Vem vågar älska alls?

Egentligen skulle jag vilja skriva något djupt analytiskt och insiktsfullt om asgamarna, men vet att det kommer att dränera mig på både för allmänheten förbehållna tankar, samt en hel del känslor av den uppriktigt, inkännande varianten. För att komma kunna dela med mig av detta krävs en vakenhet, som inte riktigt är på topp för tillfället. Det är inte omöjligt att jag återkommer till ämnet. Asgamarna. Skämmes borde dem!

Eller ska jag skriva om Mia Skäringer som med såriga handleder blottar sig själv, såväl fysiskt naket som verbalt? Samtidigt som hon distanserar sig i sina olika figurer och inte minst genom de överdrivna, sexuella anspelningarna. Eftersom det ligger en kritik i hennes anförande av just den sexuella fixeringen, känns det lite kluvet att hon jobbar så mycket med den påstådda avsaknaden av kåthet. Jag gillar ju henne som fan, speciellt tillsammans med Klara. Vissa parhästar passar bäst ihop, så är det bara. Och ja, jag gillar att Mia deklarerar det så många av oss tänker, men för sjutton, man SKA ju vara så fri i sin sexualitet, så bejakande och helt utan förväntningar eller krav. För nu är det ju ändå 2010 och vem bryr sig då om trygghet och samhörighet hos en annan part??? Då slog det som en slägga att Mia sa: "Så många gånger jag gett mitt hjärta till någon som lika gärna kunde runkat".

Så, vad vill jag egentligen ha sagt, förutom att scillorna trängs i rabatten, solen är plågsamt observant på sprickorna i fasaden, påsken randas med riset och haren skuttar runt med sina ägg? Lika nervös och rädd som vanligt. Nervös för att inte hinna i tid, rädd för att lägga äggen fel, så de inte hittas och tänk om fel person tar fel ägg? Våndan är stor för en brun hare såhär års!

Ja, jag vill nog bara säga att vi nutida, liberala, obundna, moderna och fritänkande individer har fjärmat oss så långt ifrån någon form av känslomässighet alls att vi inte förmår ta till oss närhet och kärlek när den närmar sig oss. I alla fall inte om den är på riktigt. Men enstaka ligg som bekräftelse på att vi duger i 5-10 min är okej. Eller att "älska" en Anna Gavalda-bok som är så förbannat förutsägbar från första sidan och jag har hela scenariot klart för mig, trots att jag inte vill. Plus att det är erbarmligt dåligt och bara gnider på redan söndertrasade strängar, för vi kan ju bara relatera till nedärvda sanningar, hur hopplöst föråldrade och intetsägande de än är. Det som är på låtsas är underbart bra. Det som är äkta med svett, blod, tårar, det som känns på riktigt och gör ont, svider, skaver - nej, nej, nej. Skona oss från all verklighet där vi måste börja stå till svars och tänka en uppriktig tanke eller två.

Jag vill inte ha det ytligt falska, helt betydelselöst, meningslösa mer. Jag vill ha något riktigt, hur illa det än rispar och slår. Jag nöjer mig inte med mindre.

/ Poppy letar frön i gräsmattan

Klosterliv eller Dödligt levande?

Med risk för att det blir likt en härva av ihoptrasslade garnrester och inte alls vackert som ett av Ariadnes utrullade nystan, vägledande i det obskyra dunklet av livets plågsamma låga eller brist på denna rentutav. Långa meningar kan man också skapa av liknande tilltag. Nog för att jag också hade varit i stort behov av mön Ariadnes tråd, men det är ju uppenbart att dyrbara garn endast vägleder hjältelika män på deras strapatser, även om man än en gång får slagdängan sjungen, nästan spottande fram i ansiktet, det påtagligt bleka, anemiska och andefattiga: "Vad vore männen utan de kloka kvinnorna?". Ja, just i Thesues fall är det väl uppenbart och jag tänker inte för en sekund gå in på någon annan man, kvinna, Tes eller liknelse. Bevare mig! Väl dessutom!!

Vad vore ett rikt klosterliv med dok och örtagård jämfört med ett fängslande liv, med underliv i syntetiska trosor och alldeles för mycket ogräs? Vad vore ett nunneliv med dagar, timmar, minuter och år efter år efter år med kontemplativa meditationsstunder jämfört med ett ständigt jagande, stressande,en ständig rädd blick som kastas över axeln, ifall någon skulle upptäcka, avslöja, taga av daga alla ens brister och tillkortakommanden? Vore bönestunder, nattvarder och tagelskjortor då att föredra om det gav mening till det patetiskt lilla andetag man tar här på jorden än ett liv av oro, besvär, tomt och i brist på andras mod spelar ju ens eget egentligen ingen roll, så varför fortsätta sträva bortåt om man då kan sträva inåt?

Allas drömmar om ett annat liv, när det man har som är ens eget och mitt i en inte räknas. Varför? Varför inte i så fall? Vad förleder tanken, själen, rädslan, sorgen och flykten på återkommande visiter med returer? Alla som aldrig vågar mötas, ses, skiljas i ett gott tecken med ett gott syfte. Skulle det vara så fruktansvärt? Skulle det innebära att vi förlorade det redan, bortom all räddning fumlande, snubblande och intetsägande fotsteg som snavade på kanten och tog adjö utan att ens torka av sig på dörrmattan med orden VÄLKOMMEN på?

