man ska ju vara så förbannat fräsch och inte lukta någonting alls. Absolut inte parfym, med tanke på allergiker och absolut inte svett som kvinna. Att lukta kön, järn eller blod som kvinna är bara onämnbart, inte ens tänkbart! Ingen kroppsbehåring ska man heller ha, mer än elegant, fluffigt och mjukt på huvudsvålen. Helst ska man lukta nyplockade hallon ur munnen och solhängd tvätt om kroppen. Varken mer eller mindre.

Men nu är det ju ändå så att som kvinna har man mens. I alla fall de flesta. En gång i månaden under många, många år. Någon enstaka gång har jag upplevt det som en befrielse när mensen kommit. Ahh! Men de gångerna är lätträknade. För det mesta är det otäckt jobbigt och plågsamt. Det är inte knivar som skär i en, det är mer likt motorsågskapning i ens inre. Smärtreceptorer som jobbar för fullt med att få mitt medvetande att inse signalerna "ONT, ONT, ONT!!!" med massor av tutande ljud och röda, blinkande lampor. Mitt medvetande jobbar samtidigt emot och tänker "Jag pallar smärta! Jag är inte ett dugg rädd för att känna den!". Samtidigt som det blixtrar bakom ögonen av plågan och benägenheten att lägga sig ner i avdomnat tillstånd känns uppenbar. Det är som att vänta ut en värk inför en förlossning om och om igen under ett par dagar. Bara att anda sig igenom den ena efter den andra och inse att två dagar i månaden blir det ingen sömn alls att tala om.

Smärtan är EN sak. Sömnbristen ytterligare EN. En annan och mindre angenäm är just blodet. Det där som obehärskat och utan förmågan att kunna kontrollera det, sipprar ut, längs med benen. Mörkt blod, som från såret av en djup muskel som sedan efter ett par dagar ändrar karaktär, till en mer ytlig rispa i huden vad gäller färg och form. Det är faktiskt inte ett enda dugg kul att byta tamponger eller bindor. Det är inte ett dugg lustfyllt att känna järndoften sprida sig och man duschar i panik, för det är ju äckligt att lukta eller ens ha mens. Varför finns det annars bindor med doft?

/Poppy Red Alert

St Elms eld

Eyjafjallajökull på Islands sprutar lava och askmolnen har nått sex kilometer upp i luften. Man beräknar dock att partiklar kan finnas ända upp till 11.000 meters höjd.

1982 lyfte en brittisk jumbo från Kuala Lumpur, Malaysia med destination Perth, Australien med en flygrutt som tog dem över Javas öar. Det var natt , kolsvart och plötsligt visade sig St Elms eld. Bara det att det inte var St Elms eld. Inom ett par minuter hade alla motorer stannat. Aska från en Javas vulkaner hade fastnat på motorernas turbinblad som därmed slutade fungera. Kapten Eric Moody meddelar flygpassagerarna att alla motorerna har stannat, men att de gör sitt yttersta för att få igång dem. Med tillägget "Jag hoppas att det inte kommer att oroa er för mycket" Under ungefär 15 minuter sjunker planet i ett totalt mörker från 11.000 meters höjd till 4.500 meter. Då vaknar en motor till liv. Och snart kommer också de andra motorerna igång, då askan svalnat och skakats loss. Planet tar sikte för landning på Jakarta, men måste då stiga på nytt och ännu ett eldsken infinner sig runt planet. Landningen blev nog så dramatisk med det mesta av den tekniska utrustningen satt ur funktion och med en vindruta det knappt gick att se ut genom. En vindruta som blästrats av askan till den grad att endast endast några remsor på 4 cm hade klar sikt. Här fick det bli teamwork på högsta nivå av flygbesättningen!

Det var vad som hände och som gjorde att flygen i Europas luftrum mer eller mindre fick hålla stiltje under att antal dagar.

Vad jag undrar är över vad som rörde sig inom alla de som satt på det där flyget, den där jumbon, den där natten på väg till Perth. Hur många kände dödsångest? Fick någon panik? Drabbades någon av hjärtinfarkt? Sov de flesta? Om mobiltelefonen då, som nu hade varit i var mans hand; hade man skickat sms och ringt till de man älskade? Hade man tänkt på allt man ångrade eller allt man inte hunnit med eller allt man försatt? Flög man någonsin mer? Satte man någonsin mer sin fot i ett flygplan? Skattade man livet högt efter denna incident? Blev man religiös? Fick man uträttat allt det där man drömt om, men aldrig vågat? Fick man sagt "Jag älskar Dig" till den där personen som hemsökt en länge nog? Och fick man då nobben och ändå kunde fortsätta skatta livet och den älskade personen? Lärde man sig något om sig själv, människorna i ens liv och livet självt? Lärde man sig att ingenting är givet; varken liv eller kärlek? Lärde man sig att oavsett vad kan man alltid välja om man själv vill fortsätta leva och älska, även om man sällan blir besvarad? För om vi inte har livet och tilltron, vad har vi då?

