Det är något speciellt med barndomsskildringar. De framkallar alltid hos mig ett påtagligt vemod och jag tänker inte minst på filmen "Farväl till Falkenberg". I går läste jag om barndomsminnet av att springa barfota på tjärpapper och det högg till i mitt veka inre; som för övrigt är sällsynt vekt för närvarande. Jag funderade en stund på var det var som sökte så ömt och petade i små sår och insåg att tanken på barndomen också blottlägger förlorade förhoppningar, oemotsedda uppvaknanden och inte bara ömheten från skrubbsår och myggbett som plågade en under sommaren, utan det pris man tvingas betala för sin delaktighet i Livet. Det kostar det här livet och inte bara i kronor och snart extinkta ören, utan man får dyrt betala med priset av sin tilltro, sina förhoppningar, det man önskar, tror och hoppas på. Att våga ifrågasätta och ställa sig utanför gängse normer inom väl grupperade strukturer är inget man gör utan att bli utsatt för något eller några av följande moment: mobbing, utanförskap, utstött ur gemenskap, öknamn, isolering mm. För att inte tala om att inte bli tagen på allvar överhuvudtaget.
Ändå är det just dessa individer vi borde vara så aktsamma med. Vårda som dyrbara porslinsfiguriner, unika ädelstenar. Vi borde bygga separata gångvägar för dem, så vi vet att de alltid går säkra. Vi borde strö rosenblad framför deras fötter och känna oss uppriktigt stolta, glada och hedrade över deras närvaro i våran närhet.
Alla älskar en hjälte sägs det. Krigets hjältar som visat prov på mod, bekämpat ondska och illvilja med blodspillan till följd dekoreras med medaljer, fanfarer blåses och folk tittar och pratar gillande och uppskattande om dessa personer. Det som aktas i krigshandlingar är det vi föraktar när individer vågar stå upp emot och tala om de orättvisor som finns framför oss. De som vågar möta orättvisans vitöga, berättar om den, betvivlar och debatterar den. Det är ju så mycket enklare och bekvämare att låta saker och ting bero, låta det slentrianmässiga styra.
Blir vi provocerade av att någon vågar peka på våra brister? Räds vi mobben och underkastar oss hellre ledares översittarfasoner eftersom då har vi inbillat oss att vi inte själva har någon aktiv del i förloppet och kan ursäkta oss? Vi behöver fler hjältar som -, och mer av Jesper Högström. Läs hans artikel på: http://www.expressen.se/kultur/1.1793872/tidsfangarna
Poppy says it loud and clear: Stand up for your right to be human and love the ones you care for!
Det är verkligen något som alla borde göra. Stå upp och stå på sig istället för att bara springa med drevet. Hellre inte vara älskad av alla än att vara en liten knähund utan egna åsikter. Javisst är det konstigt att det anses som coolare och tuffare att bara hänga med i vad andra tycker istället för att hävda sin egen åsikt! Fram för rätten att vara mänsklig om än inte så cool, för rätten att att ha en egen åsikt och för rätten att få uttrycka den!!!!
SvaraRaderaHoney, gumman mot strömmen