Adjö. Sköra människa till intet. Intelligens att förbruka, aldrig nyttja. Bataljer att gå, men ständigt behöva spänna bältet på nytt. Tröstlöst vackert, men smärtan tager vad den behöver för att fortsätta leva.

/Poppy i en körsbärsblommande dal med Ondskan i nästa kvarter som ett regelrätt forum för spillror av de som aldrig vågade se eller tro eller mötas alls.

Svenska Hollywoodfruar

Nu drivs det nya teser utifrån vårt alltmer likformade yttre, till följd av plastikkirurgin. Alla har samma silikonplut till läppar, alla har samma silikontuttar som står rakt ut, alla har sin botox i pannan och på minst ett par andra ställen också. Företrädesvis kvinnor nyttjar dessa resurser och tillhörande attribut är ofta också ett långt, blont hårsvall (säkert massa löshår!) med x antal blekningar och toningar bakom sig. Smal och smärt om midjan såklart och ingenstans utan ett par skor med klackar av stilett.

Den nya tesen som bland annat fördes fram av Åsa Beckman i DN var att just att alla ser likadana ut gör att det nu - ÄNTLIGEN?? - är insidan som kommer att räknas. Det ska fan till att vara religiös att tro på sådant struntprat! Det hade ju varit fantastiskt egentligen om vi alla såg precis likadana ut och plötsligt fick man värderas efter vem man var och inte vem man föreställde, eftersom man inte skulle kunna gå att skilja från massan man omger sig med. Men alltid är det något som gör att man kan skilja sig från mängden, som gör en mer eller mindre attraktiv, som gör att hanarna gal och lejonhonan ryter från sin kula. Som att vara olika lång, kort, bred, smal. Som att sätta upp håret i kreativa frisyrer eller varför inte alltid lacka naglarna i grönt eller bara bära kjolar som inte når längre ner än över stussen?

Jag vet egentligen inte så mycket om de här Svenska Hollywoodfruarna, mer än att de verkar vara totalt indoktrinerade i den upphaussade, amerikanska drömmen om flärd och överdåd av dålig smak och plastifierade känslor. Som om man kunde gno med lite såpa på människorna om det skulle uppstå en inre eller yttre skönhetsfläck av något slag. Barbie och Ken i verkliga livet. Det ger i alla fall mig rysningar. Vissa avundas säkert dessa fruar, ser ett liv i lyx och behag. Vad de inte ser är ett liv som ständigt måste vara tillrättalagt, konstlat, avskalat all naturlighet och chosefrihet.

"Maria Montazami for president!" utbrister Åsa Beckman och hänvisar till att det inte finns ett uns ont i denna person. Må sa vara med det, men skulle jag välja president skulle det definitivt inte bli en svensk hollywoodfru som knappt kan uttrycka sig. För att bli president krävs det i alla fall i min värld lite mer hjärna än en gullig ärta.

/ Poppy

Idioten Ola Rapace?

Så var vi där igen och det gör mig ursinnig! Hur länge ska de få hålla på och regera, agera, orera och frustrera i yttrandefrihetens namn? Om det ens var den som anförde deras förfäktande! Nej, här har vi ytterligare en konstnär, en kulturarbetare som sliter i sitt anletes svett för att vi andra, vi imbecilla som inte förstår det storartade med dessa känsliga neurotiker, dessa vibrerande sändare av våra egna, inmutade, förborgade känsloliv som äntligen kan förlösas i deras och endast deras konstform.

Männen inom kulturvärlden! Jag börjar mer och mer frukta att de besitter uppenbar avsaknad av flera, fullt normala funktioner. Som intelligens, som respekt, som hänsyn och tillika en vilja att driva på utvecklingen i en positiv riktning, inte i en ständigt bakåtsträvande, patriarkal tillställning som känns lika mossig som de dammiga sammetsdraperierna i en ridå som aldrig öppnas, på grund av rädslan av de hårt omhuldade, traditionella begrepp om kulturella ceremonier som äger rum där bakom. Det får en inte bara att nysa av ren allergirisk, det får en att rygga tillbaka för det uppenbara. Att ingen släpper in ljuset, ingen vill sopa undan det gamla skräpet, ingen vill skura bort smutsen med såpa. Allt skall vara som det alltid varit, i sann patriarkalisk anda. Där män får vara män och kvinnor får vara kvinnor och då menar jag inte i de rollbesättningar som de tillsätts eller de gestalter de får ge liv till i en form och ett forum avsett spegla andra tider med andra öden, sett ur andra tiders problematik och samhällsanda.

Sexuella trakasserier fick sitt startskott med Kungliga operans balettchef Marc Ribaud, som redan innan han tillträdde sin tjänst i Sverige hade rykte om sig att just utöva sexuella påtryckningar av ett eller annat slag. Ändå övervägde naturligtvis hans förmåga som konstnärlig ledare och koreograf. Att utöva påtryckningar av detta slag i ett av världens mest jämställda länder år 2010 år ett hån mot allt vad jämställdhet heter. Men som man och inom kulturen har man visst dessa friheter, eftersom man aldrig kan stoppa en konstnärssjäl utan att deras kreativa skapande går i stå.

