Att slåss mot Vemod i novembermörker

Ja, jag har sagt det förut; ah - ett ögonblick, det knackar på dörren.

- Lloyd!! Du är sååå välkommen in, jag ska snart iväg förstås, men kom in, kom in! Slå Dig ner, släng upp fötterna i soffan och ta en whiskey. Jag lyssnar - som vanligt, innerligt och tacksamt.

Det är lite som med Sylvia, som med Dig Lloyd. Ni kommer med utsagor om livets svåraste kval och ändå känns det i era ord så omsorgsfullt, kärleksfullt och trösterikt. Bara vetskapen om att man inte är konstig, att man inte är enligt andras utsagor "svår", för att man känner och bejakar sitt känsloliv. På något sätt inbillar vi oss att vi kan bli både accepterade och älskade för att vi är just den vi är och vi är ärliga med det. Kanske korkat, antagligen mycket dumt och vem har för övrigt tid med någon i dagens samhällsutveckling som inte endast uttrycker säkerhet och beslutsamhet?

Så Sylvias ord har lindrat, lenat, plåstrat om mig när jag känner novembers våta, tunga vadmalsfilt trycka allt tyngre och tyngre över en uppgivenhet jag sällan varit i närheten av. I ett par dagar har jag känt mig mindre än ett skrutt, ynkligare än ett knytt och gråtit ikapp med Sylvias blottläggande av hopplöshetens utsatta känslotillstånd. Men så är jag ju inte så ynklig egentligen. Inte alls. Styrka, självständighet och mod är mer utmärkande drag i min personlighet. Det får jag i alla fall ofta höra av andra. Men ibland kan jag känna att jag också skulle vilja vara svag. Lite i alla fall, om än bara för ett ögonblick eller två. Bara en axel att få sucka ut vid, en varm kopp te som sätts i ens hand och en förutsättningslös och tyst omsorg. Att det är okej att få känna sig vilsen och omskakad i livet ibland.

Jag gillar dock inte att bli sedd som offer eller att någon skall tycka synd om mig. Det är nog ingen större fara med det förvisso. Jag kavlar alltid upp ärmarna och tar itu med det som måste göras, även om det är på håret ibland. Trillar jag omkull där i gruset är det bara att borsta bort dammet, tvätta såren och njuta av kroppens smärta som talar om att den läker. Även om jag nu faktiskt inte tror att alla sår kan läkas. Inte till fullo. Vissa sår rivs så lätt upp igen , andra är som en varböld, medan de som andra tror skulle märkt mig mest är kanske de sår som lämnat minst spår i mitt inre.

För att ta upp kampen igen mot detta enorma Vemod som tycker sig fått en bra plats i min kropp och hjärna har jag bara följande att säga: Nog är nog! Nu får Du ta och gå vidare och helst skippa ta in på någon annans hotell. Jag tar mig ut i skogen och springer för allt vad jag orkar i lätt duggregn. Känner hjärtats slag, känner andhämtningen och orken som inte vill, men ska besegras. Jag bestämmer över min kropp och vad den skall och inte skall göra med mig. Svetten droppar ner i pannan och på något inte helt begripligt sätt känner jag mig lättare under fötterna och tror jag fått Vemodet att åtminstone börja packa ihop sina saker. Jag ger Dig en sista kopp te och sedan får Du gå. Mitt liv är för kort för att liera sig med Dig resten av livet. Farväl, vänta gärna läänge med att komma på besök igen!!

Lloyd får sista orden innan jag också tar mig ut härifrån:

In the prime of your life
At a time when a crisis is common in men
Old enough to know better

Opportunity waits
In the window for men in a moment of weakness

What in the world would a home county girl want with you?

There's no release in your life

Ok, ett litet PS bara; Jo, Lloyd, så banne mig: There IS release in your life. Men det kan vara svårt att hitta, svårt att veta att det är så när man är där. Det gäller att hålla ögonen öppna och döm inte någon eller något förrän de fått visa och ge prov på vad de tycker om och aktar med livet!

/ Poppy börjar fundera på att sätta på sig läppstift och le mot världen. Ännu en gång.