På wikipedia går det att läsa att Bookerpriset är ett mycket prestigefyllt pris, som tilldelas författare sprungen ur Brittiska samväldet eller från Irland som skriver på engelska. Det finns också ett internationellt bookerpris.
Förutom äran och den på köpet kommande efterfrågan av författaren och dess verk, tilldelas man också ett inte oansenligt belopp kring en halv miljon kronor. Not bad at all!
Kända författare som tilldelats äran, halva kungariket och prinsessans hand är: Salman Rushdie, Michael Ondaatje (hurra!) som delade priset med Barry Unsworth. Även Roddy Doyle, Ian McEwan (hurra!!)och Margaret Atwood kan titulera sig som pristagare.
I år kan man läsa om de nominerade på följande sida: Longlist annonunced for Man Booker Prize 2010
Undrar om bookerpris-vinnarna känner som de ständigt prestationsfyllda svenskarna, de som får Augustpriset och sedan beklagar sig över vilken katastrof det är att vinna och röna uppskattning. Jag menar och tror också att det kan vara så, att hämskon runt prestationen kan klämma på liktornen. Att den svenska, eller allmänmänskliga avundsjukan gör ångesten på att prestera så mycket större. Alla förväntar sig ett fall, ser ett misslyckat uppföljande och den arme konstnären lider i sitt eget talangfulla svett.
Ska man undvika att nominera, prisa och lovorda skapare av stora mått? Eller i alla fall vänta tills de blivit så pass gamla att de mer prisas för ett livsverk än enskilda verk. Nobelpriset tycks ju luta lite åt det hållet och pristagarna är ofta förhållandevis mogna till åren.
Kanske priserna och utmärkelserna är mer till för oss läsare, än för Er skapare?
/ Poppy on the Edge
torsdag 29 juli 2010
tisdag 27 juli 2010
Dating
Jag får snart till ett ultraskrik, ett avgrundsvrål, ett träsktrolls hårresande läte där även nackens fjun ger sig tillkänna. Jag blir vansinnig! På alla dessa dating-sajter! Var man än befinner sig, på the Internet, läsandes en tidning eller reklam på Tv, så nog tusan dyker de upp. De lyckligt leende, de som TROR på livet igen. De som VET att livet består av olika faser.
Fy fan!! Säger jag bara!
Det är inget annat än ockrare som gör sig pengar på andra människors ensamhet och dessa sajters uttalade pina av att vara ensam. Jag vill inte vara ensam längre, skriks det ut och en vacker kvinna med ledsna ögon BEEEER om att få bli omhändertagen av just Dig!! Och det får det att koka inom mig! Jag har god lust att starta en anti-rörelse där våra slogans är "Jag vill vara ensam!" eller varför inte ta Greta Garbos replik rakt av "I want to be left alone!"
Vad de här förmedlingarna gör, förutom att tjäna pengar på andras tynande hopp är att dels invagga människor i en slags förvissning genom alla de urusla frågorna man måste ta sig igenom för att sedan procentsättas inför en matchning. Hur svaren blir kan bli helt avhängigt dagsformen och skall alltså sedan stå i paritet för vem man ÄR! Dels talar det om för människor som lever ensamma att de är misslyckade, usla, oönskade och skulle de nu bara ta och matcha ihop sig med den där som gillar att spela golf skulle allt bli bra. Och förmedlingen rikare. Även om de i morgon passar bättre med den som gillar att se på skräckfilmer.
Att gå till Kivik och be en hederlig spåtant i en ruffig husvagn sia Din framtid i kristallkulan ger nog dubbelt upp, jämfört med de usla individer som satt i system att tjäna pengar på andras olycka.
Tvi!!
/Poppy
Fy fan!! Säger jag bara!
Det är inget annat än ockrare som gör sig pengar på andra människors ensamhet och dessa sajters uttalade pina av att vara ensam. Jag vill inte vara ensam längre, skriks det ut och en vacker kvinna med ledsna ögon BEEEER om att få bli omhändertagen av just Dig!! Och det får det att koka inom mig! Jag har god lust att starta en anti-rörelse där våra slogans är "Jag vill vara ensam!" eller varför inte ta Greta Garbos replik rakt av "I want to be left alone!"