DET tänker jag på när jag läser om dramat i den brittiska jumbon 1982. Inte om folk kom i tid till olika möten, missade ett kalas eller en begravning. Ibland går livet inte att påverka hur väl vi än vill. Ibland går det inte att bli älskad heller, hur mycket man än vill. Det behöver inte göra oss mer luttrade och kräsna, tvärtom tror jag det kan öppna oss för tankar om andras förespeglingar om livet och dess villkor. Också en slags kärlek.

/Poppy

Avbön

Jag vet förstås inte om det har så stor effekt efter att celibata präster, biskopar och påvar, tillika pedofiler numera gör avbön till höger och vänster. Politiker gör pudlar, men får likväl avgå med skammens nesa hängande kring sin hals som en ovälkommen beundrare, hängivet klängande och bedjande.

Jag ska i alla fall göra avbön på mitt dåliga försök att använda mig av mina drastiska associationsbanor där jag både buntar ihop två personer: Poe och Lovecraft, samt använder en beteckning som att de "söp ner sig" där det ena kan tolkas bokstavligt och det andra bildligt. Vilket var meningen, men med olika betydelser för de olika personerna. Jag förstår ju att det var klumpigt uttryckt av mig. Borde också förstå det då ingen brukar hänga med i mina associationer i vanliga fall, utan massa förklaringar och en förlorad poäng på köpet.

Lovecraft söp aldrig ner sig! Med alkohol. Lovecraft tog öppet avstånd från alkohol och höll sig mest enligt ögonvittnen från den tiden i sin fattigdom till soppa och kaffe. Det ryktades om att Lovecrafts moder led av syfilis och att Lovecraft skulle fått denna sjukdom genetiskt via sin moder. Lovecraft gjorde också ett så kallat Wassermantest som var negativt och då skulle påvisa att han inte led av syfilis överhuvudtaget. Det kan han mycket väl ha gjort ändå eftersom syfilis kan befinna sig i vilande lägen och då inte visar sig som positivt i ett just nämnt test, men kanske det är mest troligt att hans mentala hälsa spelade större roll än en eventuell syfilis.

Det var hur som helst klumpigt och oförlåtligt av mig att uttrycka mig så enfaldigt. Förlåt!

/Poppy

Presstödet : Tusen och en

En dag kanske Ni förstår. Ni som nu sitter i vårljuset och myser och tänker större och bredare med Eran vita respektive grå hjärnhinna. Ni som har fler aktiva hjärnceller och förmår nyttja dem. Edgar Allen Poe och tillika Lovecraft blev på sin tid inte bara hånade och ignorerade. De blev dessutom satta på undantag, deras alster ansågs löjeväckande, obegripligt och märkt av underklassens fattigdom och smutsighet i brist på tvål, söp de bägge ner sig rejält och såg till att avlida inom rimlig tid.

Hade de levt idag hade de varit några av vår tids största hjältar. De är de förvisso in memorian, men jag menar som livs levande personligheter och det de förmådda avsätta i sin pennas krampaktiga skrivande för att någon kanske någonstans skulle förstå, utan att de skulle behöva snudd på prostituera sig i skamlig nesa för att få en liten bläckfläckad skrift komma i tryck med högst oregelbundna mellanrum.

På Dagens Nyheters ledarsida går idag att läsa om att Presstödet gjort sitt. "Dags att lägga ned" Detta argumenteras inte bara utifrån att Nationaldemokraternas Nationell Idag fått ett stöd på osannolika 2,3 miljoner, utan också utifrån att vem som helst kan starta en tidning idag via nätet och en blogg. Dessutom anses inte presstödet särskilt effektivt då det till största delen inkorporeras i större koncerner.

För det första borde det väl vid utdelande av presstöd, likväl som när andra stipendier - betänk konstnärslönerna! - finnas någon form av grupp som ser till vad den aktuella tidskriften syftar till. Ska det bygga på stöd i form av att sprida budskap som i lag är reglerat som förbud, har man ju satt upp en grov snubbeltråd för sig själv. Och därmed också på något sätt talat om att man som nämnd är just umbärlig och gjort sitt.

För det andra: Ja, vem som helst kan starta en nättidning. Den kan också likt de tusentals andra försvinna i dimman och sopberget av undermålig förmedling via framställan av "nättidskrift". En tryckt tidning är ändå en tryckt tidning. Och en tidning som tilldelas stöd skall enligt min mening stå för viss kvalitet, viss information av sådant som kanske annars lätt kommer i skymundan av Anna Anka, kungabröllop och dikter till detta bröllop. En tidskrift med stöd bör givetvis uppfylla fundamentala, solidariska principer om demokrati, jämställdhet, öppenhet kring dialog och ämnen, präglat av mångfald och en möjlighet för de med mindre köpstarka grupper att ändå kunna ha en fot med på agendan.

För det tredje: Pressfrihet och allt prat om att det är bättre att de syns än att vi tystar ner det vi inte vill höra. Pressfrihet, jo - men inte på bekostnad av det pris flera miljoner människoliv fått betala. För mig vore det lika absurt om en tidskrift som handlade om hur man bäst torterar och misshandlar husdjur skulle få presstöd. Vissa saker är enligt lag förbjudna och det finns oftast en anledning till detta! Vissa saker går inte argumentera kring och att släppa lös och tillåta spridning av något som sedan ändå i huvudsak enbart kommer att läsas av det redan frälsta ser jag inte som en utveckling av pressfrihet och demokrati. Här vilar istället en fördumning och utarmning av vår förmåga att engagera oss och se ondskan i vitögat.