Så nu Ola Rapace! Som uttalar sig i torsdagens City om kvinnors privilegium att kunna ligga sig till en roll. Så detta är alltså en reell verklighet som pågår fortfarande, vilket förvisso Sveriges radio också visade i sin undersökning av sexuella trakasserier inom scenkonsten – även om nu Lena Endre aldrig märkt skuggan av tillstymmelse av detta.

Rapace verkar inte alls förstå den utsatthet kvinnorna befinner sig i när detta verkligen händer och är en nästan lika gammal klassiker som den om den lyckliga horan. Kanske kan en del av kvinnorna inbilla sig att det ändå var ett trevligt möte och att hon sedan fick den där eftertraktade rollen också, vilket ju då bara var en bonus. Kanske hon kände sig lika utnyttjad och trampad på som de som berättat om sina erfarenheter för Sveriges Radio? Hon kanske kände sig rädd, grät och gick därifrån i skam, väl medveten om att ingen Ola Rapace behövde ligga sig till några roller, för dem får han genom att visa på sin begåvning och sin talang. De får han genom hårt arbete och ses som en driven och respekterad skådespelare.

Vad är det egentligen Rapace vill ha sagt? Tar kvinnorna för stor plats på scenen och inom kulturen? Eller knullade sig också Noomi Rapace sig till rollen som Lisbeth Salander?

/Poppy

Kulturella tidskrifter

Trots skrin om litteraturens utarmning och död – och jag är beredd att skriva på den signerade linjen om vi inte alla börjar ta en aktiv del av litteraturen och vad dess innehåll kan sträva mot, bort från lättsmält, bort från lättläst, bort från allt som kan betecknas som lätt utan någon form av undermening, analys eller kritik – så visar kulturtidskrifternas försäljning på att det faktiskt finns just ett begär efter något fördjupat, något mer meningsfullt och tänkvärt. Än en deckare skriven av en schlagersångerska, i tidningsstället vid kassan på ICA. Kanske vi i våra bråda tider där vi ska hinna allt: jobba effektivt, vara flärdfulla och frigjorda på fritiden, idrotta inte minst – det gäller ju att hålla sig i form för den där flärdfulla frigjordheten – hämta barnen hos separerad partner eller dagis eller skola, laga mat, diska, städa, tvätta, knyppla, sticka , spika och förverkliga en och annan dröm på vägen, även om det bara handlar om att gå en kvällskurs i franska eller tuschmåleri, ja kanske då kulturtidskrifterna är mer lagom till format, längd, innehåll än en diger lunta till bok. En tidskrift med bilder, en artikel som kan begrundas ingående, men kanske på max 3000 ord, kanske max två sidor accentuerad av vackra foton. Jag vill absolut inte låta negativ – kulturtidskrifterna behövs som ett aktivt forum och är värda all heder åt sin outsinliga kamp för en aktiv debatt inom alla dess olika områden. Min poäng är att vår ork räcker bara för ett par sidor, tyvärr. Bättre förstås än ingen ork alls och kanske det blir mer frenesi på detta sätt, mer levande, mer gung under fötterna och större aktivitet.

Nu finns det dock vissa varningssignaler som kan komma att påverka i negativ riktning. Inte minst vår regering med sin nya kulturproposition där man vill styra stödet åt tidskrifterna där det råder en kulturell debatt med analys och presentation. Alltid svårt att veta vad politiker egentligen är ute efter, men det låter som man mer är ute efter små trevliga notiser som rapporterar om senaste nytt i kulturvärlden. Om den innebörden ska bibehållas kommer det att utarma den aktiva debatt som gör tidskrifterna levande som slagkraftiga verktyg i samhället. Detta omintetgör för skribenter som kan skriva glödgande artiklar, som kan utmana, provocera och identifiera områden inom vår kultur och vårt samhälle som bär på uppenbara brister. Istället för fler ridåer behöver vi fler öppningar, fler draperier som dras åt sidan och blottar sår, varbölder och mörker vi lever i ovisshet om.

Daniel Defoe och Jonathan Swift, två författare som kallas klassiker. Bägge började sin bana inom tidskriftsbranschen, bägge skrev hårt, omilt och med en itensitet man sällan ser idag. Jag kan sakna den uppenbara utmaning dessa bjöd på, den konstform satir är när den behärskas formmässigt, samt leder till en stark och uppriktig kritik av aktuella samhällsproblem. Flertalet konstnärer har provocerat med sina målningar och inte minst musiker har haft en förmåga att locka och ge hopp till unga och äldre. För att kunna ha en fortsatt öppen debatt kring kulturen som en samhällsindikatör får vi värna om de forum vi har, inte försöka anpassa dem, ringakta eller försöka undvika dem. Mera till flera!

/Poppy

Skräp eller bara skräp?