Vad de här förmedlingarna gör, förutom att tjäna pengar på andras tynande hopp är att dels invagga människor i en slags förvissning genom alla de urusla frågorna man måste ta sig igenom för att sedan procentsättas inför en matchning. Hur svaren blir kan bli helt avhängigt dagsformen och skall alltså sedan stå i paritet för vem man ÄR! Dels talar det om för människor som lever ensamma att de är misslyckade, usla, oönskade och skulle de nu bara ta och matcha ihop sig med den där som gillar att spela golf skulle allt bli bra. Och förmedlingen rikare. Även om de i morgon passar bättre med den som gillar att se på skräckfilmer.
Att gå till Kivik och be en hederlig spåtant i en ruffig husvagn sia Din framtid i kristallkulan ger nog dubbelt upp, jämfört med de usla individer som satt i system att tjäna pengar på andras olycka.
Tvi!!
/Poppy
fredag 23 juli 2010
Tårögd Shrek
Barnen hade tjatat och vi har ju sett alla utom film No1 på bio. Fast det är 3D, vilket gör mig oftast mer illamående än uppfylld av en fantastisk upplevelse och filmen fått ganska futtiga omdömen av den bildade filmkritikerkåren.
Igår stod jag i alla fall där med popcorn, Ahlgrens bilar, läsk, plastiga 3D-brillor i handen, barnens förväntan och 500 kr fattigare. Väl inne i salongen njuter jag till en början mest av den gamla salongens textila utsmyckningar, samt de restaurerade målningarna och tänker att förr, innan vi hade ett överflöd av upplevelser och betraktelser, så förstod skaparna av biosalonger att även just själva salongen också var en del av helhetsupplevelsen. Jag undrar om mina barn skulle märkt något alls om jag inte påtalat kulissernas betydelse och utsmyckning.
Filmen är också lite småseg. Att fortfarande kunna sätta ruggigt bra musik till scenerna har kreatörerna dock tagit fasta på, men annars så är det inte så roligt eller spännande eller omtumlande. Shrek surar för att han har det för bra, för mysigt, för vardagsaktigt och slentrianmässigt. Ja, vi har alla mellan blöjbytena och den vålnad som visat sig i spegeln under amningsnätterna undrat var man tog vägen. -jag, var tog mina mål och drömmar vägen?
Nu lite senare, vet jag att de målen och drömmarna fanns där hela tiden. Varken dem eller man själv försvann. De fanns och finns i barnen, i sig själv, i styrkan av att vara förälder. Och märkligt nog ger mig filmen allt det där. Men kanske bara för att det är jag...
I slutscenen fäller jag även ett par tårar. Jag som kallats Syster Stenhård, Icewoman, Stenhjärtat etc etc. Vad de inte visste som satte dessa epitet är att även en sten innehåller vatten.
Ja, ögat fäller en eller kanske till och med två tårar när ännu en förlösande kyss bevisar det osannolika i sagornas värld. För att jag vill tro på det?
En annan insikt är den om gräsets sköna gröna på andra sidan staketet. Att kunna se vad man har och det handlar inte om att nöja sig, men kanske är det alldeles för ofta så att när man väl har det som bäst och mest harmoniskt önskar man sig något nytt.
Hemska uttryck, men likväl: Carpe Diem!
/ Poppy
Igår stod jag i alla fall där med popcorn, Ahlgrens bilar, läsk, plastiga 3D-brillor i handen, barnens förväntan och 500 kr fattigare. Väl inne i salongen njuter jag till en början mest av den gamla salongens textila utsmyckningar, samt de restaurerade målningarna och tänker att förr, innan vi hade ett överflöd av upplevelser och betraktelser, så förstod skaparna av biosalonger att även just själva salongen också var en del av helhetsupplevelsen. Jag undrar om mina barn skulle märkt något alls om jag inte påtalat kulissernas betydelse och utsmyckning.