För det fjärde: just sådana som Poe och Lovecraft hade behövt lite presstöd och en konstnärslön. De hade behövt få blomstra och i alla fall knoppas i sin för dåtiden nya angreppssätt att skriva och sprida sitt budskap. De arbetade hårt i grändernas smuts för att bli satta på undantag av grupper som redan då framhärdade Nationalismen framför inspiration och nya tankar av medvetenhet om oss själva och det samhälle vi rör oss i.

Bu för Bääään! / Poppy

Galenskap

Ja, det snackas om att det är kemi och dofter och olika substanser hit och dit. Eller hur styrda vi är av att fortplanta oss för vår överlevnad och därför är sexualdriften en sådan stark indikator i känslolivet. Det pratas om trygghet och ensamhet, att man hellre är två än en, men hellre ensam med sig själv än när man är tu. Det snackas så mycket trams, sägs så mycket skit, ältas så många ord alldeles i onödan. För många lyriker. poeter, musiker, författare och brevskrivare har lagt ner alldeles för mycken möda på detta för absolut ingenting. För det är bara ren och skär galenskap. Så det så!

/Poppy slirar efter flera arbetsveckor med 13h arbetspass

Askmolnen senare

Afrika sägs drabbas av stora förluster på grund av Islands rytande vulkanmoln. Tusentals varor med färsk frukt, färska grönsaker och snittblommor ruttnar bort. Fattiga bönder i länder redan hårt drabbade av torka, krig, fattigdom och kolonialism kan i ett modernt årtusende se sig snuvade på konfekten av en liten ö på norra halvklotet. Jag ömmar för dessa utsatta individer som säkert sliter hårt för att precis lyckas mätta magen för dagen. Samtidigt är det något så outtalat absurt i denna rapportering.

Är vi på norra halvklotet så beroende av varor från Afrika att de måste fraktas med flyg? Görs det per vecka? Per dag? Eller hur ofta innebär det att vi förpestar luften och därmed allas vår tillvaro med transportflyg över jordklotets ban, hit och dit? Är det vettigt att vi ska importera SNITTBLOMMOR (rosor) från Afrika att köpa i vår ICA- eller Konsum-affär till en något billigare peng än hos blomsterhandlaren? Rosor som aldrig slår ut och vissnar ner i ett skrumpet tillstånd efter några dagar, av gud vet vad vilka kemikalier och tillsatser?

Är det rim och reson, logik och fason på att vi nödvändigtvis måste ha frukt och grönsaker just från denna kontinent till vår egen? Importerade från Kenya, har jag nog sett att det stått på sockerärterna jag hållit i min hand.

Förr åt vi säsongsbetonat och visste att dra nytta av detta. Att njuta av jordgubbarna under sommarmånaderna, äpplen på hösten, vinterpotatis och primörer på våren. Jag tror att vi alla skulle må mycket bättre om vi kunde återanknyta till detta livsförfarande igen, åtminstone delvis. Vi tar så för givet att vi alltid ska ha åtkomst till allt omedelbart. Är vi inte längre komna i vår sociala utveckling än ett spädbarn som kräver omedelbar tillfredsställelse av sina behov?

Bönderna i Afrika som odlar sina rosor, som de säljer för en spottstyver till en grossist, som säljer, som säljer osv tills de fraktas in i ett flyplan. De bönderna kommer naturligtvis att lida förluster rent ekonomiskt. I övrigt finns det bara en förlorare och det är vi allesammands på detta lilla klot som vi arbetar så hårt på att göra till ett intorkat, skrumpet päron. Bäva månde Kiviks äppelodlare som snart får exportera Alice till Australien för att få lite fart på den deflationerade tillvaron. Så fan heller!

/Poppy - som nu kommer att vägra köpa en enda ros som inte är odlad i en svensk plantskola!

Dagens lisa

I ask of your permission to leave
This narrow time
of canned sex
Instant emotions,
kisses
Which I pay in spite of myself
Like an overdue bill

I ask of your permission to leave
To take a long vacation
I am tired of feeling
no love and no longing.
I am tired of this furnished apartment
where my emotions are square
Like its walls
my lust is
as long as its hallways
My ambitions are
as low as its ceilings




/ Poppy återger dessa uttrycksfulla, intensiva ord och känslor förmedlade av Nizar Kabbani: " I ask for your permission to leave (No.2)(Arabian Love Poems)

Heja Katla, friskt humör!

Eyjafjallajökull ryter, kränger, vränger och ger oss alla svar på tal!
På många sätt är jag glad att Moder Natur säger ifrån och vägrar finna sig i den oupphörliga skövlingen. Länge nog har hon leende utnyttjats och överseende tänkt "Mina resurser är näst intill outtömliga, jag har så det räcker till alla!"

- Bränn mig, plöj mig, flyg mig, spräng några atombomber på mig, smält mina isar, sprid min öken, slå era pålar i mitt sköra inre, förgifta mitt hav. Gör precis vad Ni vill, jag finns alltid kvar med Solens hjälp!