Har precis lagt ifrån mig en bok på strax över 600 sidor, Dan Browns Den Förlorade Symbolen. What a waste of time, När jag första gången såg den lilla blänkaren för en helt ny bok, Da Vinci koden, var min första tanke den måste vi skaffa, (kommer du ihåg att du reagerade likadant Poppy?), sen rullade det bara på. Efter någon månad så pratade alla, precis alla, om Dan Brown som den förlorade sonen som skulle ge Boken med stor B nytt liv. Och, tja det gjorde han väl, åtminstone ett tag tills det blev minst lika mycket debatt om han hade plagierat eller inte och rättegångar hit och dit.

Jag tyckte inte den var särskilt välskriven men den hade onekligen något om gjorde att man sträckläste den och ändå tyckte att den var ganska hyfsad. Sen kom då Änglar och Demoner, samma sak som med Da Vinci koden, bara det att den var alls inte lika bra. Det var något som Da Vinci koden hade som denna saknade. Till slut kom jag fram till att den var också ganska spännande men den var ännu mer orealistisk och saknade all trovärdig intrig.
Jag svor för mig själv att inte läsa fler av honom så var det problemet ur världen för mig. När Cirklens Mitt sedan kom så var valet lätt och jag läste den helt enkelt inte.

När det då förra året det slogs på stora publicitetstrumman så önskade en ung släkting sig den nya boken av Dan Brown, Den Förlorade Symbolen och jag bestämde mig då för att ge Dan brown en ny chans, mot bättre vetande, kanske var jag trots allt lite småsugen på att läsa en ny Dan Brown och kanske hade han trots allt tagit åt sig av kritiken och gjort det man hoppades att han skulle göra, en riktigt bra bok.

Tyvärr, tyvärr så kom alla förväntningarna på skam och Den Förlorade Symbolen består av 613 sidor inte särskilt välskriven och inte ens särskilt spännande bok och då finns inte mycket kvar!

Inte ens det jag satt och retade mig på i Änglar och Demoner fanns kvar, dvs, huvudpersonen, den supersmarte och atletiske "supermannen" var bara en väldigt blek kopia av sig själv, inte bara att han var ganska oatletisk men han var också ganska trög och hade tydligen ganska taskiga kunskaper i många saker som han som "en av världens främsta experter" borde kunna ganska bra. Jag var inte ens intresserad av att läsa slutet som annars brukar vara höjdpunkten.

Visst jag läser alltid klart det jag börjat på men denna gången utan något som helst intresse! Nope nu har jag verkligen bestämt mig, inga fler Dan Brown för mig!

Nu när jag ändå är uppe i varv så låt mig då få avfärda Keplers Hypnotisören som en av de absolut sämsta böcker jag har läst! Jag tyckte var rent ut sagt att den var kvalificerad s..t!

En iofs välskriven och med det menar jag grammatisk välskriven, våldsfixerad och synnerligen äcklig och helt orealistisk story. Något som tom får Dan Browns hjälte Robert Langdon att verka ganska trovärdig när han hoppar från ett flygplan med en liten näsduk som fallskärm och ändå klarar sig oskadd.

Något annat som den har gemensamt med Dan Brown är den "fantastiska" huvudpersonen vare sig det är skurken eller hjälten är helt verklighetsfrämmande, oftast direkt sinnessjuk men ändå smälter in överallt och har de mest fantastiska kunskaperna i allt från exegetik till teoretisk fysik och samtidigt har han/hon aldrig väckt en enda liten misstanke någonstans om att allt kanske inte står rätt till.

Den extremt upphaussade storyn om Hypnotisören hade troligen aldrig kommit ut och fått all denna uppmärksamhet om man inte hade haft en väldigt väloljad publicitetsmaskin. I mitt tycke var den förra årets sämsta bok, ja, what the heck, förra årtiondet sämsta om jag får bestämma!

Jag tror faktiskt att jag hellre läser en gammal Sigge Starkbok med alla sin klyschor och förutbestämda story (jaa, jag läste flera sådana när jag var tonåring för ett antal år sedan) än en ny bok i Keplers anda! Min undran är: hur kunde det berömda författarparet nedlåta sig till detta? Oj, jag glömde att deras kassakista troligen håller på att svämma över efter alla sålda böcker över hela världen och sålda filmrättigheter, ja men då ger väl svaret sig själv.
Exakt lika mycket som de har fått in, exakt så mycket kostar det att sälja sin trovärdighet!

Men det är väl det man säger, alla går att köpa om priset är det rätta!

Alice i Underlandet

Tim Burton har åter slagit sina påsar ihop med Johnny Depp och som vanligt är Depp uppsminkad, utklädd och lätt oigenkännlig, alltid på gränsen till det löjeväckande, men med ambitionen att upprätthålla en stämning av magi hämtad från sagornas fantasifulla värld.

Mia Wasikowska som spelar den 19 år unga Alice gör det strålande. Hon är precis så öppen och samtidigt sårbar som tonårstjejer ofta är. Mia spelar heller aldrig över och vinner filmen igenom på sin återhållsamhet, sitt lugna kroppspråk och sitt aldrig överdrivna eller inställsamma leende. Som en perfekt kontrast mot Depps Hattmakare, The Cheshire Cat och den galna kaninen på tepartyt.