Filmen är också lite småseg. Att fortfarande kunna sätta ruggigt bra musik till scenerna har kreatörerna dock tagit fasta på, men annars så är det inte så roligt eller spännande eller omtumlande. Shrek surar för att han har det för bra, för mysigt, för vardagsaktigt och slentrianmässigt. Ja, vi har alla mellan blöjbytena och den vålnad som visat sig i spegeln under amningsnätterna undrat var man tog vägen. -jag, var tog mina mål och drömmar vägen?
Nu lite senare, vet jag att de målen och drömmarna fanns där hela tiden. Varken dem eller man själv försvann. De fanns och finns i barnen, i sig själv, i styrkan av att vara förälder. Och märkligt nog ger mig filmen allt det där. Men kanske bara för att det är jag...
I slutscenen fäller jag även ett par tårar. Jag som kallats Syster Stenhård, Icewoman, Stenhjärtat etc etc. Vad de inte visste som satte dessa epitet är att även en sten innehåller vatten.
Ja, ögat fäller en eller kanske till och med två tårar när ännu en förlösande kyss bevisar det osannolika i sagornas värld. För att jag vill tro på det?
En annan insikt är den om gräsets sköna gröna på andra sidan staketet. Att kunna se vad man har och det handlar inte om att nöja sig, men kanske är det alldeles för ofta så att när man väl har det som bäst och mest harmoniskt önskar man sig något nytt.
Hemska uttryck, men likväl: Carpe Diem!
/ Poppy
onsdag 21 juli 2010
Varför är det så svårt
att hitta ny musik som verkligen berör? Älskar ju musik och lyssnar varje dag på någon form av musik, från hårdrock till schlager, visor, pop, ja en ganska blandad kompott, men varför är det så himla svårt att hitta något bra som man inte har hört tidigare?
Satt och funderade på det när jag lyssnade på en av Sommarpratarna häromdagen, hon spelade Santa Lucia med Pavarotti och den var otroligt vacker! Hade inte hört den med honom tidigare och var tvungen att beställa cdskivan med just den sången på meddetsamma!
Började fundera på vilken musik jag har börjat gilla på senare tid och kunde inte sådär direkt komma på någon och det har fått mig att börja tro att jag har blivit cementerad i min musiksmak eller kanske tappat känslan och inte längre kan berömma mig med att ha ett öppet sinne, usch, hemska tanke!
Men visst är det svårt att få den där känslan man fick när man var yngre, hjärtat som slog ett extraslag och man kände blodet pulsera i öronen, ibland var det så bra att man nästan fick svårt att andas och man bara visste att det här älskar jag!
Oftast sådär helt utan förbehåll, utan att man visste vem som sjöng eller spelade.
Men precis som när det gäller kärlek till andra människor så kan man aldrig tvinga fram den känslan, den kommer när man minst av allt anar det och föremålet för ens känslor är inte heller alltid den man trodde det skulle bli!
Så mycket glädje som musik kan ge en egentligen, så mycket gladare man blir efter att ha lyssnat på en favoritlåt eller i bästa fall en hel lång räcka favoritlåtar. så är det konstigt att man inte lyssnar mer egentligen, för t ex när man står där på en konsert med en artist man gillar då är det inte många andra känslor som går upp mot det!
Men varför ska det var så himla svårt att få uppleva den där himlastormande känslan igen? Jag vill hitta någon ny musik att bli sådär upp över öronen kär i!!!
Honey/ honey sugar sugar
Satt och funderade på det när jag lyssnade på en av Sommarpratarna häromdagen, hon spelade Santa Lucia med Pavarotti och den var otroligt vacker! Hade inte hört den med honom tidigare och var tvungen att beställa cdskivan med just den sången på meddetsamma!
Började fundera på vilken musik jag har börjat gilla på senare tid och kunde inte sådär direkt komma på någon och det har fått mig att börja tro att jag har blivit cementerad i min musiksmak eller kanske tappat känslan och inte längre kan berömma mig med att ha ett öppet sinne, usch, hemska tanke!
Men visst är det svårt att få den där känslan man fick när man var yngre, hjärtat som slog ett extraslag och man kände blodet pulsera i öronen, ibland var det så bra att man nästan fick svårt att andas och man bara visste att det här älskar jag!