Så fick hon ändå nog. Hon har sagt ifrån innan och många gånger: Orkaner, tyfoner, stormar, tsunamis, jordbävningar och jordskalv. Smältande polarisar och så fick hon i Eyjafjallajökulls magma till slut kraft och ork att ryta NOOOOOOOOG!!!!!!!! För med det askmoln som spottades upp i luften, förmörkande och förhärskande, så vaknade vi alla ofrivilligt till liv. Trafiken i luften stoppades upp och kom plötsligt att påverka en motorväg som de flesta kommit att betrakta som självklar. Men nu stängde motorvägen ett par tusen mil upp i luften och Eyjafjallajökull skrattade mullrande och lät lite mer gråa moln stiga uppåt, uppåt.

Nu fick plötsligt politiker, inflytelserika personer, liksom kungligheter och pöbel börja tänka i nya banor. Vad gör man och hur gör man när något så reellt som Moder Natur griper in och påverkar tillvaron för så många i så många länder? Nu fick hon ett litet andrum och de transporterande massorna får plötsligt börja tänka på hur man egentligen gör när man förflyttar sig. Allt löser sig inte med ett knäpp med fingrarna, utan ibland tar det lite tid, lite planering, lite eftertanke. Ibland är livet litet mera än bara självklart för ens egen del. Och Katla ruvar i vassen, bidar sin tid.

/Poppy

Skruva den som något av da Vinci

Bleka, smala pojkben som alla sparkar lite på måfå efter en svart- och vitrutig boll på en illa skött gräsplan. Det är en disig söndag förmiddag, kyligt och fuktigt. Vårsolen har ännu inte hunnit värma upp vare sig luft eller kropp. Pojkarnas andedräkter är som små rökpuffar, likt en gammal ångmaskin i behov av metatabletter. Deras kinder blossar efterhand där de likt små illrar kilar fram och tillbaka över planen. Sällan når en fot den där tilltufsade bollen och när någon väl lyckas blir det mest tåfjuttar och snedträffar. Vissa pojkar grimaserar illa. De som känner sig trötta, frusna, uppgivna och mest längtar efter saft och kanelbullar som delas ut efter matchen. De andra, med blicken ständigt fastnaglad vid bollen, ständigt sökande sig mot målburen och inom sig med en längtan och ett hopp om att denna gången kommer bollen att flyga in i mål likt en svala dyker över sädesfälten, en bländande solig dag under sommarens månader. De längtar inte efter saft och bullar. De längtar efter ett mål, en bättre balans och ett lag där alla jobbar för att få bollen förbi målvaktens stora handskar. Ett mål och en seger. De känner ingen trötthet och svetten som pärlar längs panna och kinder är inget som besvärar en ung pojke på nio år i långa strumpor och svarta fotbollsskor med drömmar om att kunna överstegfinta som Zinedine Zidane.

Gatan fram går en kvinna runt 35, kanske mer eller möjligen yngre. Hon går med bestämda steg i långa, blanka stövlar. Klackarna genljuder i trottoarens asfalt, smått sjungande och sviktande. Kjolen av ylle smeker benen för varje steg och den uppknäppta kappan glider oroväckande ner över axlarna. Med fortsatt snabba steg och blicken fokuserad, drar hon irriterat upp kappan över axlarna, bara för att känna den åter glida av efter ett par hundra meter. Hennes tidigare så väl uppsatta svinrygg börjar lösgöra sig och flera mörkblonda slingor sliter sig ur hårnålarna och faller ner i nacken. På andra sidan gatan i motsatt riktning kommer en nätt kvinna runt 50 år gående. Även hon i höga stövlar. Inte lika blanka och inte med lika hög klack. Hon tycks heller inte ha så bråttom. Hennes mörka page ligger som en hjälm runt ansiktet och får hennes ansikte att se blekt och tunt ut. Men hon ler som i mjugg, värdigt en Mona Lisa i Louvren. Hennes röda kappa är väl knäppt upp i halsen och ser ut att värma i den iakttagande och bländande vårsolen. I den jämna, men lugna hastighet hon rör sig med har hon ändå tid över att möta ögonkast, le överseende åt folk som råkar knuffa till henne i morgonens stressiga och hetsiga tempo på stadens gator. Hon utstrålar en allmän frid och vänder upp blicken mot koltrastens sång som tillfälligt överröstar bilarnas brus och larm.

En boll i krysset, en kanelbulle som tröst, en hastighet, ett tempo eller ett stilla lugn och fågelsång. För den ena är målet meningen med färden, för andra tvärtom. För vissa är belöningen för slitet en tillfredsställelse, för andra bara att få vara där man är. Just nu, just här där man är.

When you're smilin' The whole world smiles with you

Jag satt och läste Poppy dearest, förra inlägg och började applicera det på mig själv till viss del.

Ibland är det ju så att man kanske rent slentrianmässigt hälsar och ler men inte egentligen lägger någon särskilt omtanke bakom det. Fast jag kanske inte menar eller ens bryr mig om hur jag uppfattas så märker jag ganska tydligt att ett leende eller en snäll kommentar verkligen kan pigga upp de flesta.