Helena Bonham Carter gör ännu en gång en briljant roll som maktgalen despot – jag tänker på hennes hysteriska, men också maktfullkomliga Bellatrix Lestrange i Harry Potter. Det är omöjligt att vika en tum från hennes karaktär på duken. Dock slår det mig att den elaka gestaltas av en kvinna som under filmen tvekar mellan om det är bättre att bli respekterad och fruktad än att bli älskad. Jag funderar själv på om detta är kvinnans lott – och med tanke på den debatt som råder om kvotering av kvinnor i näringslivets kammare.

Filmen är vacker, lockande till färg, form, dramaturgi och språk. Det gör inget alls att Burton gjort sitt eget hopkok på Carrolls smått vilda bok. För tanken slår en verkligen flera gånger under betraktelsen av filmen ”Hur kom Carroll egentligen på allt det här, alla dessa figurer och dessa bihandlingar?”

Det tilltalar mig mycket med dottern vid min sida att det är Alice som får bli hjälten, att det är hon som med milt lugn och övertygande mod bekämpar och besegrar ondskan på flera plan. Det är en ung kvinna som vill följa sitt eget hjärta och som vågar förlita sig på sina egna förmågor, inte främst de som tillskrivs en genom giftermål – vilket förväntas av alla andra inom rådande samhällsnorm och dess kutym.

Slutet hade gärna fått ebba ut vid drakhuvudet, vid segerns sötma som ändå alltid smakar blod. Att se Alice efter denna inre strid bli en beskäftig lärling i sin avlidne pappas bolag är en behjärtansvärd tanke, men det blir lite för mycket av det där sockret som ända fram tills dess beskedligt befunnit sig i sin skål.

/Poppy

Toreador

Tjurfäktning. En mastodontlik, svart tjur med stora, intensivt rödglödgande, flämtande näsborrar lyfter på huvudet, skakar lätt av sig dammet efter att just ha fallit omkull inne på arenan. Nosringen skramlar tomt, men likväl hörbart. De små, mörka ögonen riktar in sig på den tvåbente. Toreadoren som i silkesglänsande, figursydd dräkt flämtar ikapp med den stora besten. Den fyrbente slänger lite på svansen, benen skakar lätt under honom av den ansträngning och dödsdans han nu befinner sig i. Här erbjuds inget schackspel, som en chimär till skuggan av en chans. Här handlar det om att dö med värdighet, att dö med stridsropet hämtat från romarnas Gladiatorer och dess lika onda, bråda, ovillkorliga kamp om dödsryckningarnas skälvande, liderliga, förhäxande bröl och oåterkalleliga stund. Tänk att just detta då får bli den sista, den största stunden.

Med detta sagt att vissa ser verkligen tjurfäktningen som en dans, ett symboliskt traditionellt utmanande där toreadoren med sitt mod, sin vighet och snabbhet sätts på prov, liksom tjuren om livets villkor. Vissa vill se det som ett fascinerande skådespel och påtalar att djuren faktiskt beundras. Ju hetsigare och brutalare tjur, desto fler applåder. Några tillför diskussionen åsikter om något slags heligt förbund mellan Gud och människan genom detta spektakel. Jag ställer mig frågande och skeptisk. Inte minst till anhängarna av det erotiska momentet i tjurfäktningen. Visst vet jag att det finns de som gillar strypsex, de som gillar att titta på när andra har sex och gillar utmattningens tendenser när det kommer till sex. Men hur många drömmer på riktigt om att göra det med ett halvt ton, döende tjur med ex antal spjut inborrade i ryggen. Kanske tiotusentals spanjorer och portugiser världen över. Men för mig är tanken både bisarr och brutal.

Min åsikt är att tjurfäktning är en kvarleva som för länge sedan borde varit förbjuden. Alla traditioner behöver inte upprätthållas till varje pris i den sanna historiens, långa arm. Alla nationalutövanden behöver inte bakas in och konserveras för eftervärlden och speciellt inte de som innebär regelrätt slaktande där villkoren är långt ifrån lika för utövarna. Många skulle förvisso bli arbetslösa på kuppen. Det beräknas gå åt 12000 tjurar bara i Spanien till detta tortyrliknande övergrepp på levande varelser, varav vissa har mage att kalla det "skådespel".

Toreadoren då. Eller matadoren. Vad skulle han göra utan sin kroppsnära dräkt i sprakande färger? Vem är han eller hon utan sin mössa på svaj, utan massans vrål vid dödsstötarna och efter att ha undkommit ännu en attack från detta djur, en tjur? Vad skulle en toreador kunna bli med sina snabba rörelser, sin träffsäkerhet och uthållighet om inte dödsdansen fanns? Skulle de bli soldater eller skidskyttar i spåren istället?
/Poppy

Retrospektiv

Inga långväga blickar bakåt, inga nostalgiska minnen eller uns av bakåtsträvande i sig. Ibland undrar jag dock bara om jag är extremt otydlig eller extremt rapp på att fånga upp en tråd som leder till en annan, som leder till nästa. Slutledningsförmågan att associera vilt, men inte fritt.