Oftast sådär helt utan förbehåll, utan att man visste vem som sjöng eller spelade.
Men precis som när det gäller kärlek till andra människor så kan man aldrig tvinga fram den känslan, den kommer när man minst av allt anar det och föremålet för ens känslor är inte heller alltid den man trodde det skulle bli!
Så mycket glädje som musik kan ge en egentligen, så mycket gladare man blir efter att ha lyssnat på en favoritlåt eller i bästa fall en hel lång räcka favoritlåtar. så är det konstigt att man inte lyssnar mer egentligen, för t ex när man står där på en konsert med en artist man gillar då är det inte många andra känslor som går upp mot det!
Men varför ska det var så himla svårt att få uppleva den där himlastormande känslan igen? Jag vill hitta någon ny musik att bli sådär upp över öronen kär i!!!
Honey/ honey sugar sugar
Utrensning
Har precis läst Utrensning av Sofi Oksanen och den har varit en av vårens mesta mun till munhypade böcker. Författaren fick Nordiska rådets litteraturpris i år för samma bok och lovorden har aldrig slutat poppa upp i alla möjliga sammanhang. Har då äntligen läst den och känner mig nästan lite lurad. Jo, det var bra bok, jo, språket är väldigt klart och koncist, jo, ämnet berörde, man kan svara ja på nästan alla frågor men ändå var det något som inte riktigt fick mig att gilla den 100 %!
Jag tillhör de som tycker att recensenter som avslöjar slutet på, vare sig böcker eller filmer skulle ha skrivförbud, så därför ska jag inte falla i samma fälla själv, utan bara säga att slutet i boken är orsaken till att jag inte helt och hållet fallit in i hyllningskören!
Jag har läst många kritikerrosade böcker på senare tid och en del har verkligen inte levt upp till mina förväntningar, det mest flagranta exemplet på superhyllad bok som faller platt som en pannkaka vid genomläsning är i mitt tycke Hypnotisören av Lars Kepler. Det berömda författarparet som visade sig stå bakom namnet visade sig ha haft smarta pr-makare bakom sig, boken såldes till ett stort antal länder innan den ens hade släppts i Sverige, tur för dem, för efter tvivlar jag på att den hade fått samma uppmärksamhet.
Oksanens bok har ju helt andra litterära kvaliteter, min invändning mot hennes bok är snarare att den tog slut för snabbt, allt fick inte sin förklaring och det behövs kanske inte alltid men här hade det varit på sin plats tycker jag.
Egentligen vill jag inte ens nämna Oksanen i samma inlägg för hennes bok har verkligen helt andra kvaliteter och är så mycket bättre på alla sätt!
Vad jag vill ha sagt med det här inlägget är att jag tycker att många författare oavsett ämne, faller i fällan att alltför snabbt vilja avsluta sina böcker och slutet blir då blir väldigt abrupt. Och då står man där med boken i handen och tittar förbryllat efter de sidor som inte finns, de där sidorna som skulle förklara allt och knyta ihop säcken, och i själva verket tog boken slut för fem minuter sedan!!!
Honey/som gillar raka kanter
Jag tillhör de som tycker att recensenter som avslöjar slutet på, vare sig böcker eller filmer skulle ha skrivförbud, så därför ska jag inte falla i samma fälla själv, utan bara säga att slutet i boken är orsaken till att jag inte helt och hållet fallit in i hyllningskören!
Jag har läst många kritikerrosade böcker på senare tid och en del har verkligen inte levt upp till mina förväntningar, det mest flagranta exemplet på superhyllad bok som faller platt som en pannkaka vid genomläsning är i mitt tycke Hypnotisören av Lars Kepler. Det berömda författarparet som visade sig stå bakom namnet visade sig ha haft smarta pr-makare bakom sig, boken såldes till ett stort antal länder innan den ens hade släppts i Sverige, tur för dem, för efter tvivlar jag på att den hade fått samma uppmärksamhet.