Motsvarande märker jag ju att sura eller onödiga kommentarer kanske inte får mig att bli ledsen men förbannad och och resulterar ofta i att jag blir extrem neutral medan det kokar inom mig.
Det gör ju heller inte att jag anstränger mig det där lilla extra för att hjälpa så som jag gör mot trevliga personer.

Så i princip håller jag med om att fram för fler leende och snälla trevliga kommentarer, de genererar oftast returleendeoch trevliga kommentarer osv.

Men varför är det så att en del personer inte blir nöjda förrän de märker att de har lyckats med sitt alltför tydliga uppsåt att såra någon. Är det verkligen sant att den enda sanna glädjen är skadeglädjen för dessa personer, ibland kan man ju verkligen undra!

Nu så måste jag ju göra en lista på det jag verkligen gillar!
Hårdrock, rock, blommor som doftar gott typ hyacinter, syrener, heliotrop och balsaminer, doftpioner, att vandra på stranden, fotografier, vänner som ställer upp för varandra, jul, min familj, att överraska, att bli överraskad.

Listan hade kunnat bli väldigt lång men då måste jag ju balansera upp det med saker jag inte tycker om så istället slutar jag med ett citat av Greta Garbo:

"A smile happens in a flash, but its memory can last a lifetime".

Honey/smilar och ler

Att inte tycka om

Det finns så mycket att inte tycka om. Från en bok, ett kulturellt uttryck, genre av musik, en person, en som smaskar, en som snuskar, en som förbrukar känslor i brist på sin egen oförmåga att vara i kontakt med sina tankar, ambitioner och just känslor. Fegis kallas det också.

Personligen tycker jag att i detta liv, som är vårt och här och nu, borde vara mycket mer aktsamma om varandra. Om oss själva, vänner, främlingar och livet självt. Vårda varandra lite bättre. Vi behöver inte varje dag se lyckliga ut, säga tröstande saker eller vara förstående. Men kanske om vi försöker se saker och ting ur lite andra perspektiv i bland. Hur blir det om jag förflyttar mig till grodperspektivet? Det kanske blev lite mer spännande, lite annorlunda, men bra! Kanske fågelperspektivet rymmer mer än vi kunnat ana? Och kanske vi kan bryta loss ramarna ibland, låta oss sväva ut, utan att bli sedda med skepsis eller ifrågasättande.

Mer dialog och hänsyn. Mer öppenhet och nyfikenhet. Bort med alla nedsättande kommentarer, som inte stärker någon. Vare sig den som sa orden, eller den som blev drabbad av dem. Vissa saker orkar man inte, vissa saker mäktar man inte med. Som att övertyga en inbiten antifeminist om kvinnors umbäranden genom årtusenden. Ändå kan just den antifeministen vara den som bäst och mest uppskattar ett hej, en fråga om hur helgen varit. För man behöver inte heller älska alla, eller lägga sin själ i deras händer. Man behöver inte lägga meningslös energi på folk, som ändå inte uppskattar det. Men man kan våga lite mer, eller som jag brukar säga när folk bär sig illa åt "Don´t give in. Give back. With Love Attack!"

Själv ogillar jag i ALLRA högsta grad allt av Runeberg och Herman Hesse, syntpop, hårdrock, symfonirock, självförhärligande beskrivningar, ryggradslöshet, intrigerande, projektioner, bensindrivna gräsklippare och allt som känns påtvingat.

/Poppy

Sekwa

Det är ett mycket bra namn på ett förlag och extra finurligt med en fonetisk finess av "C'est quoi?" – vad är det?

Andemeningen är att enbart ge ut franskspråkig litteratur, med företrädesvis samtida, kvinnliga författare. Det känns som en behjärtansvärd avsikt. Dels att lyfta fram kvinnliga författare, som så ofta får springa i korridorerna och bland kulisserna på bekostnad av de stora manliga genierna. Om man inte är deckarförfattare vill säga, för ett litet lustmord som en stämningsförhöjande ingrediens för uttråkad massa kan ju alltid hostas fram av en uppburen kvinna, med åtminstone lite hjärngympa i gåtan "Vem gjorde det och var och hur?". Att man sedan ofta kan lista ut hela intrigen och vilken karaktär som tillskrivs vilka personer efter två-tre sidor, är en annan femma.

Men Sekwa. Vad är det som gör att man tilltalas av konceptet med det franska? I västerländsk tradition är kulturen en faktor som präglat oss i flera hundra år. Ja, utan att vara historiker eller försöka mig på en kulturhistorisk betraktelse över Frankrike så var det ju ändå där, för 15000 år sedan, som någon eller några i Lascaux kände en obändig lust att göra figurativa beskrivningar av sitt liv, sina upplevelser eller var det kanske drömmar? Sedan dess har vi fortsatt att fascineras av detta land som inte ens kunde hålla Hitler stången. Det kan ju inte bara vara att de har randiga tröjor, baskrar, baguetter under armen, vin i överflöd och brieostar? Är det Frankrikes centrala läge i Europa? Är det Descartes som klingar om " att vara är att finnas till", eller beror det på att någonstans här tog yttrandefriheten och tryckfriheten fart? Revolutionen där alla skulle vara jämbördiga? Det är ju en sympastisk tanke. Kan vi härleda drömmen om förfinade manér till "Le bonheur"? Där den största faran var "ennuin" - fast då kan man ju skriva en liten mordgåta förstås.
Eller har La Belle Époque gjort att vår syn på Frankrike som alstrande av konstnärer, musiker och författare än idag lyser med full strålglans. Vi kanske är lite bländade rent utav?