Där jag tycker texterna lyser som mest och ringar in både flera genrer och flera kontextuella samhällsfenomen, blir resultatet ofta en stumhet. Jag undrar om detta kan bero på brist på stringens eller det förhatliga kategoriserande som normativt råder vid diverse debatter och diskussioner.

Kanske dags att lämna den plattformen och våga sig på att hoppa emellan dem. Det tror jag kan bidra till att vi alla kan erhålla fler vinster och insikter än förluster och brustna förhoppningar.

Men jag kan ha helt fel också. Jag kan vara helt fel. Utanför spåren på den briserande rälsen, måttligt överlastad men ständigt hetsad till att binda sig till sin tid, sin anda och dess krav på prestation. Utifrån vem, kan man förstås undra.

/Poppy

Baba Jaga

Förr kallades det att man satt på glasberget, man var en ungmö, överbliven, oönskad och kanske mest sedd som en ömklig, om än pålitlig figur som kunde konsten att hålla kjolarna i ordning med släta veck, frisyrerna på plats under små mössor och kanske förvisso alltför hetsiga små fniss om en man råkade tilltala kvinnan ifråga runt 40 år och äldre. Visserligen var väl hoppet ute redan vid 30 årsstrecket, men det fanns ju ändå undantag. Om man nu inte rent av hamnade just där. På Undantaget.

Så har en ny bok kommit ut på marknaden och av någon fullständigt sinneslös, vettvillig, jubelidiotisk anledning har någon kostat på den ett omslag, en tryckning och en utgivning. Jag känner mig rent av lite illamående bara vid tanken. - Vatten, tack! Eller borde jag be om luktsaltet?

”Marry him : the case for settling for Mr Good Enough” av Lori Gottlieb. Och inte ens om den var menad som ett humoristiskt inslag skulle jag vara road. Nej, det här otäckt och i högsta grad oroande. Bäva månde vi kvinnor som trodde att 2010 ändå innebar ett visst mått av frihet för kvinnor i USA och Europa. Att vi ändå kommit en liten bit på vägen och kanske själva valt att INTE ingå diverse konstellationer av förhållanden. Eller att vi helt enkelt inte vill nöja oss! Vi väljer bort dåliga, meningslösa relationer även efter vi fyllt både 40, 50 och 60. Fasa!!! Vi vill kanske ha en bra och givande relation om vi överhuvudtaget skall ingå i en.

En kvinna runt 40 i dag som väljer att vara ensam är hotfull. Inte bara för att hon bryter normen och ser sig själv som oberoende. Hon väcker anstöt både hos män och kvinnor med denna inställning, men än mer är hon ju uppenbart och alldeles naturligtvis ett lystet, trånande djur som bara längtar efter att sätta klorna i den ena gifta mannen efter den andre. Skulle inte tro det va....

Vi skall enligt Gottlieb ta för oss av the leftovers medan vi kan. Själva är vi ju förstås uppenbara Leftovers med stort L. Bäst-före-datumet har för länge passerats, vi är slatten som blir kvar i det redan dekadenta lådvinet och snart ruttnar vi ihop, multnar ner för att aldrig någonsin återuppstå. Vilken mardröm, jag undrar bara för vem.

För min egen högst privata del är alla dåliga relationer ett avslutat kapitel, oavsett om det är som älskarinna, en romans, förhållande eller ett tillfälligt möte. I en relation vill jag må bra, jag vill känna mig bekväm, men också att vi kan utbyta både tankar och närhet. Nej, det ekonomiska, det statusmässiga eller form av sysselsättning spelar inte det minsta roll. Det som spelar roll är om jag känner mig levande och jag kan göra det också utan en man och förblir hellre en skräckinjagande baba jaga än en förtvivlad hemmafru som bor på Revolutionary Road långt borta från Heaven.

/Poppy

Bokens kraschade pärmar eller kris i tryckeriet eller så manglar Du en läsplatta

Det pratas en hel del om bokens död. Detta beroende på att vi läser mindre, färre titlar ges ut av förlagen och böcker ligger på vänt i flera år innan de når marknaden, varav vissa med brännheta och aktuella ämnen som mister sin roll som likt ett dynamiskt kugghjul sätter igång andra hjul, får liv och delaktighet i samhällsdebatter och litteraturen som värdebärare av livets meningsfullhet och dess till lika stora delar meningsskiljaktigheter mister en stor del av sin vigör och intensitet. Det som gör litteraturen till stora delar så pass unik och livskraftig att den blivit skriven och läst i årtusenden.

Ljudböckerna sägs stå för en del av den fysiska bokens dödsryckningar, liksom e-böckerna som går att låna med en knapptryckning och en pin-kod. Läsplattans sensationella, framtida roll med hundratals nedladdade böcker ska vi bara inte tala om!

Men ärligt. En ljudbok? Det passar säkert vissa. Jag har själv försökt att ha en i bilen, men så tappar man bort sig, stör sig på inläsarens sluddriga tal, konstiga betoningar eller bristen på att återge vissa avsnitt med den distinktion och/eller betoning som är avsedd ur författarens hjärna och fingertoppar som ursprungligen präntat ner orden och avsett dess betydelse. E-böcker? Trååååkigt!! Liksom en stel, ful läsplatta med samma problem som vilken dator som helst, så fort det är soligt ute är det omöjligt att läsa på skärmen. Det är inte det att jag inte inser möjligheterna och den ökade tillgängligheten, men jag ser också förluster och avsaknad av flera sinnliga upplevelser.