Oksanens bok har ju helt andra litterära kvaliteter, min invändning mot hennes bok är snarare att den tog slut för snabbt, allt fick inte sin förklaring och det behövs kanske inte alltid men här hade det varit på sin plats tycker jag.
Egentligen vill jag inte ens nämna Oksanen i samma inlägg för hennes bok har verkligen helt andra kvaliteter och är så mycket bättre på alla sätt!
Vad jag vill ha sagt med det här inlägget är att jag tycker att många författare oavsett ämne, faller i fällan att alltför snabbt vilja avsluta sina böcker och slutet blir då blir väldigt abrupt. Och då står man där med boken i handen och tittar förbryllat efter de sidor som inte finns, de där sidorna som skulle förklara allt och knyta ihop säcken, och i själva verket tog boken slut för fem minuter sedan!!!
Honey/som gillar raka kanter
tisdag 20 juli 2010
Högläsaren som blev film, som var en bok
Jag läste – förvisso en filmrecension – men likväl en analys av innehållet, som baserar sig på boken av Bernard Schlink från 1995.
Kontentan av recensionen var sentensens vara eller inte vara om man blir en bättre människa av att läsa god litteratur. Detta blir enligt analysen av filmen motsägelsefullt, det vill säga i textens underlag och jag finner den ena invändningen efter den andra.
Ska en film recenseras och analyseras som film trots att den baseras på en text ämnat för ett annat media, en annan upplevelse än den snabbare bildmässiga? Hur gör man då berättelsen grundar sig på en annan berättelse eller samma berättelse, är det då filmens eller författarens text vi åser, lyssnar till och fördjupar oss i? Vilken blir vår reflektion kring dramat? Blir den filmisk eller textmässig, blir den i perception av bilder eller sker överlappningarna som hjälp till bidragande förståelse för de olika sammanhangen? Alldeles för ofta tar en film och dess manus och skildrar sin egen tolkning av en berättelse, vilken sedan blir eller uppfattas som vår egen tolkning om vad boken bör innehålla. Det kan ofta visa sig vara fel och inte stämma överhuvudtaget.
Fast nu är jag ändå ute lite på villovägar, för mina invändningar består egentligen av:
1, Vem kom på att människan skulle bli bättre av att läsa god litteratur? Låter som ett klassiskt felcitat från någon källa som värnat litteraturens goda stilistiska företecken och kanske förespråkat upphovet till en bättre språkuppfattning. Rena spekulationer från min sida, men innebörden kan inte vara annat än felaktig eller i så fall påkommen av en ond själ.
2, Vem ska då definiera den Goda litteraturen och består den av kvalitet eller tillstånd av romantiska ideal, som att utveckla sina sinnen och därmed bli en bättre medmänniska eller vad? Är Bibeln/Torahrullarna/Koranen/ med flera the shit?
3, Sedan handlade väl för sjutton varken boken eller filmen om DET!!!
För att kortfattat besvara mina egna frågor och påståenden:
1. Alla som läser klassiker kan ha intentioner av att vara goda medmänniskor med väl utvecklad respekt och tolerans för sina medmänniskor. Vad hjälper det om man blir utsatt för våld, övergrepp, hamnar i krig med avgörande om liv och död i egna händer, om olyckan eller döden knackar på i olika sjukdomar? Vad hjälper det om missbruket tar över, om lidandet blir större än medlidandet? När osäkerheten och ångesten knackar på kvittar det hur många sonetter man tryckt i sig. Kunskap är inte lika med godhet och det vet varenda kotte som överhuvudtaget intresserat sig för samhälleliga och kulturella aspekter i utveckling.
2. Personligen kan en bok av gott innehåll vara en bok som utmanar etablissemang, politiker och invanda föreställningar om hur saker och ting bör vara och om hur vi som människor bör förhålla oss till varandra. Det behöver inte vara den som lovsjunger larvens väg till puppans blomstring eller familjelyckan som segrar över det onda i idealistiska förtecken. Nej, verkligen inte!
3. Boken och filmen handlade ju om en djupt olycklig människa som bara velat göra sitt bästa och bara velat göra rätt för sig i livet. Noga med hygien, mottaglig för välskriven litteratur och en älskande människa likt alla oss andra. Det förstod väl ändå alla som läste/såg den?