Sedan slår det mig. Visst har den franska auran betydelse, men den kanske ändå inte är fullt så avgörande som man till en början vill tro. Snarare är det profilen förlaget håller. Sekwas läsare vet vad de får från sitt förlag. Det är noga utvald litteratur, välskriven och författarskap som bär på stor respekt i sitt hemland. Det är ett förlag som snabbt och utan alltför långa dröjsmål levererar aktuell litteratur till svenska läsare - utan att de är självklara succéer i försäljningssiffror.
Det är två individer som helhjärtat tror på sin idé, bär sina idéer vidare till oss läsare och inte bara presenterar deras böcker utan också personerna bakom böckerna. Castillons besök på Stockholms Kulturhus lät ju tala om sig! Men det hade nog lika gärna kunnat vara spansk litteratur, baltisk litteratur, japansk eller vilken annan som helst nationalitet. Det är konceptet som gör Sekwa till vinnare, om än inte fullt ut ekonomiskt, så desto mer i respekt och seriositet. Det är vi inte bortskämda med i dagens bokutgiving i Sverige!

Mer att läsa: http://hd.se/kultur/2010/04/11/under-bokbroarna-i-paris/


/Poppy

Tortyr av kvinnliga könsorgan

Detta är ett tema som tidigare under förra året fått sig en och annan formulering, men den här gången handlar det mer om känslan av fysisk tortyr.

Jag har länge förundrats över detta, men vad som fick mig att verkligen börja tänka på det och försöka se rim och reson i det hela var den mammografi jag för första gången nyligen blivit utsatt för. Jag fann ingen rim och reson. Däremot fann jag följande:

Hur kommer det sig att man med hävd på vetenskapliga och medicinska grunder kan utsätta kvinnor både för förnedring, smärta och stympning i hälsans namn? Hade män accepterat detta? Och, ja det är väl till 99,9% män som kommit fram till både aktuella undersöknings- och behandlingsformer, för att inte tala om vem som utformat instrumenten att hantera vårt heligaste med.

För det första: Bara att kravla sig upp och ligga i den där förbannade stolen är ett krux i sig. Sedan att ha en persons hela ansikte upptryckt så nära skötet det går utan att vara mer intresserad av det än att hitta eller inte hitta avvikande, kroppsliga deformationer är skumt nog. Mycket skum känsla av nog. Sedan pillar de ju med fingrarna i en och gärna ett finger i anus också. Ahh! Ändå ska vi alla förhålla oss helt neutrala och bara tycka det är så naturligt och så bra så. Att man tar hand om sig. Jo, men VISST!

Så hände det sig att jag som gärna slarvar med att TA HAND OM MIG fick både bannor och förfärade ögonkast över detta ointresse för min hälsa och ovanpå detta skulle en grundlig undersökning göras, med bland annat en litet klipp av min livmoder att skickas till något laboratorium för vidare studier. Tänk vad man kan bidra med! Saxen som togs fram såg ut som något ur värsta tortyrscenen ur den mest mardrömslika skräckfilmen. Jag hinner tänka "Ska den där in i MIG??" Sedan vill jag varken tänka eller se den där gigantiska saxen mer. Men känna den får jag allt. Ja, det gör förbannat ont att bli avknipsad av en sax i ens inre. Skulle man acceptera att få sitt lillfinger kapat utan vidare? Nej, men som kvinna och undersökning av ens inre liv är detta tydligen fullkomligt normalt och inget annat att vänta. Jag känner dock hur jag håller på att svimma av smärtan och obehaget av vad de egentligen gör med mig. Sedan får jag reda på att jag nog kommer att blöda en del, men det är såklart "helt normalt". Jag tycker förstås inte att det är helt normalt att behöva gå och blöda i två dagar efter att någon skurit av en bit av en kroppsdel på mig. Jag tycker det är helt jävla, sjukt onormalt! Ska man verkligen finna sig i detta? Jag tänker då sannerligen inte göra det igen!

Mammografin då. Ja, ingen skugga över den fantastiskt trevliga, roliga och ljuva person som tog hand om mig och skötte tortyrmaskinen med van hand. Egentligen gjorde det inte så himla ont heller. Eller är man bara så luttrad som kvinna, så man förväntar sig inget annat än att det är ett visst mått av smärta med vid alla undersökningar? Jag fick stora blåmärken på brösten efteråt och vågade inte titta när maskinen gjorde sitt bästa för att mosa ihop mina mjuka kroppsdelar till obefintliga kroppsdelar. Genom mitt huvud far bilder av en omvänd sträckbänk i en fuktig källare, endast upplyst av facklor. En bödel i svart huva och svällande överarmsmuskler som med van hand hanterar de olika redskapen. Just nu befann han sig i en kvinnas kropp, en charmerande kropp och lekte med sin nya maskin. Inga sträckbänk denna gång, men en plattbänk. Platta ihop de små liven så mycket de går, sedan skriver de under vilka dokument som helst, med vilken gåspenna som helst, doppad i sitt eget blod!