Att öppna en bok erbjuder dina fingertoppar en beröring mot hårt, vasst papper som kan skära sönder din hud om Du inte är försiktig. Eller kan det vara sladdrigt, mjukt papper som i de gamla pocketböckerna. Boken i fysisk form erbjuder också olika dofter som en elektronisk vara inte kan komma i närheten av. Man kan göra vackra små bokmärken eller fula stora att lägga vid senast lästa kapitel. Boken funkar på stranden, puben, bussen, soffan, badet, ja precis var som helst.

Ett större hot mot boken och litteraturen i sig är istället de olidligt dåliga titlar som ges ut. Deckare med dåliga intriger och än sämre till sin konstruktion. Lättköpta och lättsmälta böcker av pseudokändisar, som egentligen inte är värda namnet böcker. Bokhandelns fokus på just de böcker som anses "gå hem i stugorna". Samma böcker som kan köpas i närmsta snabbköp och den kvalitativa litteraturen som kan tillföra oss läsare djupare tankar, insikter och kontemplativa tillstånd är snart ett minne blott om vi inte alla tar vårt ansvar. Från författare, till förläggare, till bokhandlare, till kritiker och läsare!

/Poppy

Internationella kvinnodagen

Den 8 mars och Siv har namnsdag i vårt land. Siv, som lär betyda hustru eller brud. Som om man redan hade en tillhörighet till någon annan. På en Internationell Kvinnodag. Hur tänkte de som sätter namnen i almanackan egentligen? Bättre vore ett namn som Elira, av albanskt ursprung som betyder den fria, alternativt den självständiga kvinnan. Det Ni namngivare!

Igår kunde man i Sydsvenska dagbladet läsa om att hundra år av Internationell kvinnodag fick minsann räcka. Nu var tiden inne för att sluta uppmärksamma kvinnan en gång om året, eftersom det enligt vissa anhängare av motsägelsefull logik betyder att vi resten av året firar mansdagar. Bortsett från detta var också tiden inne för kompetens, kunskap, meriter, duglighet etc. Rent av vore en kvotering och lagar en förelämpning mot den så välutbildade och kompetenta kvinnan som kan så det knakar i henne. Zznark säger jag. Har vi hört det förut? Och hur länge till ska vi knyta denna betydelselösa bindel för ögonen?

Jag hade önskat jag kunde instämma i denna enfaldiga kör med glädje och en sprittande entusiasm inombords. Jag hade så gärna velat tro på att det var just sådana egenskaper som räknas och jag hade så gärna sett det som en självklarhet. Men vi vet ju alla att det inte är så och jag undrar vad kvinnorna i styrelserummen är så rädda för. Att de inte ska bli tagna på allvar om de kvoteras in? Att de ska få massa omöjliga uppdrag som sedan slutar med sämre resultat, hur mycket de än sliter med uppgiften- för att sedan bli ett bevis på sin icke-duglighet? Är rädslan att bli sedd utifrån andra att man inte längre vågar tro på sin förmåga och se alla orättvisor och särbehandlingar som skett och sker kontinuerligt fram till denna hypotetiska kvotering för Kvinna X i styrelsen Ohm?

Suffragetterna som gav blanka tusan i hur de såg ut, eller om de betraktades som tokiga eller fick sätta social status, hälsa och liv på spel hade ändå en övertygelse. Att detta inte kunde få fortsätta. Dessa modiga kvinnor insåg att vi kvinnor var just allt det där som hävdas är det enda som behövs för att bli inröstad i ett viktigt sammanhang. Pyttsan heller! Suffragetterna visste att de måste skrika, svettas, bli nedslagna, fängslade och då fortsätta slåss, fortsätta göra sig hörda. Om och om igen. Jag och många andra kvinnor idag är djupt tacksamma över deras kamp som gav oss kvinnor en självklar rösträtt. Ändå har det inte varit en självklarhet ens i hundra år för kvinnor och alla män hade heller inte en självklar rösträtt innan 1921. Vi glömmer så fort och vi glömmer att vi ibland behöver lagar som styr och står över maktfullkomligt tyckande, som är en lika stor skymf mot demokratin som oron över att inte bli inröstad på jämlika villkor. Eftersom vi inte alls är i närheten av ett jämlikt samhälle eller en jämlik arbetsmarknad, ett jämlikt kulturutbud (med chefer och andra män inom genren som inte drar sig för att utan skam eller skuld sexuellt trakassera kvinnorna inom branschen), en jämlik skola eller jämlika förhållanden i vardagen.