Det må handla om etik och moral, om högt och lågt, men det som kvarstår var ändå känslan av gemenskap, uppvaknandet av kärlek, sexualitet och svartsjuka (åter: kärlek, om än en annan sida av den) oavsett ålder och förutsättningar i livet.
Hanna är en delvis mystisk, hård kvinna. Onåbar och karg. Lika mjuk och utan motstånd är hon vid högläsningen och den sexuella närheten som stärker dem bägge. Hanna hade inte samma förutsättningar som den unge Michael vid början av sin egen tonår. Hon var dessutom en del av kriget där varje person försökte göra så gott han eller hon kunde. Kan vi ens idag ha en föreställning om hur mycket propaganda befolkningen omgavs med, hur styrt landet var genom olika förbud, kristider, krigtstider, orostider, fattiga tider…? Vi kan bara ana lite vagt.
Hanna må ha varit delaktig i oförlåtliga handlingar, i brott mot mänskligheten som aldrig någonsin kan tolereras under några som helst omständigheter. Ändå bibehåller hon hela tiden sin värdighet, sin rakryggade hållning och väljer att ta ansvaret, ta bördan, stå för det hon var en del av, knappt utan att hon vet om det själv i sin naiva inställning till att göra sin plikt för landet. Hon visste inget annat, kunde inget annat och hade aldrig fått förmånen att intellektuellt utveckla ett annat tänkande än det styrande normativa, samhällets moral och lagar under Hitlers regim. Hur många hundratals, tusentals till var de som alla omfamnades av denna iskalla famn och inbillade föreställning att sedan, ja när allt var över skulle allt bli så mycket bättre? Sedan.
Jag ogillar att prata om offer, men i nazimens skugga och famn fanns inget annat än offer, liksom under stora delar av den europeiska historien. Vi kan börja med de gamla grekerna och fram till idag. Vi kommer alltid att hitta dem som plikttroget stått på de styrandes sida, men som också blir offrade, mer eller mindre stigmatiserade i rollen som Syndare.
/Poppy
Kontentan av recensionen var sentensens vara eller inte vara om man blir en bättre människa av att läsa god litteratur. Detta blir enligt analysen av filmen motsägelsefullt, det vill säga i textens underlag och jag finner den ena invändningen efter den andra.
Ska en film recenseras och analyseras som film trots att den baseras på en text ämnat för ett annat media, en annan upplevelse än den snabbare bildmässiga? Hur gör man då berättelsen grundar sig på en annan berättelse eller samma berättelse, är det då filmens eller författarens text vi åser, lyssnar till och fördjupar oss i? Vilken blir vår reflektion kring dramat? Blir den filmisk eller textmässig, blir den i perception av bilder eller sker överlappningarna som hjälp till bidragande förståelse för de olika sammanhangen? Alldeles för ofta tar en film och dess manus och skildrar sin egen tolkning av en berättelse, vilken sedan blir eller uppfattas som vår egen tolkning om vad boken bör innehålla. Det kan ofta visa sig vara fel och inte stämma överhuvudtaget.
Fast nu är jag ändå ute lite på villovägar, för mina invändningar består egentligen av:
1, Vem kom på att människan skulle bli bättre av att läsa god litteratur? Låter som ett klassiskt felcitat från någon källa som värnat litteraturens goda stilistiska företecken och kanske förespråkat upphovet till en bättre språkuppfattning. Rena spekulationer från min sida, men innebörden kan inte vara annat än felaktig eller i så fall påkommen av en ond själ.
2, Vem ska då definiera den Goda litteraturen och består den av kvalitet eller tillstånd av romantiska ideal, som att utveckla sina sinnen och därmed bli en bättre medmänniska eller vad? Är Bibeln/Torahrullarna/Koranen/ med flera the shit?
3, Sedan handlade väl för sjutton varken boken eller filmen om DET!!!