Resultat: jag blev friskförklarad. I bägge fallen.

/Poppy - diggar inte medicinska undersökningar alls. Vill ha min kropp ifred tack!

Hulken och hans muskler

Starka karlar och kvinnor som dånar i deras armar, av pur hänförelse, men också av skräckblandad förtjusning, givetvis kryddad med sexualitetens dragningskraft som rycker i både lem och barm.

Ärligt, ja, jag har själv fantiserat i något slags självförakt om att bli uppfångad av en stor, muskulös, mansfigur med armar hårda som granit, biceps stora som bowlingklot. Men sen tar det liksom slut. Tvärstopp, eller en ren burnout faktiskt. Efter uppfångandet och den inbillade känslan av att vara lätt som en fjäder - ytterligare en inlärd egenskap att eftertrakta som kvinna - så vill jag nog bara släta ut kläderna med skrovliga handflator (mina egna). Med fingertopparna dra tillbaka det ständigt spretande håret och säga lite halvt skrämd, halvt blygt: Tack! Men nu klarar jag mig själv.

Så muskler är överflödigt egentligen. Det kan likt porrfilm ha en initial upphetsande förmåga, men inom förloppet av ett par minuter blir det tämligen ointressant och intetsägande. Tråkigt! Så var ska styrkan sitta då? I uthållighet, intelligens, känslosamhet? Eller ska man strunta i styrkan helt och hållet?

Något säger mig att det kanske faktiskt är både bättre och paradoxalt nog starkare att vara lite svagare. Att våga säga ifrån när man blir sårad, utsatt för oförrätter och ledsen. Att släppa en tår och inte skämmas för den, att känna smärtan som plågar en vid en förlust av oavsett vad. Det är dags att sluta upp med att tåla allt från alla. Kritik som haglar och som individ ska man vara så stark och med så pass bra självförtroende att man tar det både med en klackspark och som en möjlighet att kunna bli lite bättre. Bättre på vadå? Nej, minsann. Sätt ner foten, så dammet yr, så klackarna ekar mot golvets yta. Sätt händerna i sidan och visa att du är berörd, har tagit illa vid dig. Visa att du lever, känner och vill vara något annat än en offentlig spottkopp. Däri finns det så oerhört mycket mer styrka än i någonsin någon Hulk!

/Poppy som har ganska snygga deltoideus

så som i graven ock in i själen

Alla visste ju om att det som vissnade också tvunget skulle dö.

- Men, tänk nu fyller Larssons dotter 40!!
- Nej, men oj. Den lilla tösabiten och inte var hon så lätt alltid heller. Uj,uj

Som om det var något konstigt udda inbakat i födseln. Att vara evigt ung är ett epitet förbehållet de som ännu inte börjat leva. Som om nedkomsten i blod, slem, avföring och fosterfett skulle betyda en förnyelse av årgångarna, som tidigare passerat revy på liknande sätt i olika barnsängar. Välkomna eller ovälkomna.

En enslig stig en sommardag, oupptäckt, outforskad och samtidigt lika skör som den vajande gången av spensliga ben, myggbitna och brunbrända. Också något skavda av skor och skrubbsår, burna av en tioårig flicka, fortfarande med tilltro och tillit till livet och dess möjligheter. Framtiden. Som aldrig är förrän det blivit efteråt.

Det har vi alla kunskap om, men vi vänder bort blicken, blundar, sätter på oss solglasögonen. Stänger av det som kan nå oss i mörkret och få oss att varsebli både känslor, erinran och försumbarheten med att leva på låtsas. Där inget är bra nog.

- Det blev för salt.
-Fast jag tyckte det var lagom.

Istället för att se, känna, våga vara och nudda vid det som är vi, går vi så snabbt vi kan. Förbi. Hittar ett frö och längtar genast efter något bättre, större, vackrare. Aldrig låta sig nöjas! Aldrig vara tillfreds! Aldrig dröja vid den hand som vilar ovanpå Din. För i slutändan ska vi ju ändå alla dö.

/Poppys filosofiska hörna

Teatern - döden eller spegeln?

Teatern sägs spegla sin samtid. Detta funderar jag nu på. Huruvida det är sant eller giltigt i vårt samtida samhälle. Samt skådespelarnas insatser.

Jag har redan tidigare skrivit om de sexuella trakasserierna inom scenkonsten, samt om "Idioten Ola Rapace", som genom sitt uttalande förstärkte de anklagelser som kommit fram om männens maktmissbruk inom teaterns instängda värld. När sedan Rapace satt hos Skavlan, bredbent flinande och trodde han var båda coolast och snyggast i världen kände jag allt utom respekt för denna man. Låt vara att han är en produkt av sin uppfostran, sin samtid och sin skolning. Men hjärnan la han på hyllan långt innan frugan ställde sin Guldbagge på samma plats.