Radion är på under en kortare biltur och programledaren ber folk ringa in och berätta om hur jämlik städningen är hemma. Jag förvånas inte bara, utan baxnar när jag hör kvinnorna som ringer in. De städar mer för att de "är bättre på det!". En annan kvinna tycker den svenska mannen blivit för mesig och inte ens "kan hantera en borrmaskin längre" och aldrig hade hon blivit bjuden på middag innan den nye mannen kom in i hennes liv. Men herregud, VARFÖR blev det så då??? Så cementerar vi könsrollerna ännu en gång och de stackars männen får minsann en del stryk på vägen också. Har det någon gång varit svårare under modern tid att få till en jämlikhet? Kanske ska den Internationella kvinnodagen omvandlas till den Internationella Jämlikhetsdagen, för dagens syn på gamla, omoderna och värdelösa könsroller känns inte bara fruktlös och skrämmande, utan framför allt oroväckande och skriker efter aktiv debatt. Nu!
/ Poppy

Despair

Ibland, jag säger bara ibland, någon enstaka gång, får jag känslan av att bara en bomb är enda lösningen!

Att börja ett nytt jobb ska väl vara njutning, en retning, en känsla av av något nytt, framtid osv? Istället möts man av mögel, pappershopar, smuts gammal skåpmat, ouppklarade affärer och resultatet blir förtvivlan! Min egen otillräcklighet och tidsbrist känns som en snara runt halsen, min tröst hittar jag i en favoritbok, jag slår upp Johnny Panic och drömbibeln och hittar min favoritpassus:

"Luften sprakar av hans blåtungade blixtbekrönta änglar. Hans kärlek är hoppet från tjugonde våningen, repet om halsen, kniven i hjärtat. Han glömmer inte de sina."

Sylvias lidelsefulla raseri och intensitet känns inom mig och jag känner hur jag själv uppfylls av blåtungat raseri och önskar att jag var en hämndens ängel som kunde få byggnader att rasa, marken att krackelera och öppna sig och sluka byggnader, människor och jag lever mig in i dessa destruktiva känslorna som jag känner och rent av njuter av.

Så småningom klingar de av och de stora känslorna har tagit udden av mina värsta fantasier och sakta börjar verkligheten ta form igen och jag börjar planera de närmaste veckorna utan inslag av hämndgiriga fantasier.

Nu blir det skurborste, tålamod och struktur som gäller, hoppas jag står ut!!!

Honey/giftig och känner hornen växa ut i pannan!

Ett av breven

Ett av de breven som aldrig kom i ett kuvert, som aldrig fick ett frimärke, aldrig fick adressen nedpräntat i bläck, som suddades ut något i marginalen av min varma, förväntansfulla hand. Ett av breven som aldrig fick dimpa ner i en postlåda, packas upp, sorteras och sedan singla ner mot golvmattan i ett oväntat ögonblick, dold mellan reklambladen.

Till Dig.
Innan Du av ett rent misstag, för jag tror varken på ödet eller slumpmässigt förutbestämda händelser, dröjde en tvekan i mina steg. Jag var rädd för att klä av mig barfota och känna morgondaggen kittla mina hopplöst oanvända nervtrådar. Att i nattskruden med självklarhet skrida fram i morgonsolens rodnad, känna jordens löftesrika doft och daggdropparna då. Små, fuktiga, vackra tårar av förtröstan och smeksamhet.

Att träffa Dig var som att öppna en igenbommad dörr. Stor, trög, knarrande såklart och fullt med åratals av damm som virvlade runt så man nös, men mest av pur förtjusning och förvåning. Plöstligt letade sig solen in genom fönstren och dammkornen dansade ystert runt i en virvlande, svindlande dans. Jag lät mig hänföras och plötsligt var det alldeles självklart att dansa med. Armarna utsträckta, bejakande rytmen, glädjen, värmen och det som verkade som nya möjligheter. Fast det kanske bara var de gamla som åter fick hopp.

Nu har Du för länge sedan gått Din väg. Jag tror Du stängde dörren också. Kvar stod jag, fortfarande fångad av solstrålarnas tentakler, ännu ett spirande hopp om tillförsikt inom mig och kjolens tyg frasande i varje skutt och steg som bar mig framåt, friare, vidare. Tills! Jag upptäckte att Du gått och jag var ensam kvar. Samma turbulens som nyss kändes så befriande drabbade mig nu istället med tvivel och oro. Armarna slappa och benen tunga, som fastnaglade i betong av färgen blå, liksom känslan inombords.

Jag förstår att Du var tvungen att gå! Det måste vi ju alla då och då. Ibland försvinner vi lite fortare och ibland dröjer vi oss kvar. Någon enstaka gång vill vi verkligen inte gå. Men Du ville gå. Jag bad Dig heller aldrig stanna. De dansande dammkornen har åter lagt sig tillrätta på golv, bland lister och tygstycken. Du visade vägen, öppnade dörren, slet hårt för min skull. Nu vet jag att den där dörren finns, att den går att få upp med vilja och mod. Nu vet jag att det går att dansa i solen utan betänkligheter, att morgondaggens kittling kan vara berusande och lustfylld.

Allt har jag att tacka Dig för och känner därtill en styrka som slagit rot inom mig. Din generositet och omtanke genetmot mig var stor och nobel. Som ett ljus fladdrande i vinddraget lös Du upp för att sedan självmant blåsa ut lågan. Kvar står jag med vetskapen om vad livet också kan vara. Tack Löjtnantshjärtat!

/Poppys litters letters