För att kortfattat besvara mina egna frågor och påståenden:
1. Alla som läser klassiker kan ha intentioner av att vara goda medmänniskor med väl utvecklad respekt och tolerans för sina medmänniskor. Vad hjälper det om man blir utsatt för våld, övergrepp, hamnar i krig med avgörande om liv och död i egna händer, om olyckan eller döden knackar på i olika sjukdomar? Vad hjälper det om missbruket tar över, om lidandet blir större än medlidandet? När osäkerheten och ångesten knackar på kvittar det hur många sonetter man tryckt i sig. Kunskap är inte lika med godhet och det vet varenda kotte som överhuvudtaget intresserat sig för samhälleliga och kulturella aspekter i utveckling.
2. Personligen kan en bok av gott innehåll vara en bok som utmanar etablissemang, politiker och invanda föreställningar om hur saker och ting bör vara och om hur vi som människor bör förhålla oss till varandra. Det behöver inte vara den som lovsjunger larvens väg till puppans blomstring eller familjelyckan som segrar över det onda i idealistiska förtecken. Nej, verkligen inte!
3. Boken och filmen handlade ju om en djupt olycklig människa som bara velat göra sitt bästa och bara velat göra rätt för sig i livet. Noga med hygien, mottaglig för välskriven litteratur och en älskande människa likt alla oss andra. Det förstod väl ändå alla som läste/såg den?
Det må handla om etik och moral, om högt och lågt, men det som kvarstår var ändå känslan av gemenskap, uppvaknandet av kärlek, sexualitet och svartsjuka (åter: kärlek, om än en annan sida av den) oavsett ålder och förutsättningar i livet.
Hanna är en delvis mystisk, hård kvinna. Onåbar och karg. Lika mjuk och utan motstånd är hon vid högläsningen och den sexuella närheten som stärker dem bägge. Hanna hade inte samma förutsättningar som den unge Michael vid början av sin egen tonår. Hon var dessutom en del av kriget där varje person försökte göra så gott han eller hon kunde. Kan vi ens idag ha en föreställning om hur mycket propaganda befolkningen omgavs med, hur styrt landet var genom olika förbud, kristider, krigtstider, orostider, fattiga tider…? Vi kan bara ana lite vagt.
Hanna må ha varit delaktig i oförlåtliga handlingar, i brott mot mänskligheten som aldrig någonsin kan tolereras under några som helst omständigheter. Ändå bibehåller hon hela tiden sin värdighet, sin rakryggade hållning och väljer att ta ansvaret, ta bördan, stå för det hon var en del av, knappt utan att hon vet om det själv i sin naiva inställning till att göra sin plikt för landet. Hon visste inget annat, kunde inget annat och hade aldrig fått förmånen att intellektuellt utveckla ett annat tänkande än det styrande normativa, samhällets moral och lagar under Hitlers regim. Hur många hundratals, tusentals till var de som alla omfamnades av denna iskalla famn och inbillade föreställning att sedan, ja när allt var över skulle allt bli så mycket bättre? Sedan.
Jag ogillar att prata om offer, men i nazimens skugga och famn fanns inget annat än offer, liksom under stora delar av den europeiska historien. Vi kan börja med de gamla grekerna och fram till idag. Vi kommer alltid att hitta dem som plikttroget stått på de styrandes sida, men som också blir offrade, mer eller mindre stigmatiserade i rollen som Syndare.
/Poppy
söndag 18 juli 2010
Lars Kepler håller taktpinnen
Paganinikontraktet
Jag har gått ganska grundligt tillväga i följande omdöme om Paganinikontraktet. Ganska. Jag har studerat avsnitt för avsnitt och bitvis känt mig lite medryckt i handlingen, men sedan kom ett slags stadium av för mycket kalla fläktar i borstat stål, vibrerande i tomma, ekande lagerlokaler. Ja, känslan av detta i alla fall och mitt intresse sjönk som den berömda stenen.
Nåväl, i press har boken genomgående fått bra kritik och inte utan att man anar att det inte går att fälla paret Ahndoril, som var för sig presterat utmärkt förut och som också uppvisat en läsbar prosa med känsla för dofter, ljus och ljud, samt dess nyanser. Dessutom är de som individer sympatiska, vältaliga och kloka. Med andra ord klart gillade!