Teater då... Jaaa, Teater. Denna konstform med rötter ända in i antikens guldgruva och vyssjande vagga om ro och fruktan. Ängslan, uppvigling och erinran. Med rötter i lyriken med Sapfo som en urmoder med ömsinta och förtvivlade skildringar av den än idag så outsinligt, plågande och förtärande känslan av förlorat hopp, förlorad gunst, förlorad kärlek. Att vara så förlorad så man bara vill försvinna, liksom Stagnelius, Plath och Woolf sedan beskrivit det. Bland många andra.

Shakespeare. Min högt uppburne William förstod precis hur teater skulle skriva, talas, ageras och att vara just en spegling av sin samtid. En kritiker av sin samtid, likt den ystre Villon i Frankrike drevs dramer om religionens och kungatronens förbannelser, trångsynthet, utagerade normativa förhållningssätt och en anda för den bredare allmänheten och massan att få ta plats. De visste att sätta värjan rätt i bröstet, precis innan dödsstöten, så att det kändes, brändes, plågades, men också kunde skrattas åt den uppenbara idiotin. En flagrant känsla som kanske inte kunnat förmedlas på annat sätt i sin samtid. Men idag?

Ja, jag har alltid tyckt att det är något magiskt med teatern. Med de tunga ridåerna, med de inövade replikerna och spottet som yr ut ur ystra skådespelares munnar. Jag har skrattat åt barnpjäserna och de roliga figurerna på scenen. Ändå. Har jag upplevt magin genom förespeglade förväntningar och inte genom upplevelsen? Jag har aldrig blivit gripen. Gripen på det där sättet så att man förlorar greppet om verkligheten, att man kommer in i en annan dimension och kommer ut med känslan av att ha åkt i en cabriolet alldeles för fort.

Ja, jag tycker att skådespelarna ofta känns oengagerade, ofta känns stela, ofta känns overkliga och tillgjorda. Replikerna uttalas på ett väl inövat sätt, men inte på ett äkta sätt, inte med någon känsla eller gripbarhet. Just som Teater. Lite för mycket scen, lite för lite närvaro. Jag funderar på om det beror på att dagens skådespelare med självklarhet har sin konstform, med självklarhet äger sin konstform. De behöver inte slåss om den eller sin tillhörighet i samhället som under Shakespeares tid. Det är lite för mycket dandy och polerade skor med vaxade mustascher. Kanske måste Teatern likt Demokratin alltid kämpa för sin överlevnad för att betyda något. För idag skrivs heller inte så många pjäser som speglar vår samtid. Man spelar hellre en Shakespeare - som är fullkomligt formidabel, men ändå! - än att ge sig på något nytt, djärvt, utmanande. Något som känns med vasst bett och skarpa korpgluggar till ögon som skulle kunna få oss i publiken att tro lite mer på Teaterns självklara konstform i vårt samhälle. Det gäller till lika stora delar, om inte större skådespelarna! Annars kan Teatern nog snart hälsa hem och man ska väl alltid se upp med att gräva sin egen grav?

Så var det teaterdirektörerna också som tydligen betalar sig själv dubbelt och trippelt upp för sina ENASTÅENDE insatser för oss som betalar för att trippa och trigga deras egon. Det smakar surt, som Räven påpassligt sa om de vackra, röda rönnbären.

/Poppy - inte så säker på scenkonsten

Blåkulla

Det har på sistone debatterats livligt inom biblioteksvärlden huruvida man bör hålla fast vid fysiska bestånd eller ta farväl av ett sedan länge etablerat förhållningssätt mot bibliotekets samlingar och istället se till den efterfågan som råder efter nätpublikationer och tillika lån av böcker, ljudfiler med mera direkt till sin dator, I-phone eller en läsplatta.

Detta har också påverkat synen på bibliotekariens roll och från flera ledningsgrupper inom bland annat biblioteksdirektionen har framhärdats att synen på bibliotekarien måste moderniseras och accentuera det moderna samhället. Flera förslag har lagts fram, bland annat ett om kostym där kvinnor, som fortfarande tillhör majoriteten av yrkesutövande skall erbjudas knälånga, pennsydda kjolar i grått med elegant slits baktill, så det blir bekvämt att växla mellan sittande, stående och gående postion. Tillhörande kavaj i grått med breda slag för att kunna fästa väl synlig namnbricka på, liksom vit skjorta i bomull och röda band till glasögonen för de som så önskar. Männen skulle få bära gråmelerade byxor i modell chinos som ämnar ge ett sobert, men modernt intryck.

Förutom klädsel har också påpekats vikten att vara samtida, att kunna leva sig in i de dagliga händelserna och högtiderna. Nu till påsk kommer därför samtlig personal vid de berörda biblioteken att erbjudas påskägg, ris, ansiktsmålning, sjalett, en svart katt - men för pälsallergikerna erbjuds istället en kopp, svart kaffe -, samt en rejäl kvast. Det poängteras att det är betydelsefullt för såväl svenskar som utlandsfödda att se att biblioteken står för tradition och kulturella värden, trots det alltmer sofistikerade och virtuella tjänsterna som inom snar framtid kommer att överskugga alla arkiv och vattenstämplar.

Glad påsk och glädjen Er alla som skall festa på Blåkulla i bibliotekens och bibliotekariernas namn!

/Poppy a wish Witch