Det är något med textens uppenbara pretantioner som gör att jag ändå värjer mig. Något med upplägget, som taget ur en skolbok och visar att de både gjort läxan och utvecklat den. Ändå drabbas jag efterhand av stor leda, men låt oss börja från början då.
Redan i det andra stycket av romanens inledning anas viss oro följt av en dialog, som lika snabbt som en modern Hollywood utlovar kommande sexscener. Så dyker en vimsig, men såklart i grunden smart syster upp, som lika snart blir ett lik. Mystiken tätnar kring kvinnorna, som lika givet som ”Mor ror” har en krävande mamma, där den framgångsrika systern aldrig känner sig tillräckligt bra eller tillräckligt bekräftad i den av tradition, despostiska föräldern.
Spänningen byggs upp med öde platser, flykt och mer eller mindre mystiska meddelande. Vi vet bara inte varför. Snabba brytningar till polisens vardag tar oss in i handlingen på en mer basal nivå med udda namn som känns som allmänna repliker i kulturens värld: Pollock (konstnären) och Bauer (sagoförfattaren), som är igenkännbar långt innan den förklaras i texten.
Det blir efterhand överdrivet tydligt och välinformerat, istället för att bibehålla farten, spänningen och nerven. Det väl återgivna beskrivningarna av hur man kommer åt information i en hårddisk känns mest tjatigt och skolklassorienterat och inte utan att Hemingways korthuggna prosa kunde lyft både ett och annat stycke vad gäller intensitet.
Nu stannar händelsen ofta upp och man sätts ofrivilligt på paus, halt eller vid stopplikt, när man egentligen bara vill vidare.
Det politiska innehållet mot vapenexportens vara eller inte vara må komma till en bättre upplösning efterhand, liksom den i mitt tycke långsökta musikaliska anknytningen. För jag orkar bara igenom halva boken, innan ögonlocken ständigt slår igen vid öppnandet av Keplers text.
Men så är jag ju heller inget fan alls av deckare, kriminalare eller andra former av spänningsromaner, det är jag den förste att medge.
/Poppy
Jag har gått ganska grundligt tillväga i följande omdöme om Paganinikontraktet. Ganska. Jag har studerat avsnitt för avsnitt och bitvis känt mig lite medryckt i handlingen, men sedan kom ett slags stadium av för mycket kalla fläktar i borstat stål, vibrerande i tomma, ekande lagerlokaler. Ja, känslan av detta i alla fall och mitt intresse sjönk som den berömda stenen.
Nåväl, i press har boken genomgående fått bra kritik och inte utan att man anar att det inte går att fälla paret Ahndoril, som var för sig presterat utmärkt förut och som också uppvisat en läsbar prosa med känsla för dofter, ljus och ljud, samt dess nyanser. Dessutom är de som individer sympatiska, vältaliga och kloka. Med andra ord klart gillade!
Det är något med textens uppenbara pretantioner som gör att jag ändå värjer mig. Något med upplägget, som taget ur en skolbok och visar att de både gjort läxan och utvecklat den. Ändå drabbas jag efterhand av stor leda, men låt oss börja från början då.
Redan i det andra stycket av romanens inledning anas viss oro följt av en dialog, som lika snabbt som en modern Hollywood utlovar kommande sexscener. Så dyker en vimsig, men såklart i grunden smart syster upp, som lika snart blir ett lik. Mystiken tätnar kring kvinnorna, som lika givet som ”Mor ror” har en krävande mamma, där den framgångsrika systern aldrig känner sig tillräckligt bra eller tillräckligt bekräftad i den av tradition, despostiska föräldern.
Spänningen byggs upp med öde platser, flykt och mer eller mindre mystiska meddelande. Vi vet bara inte varför. Snabba brytningar till polisens vardag tar oss in i handlingen på en mer basal nivå med udda namn som känns som allmänna repliker i kulturens värld: Pollock (konstnären) och Bauer (sagoförfattaren), som är igenkännbar långt innan den förklaras i texten.
Det blir efterhand överdrivet tydligt och välinformerat, istället för att bibehålla farten, spänningen och nerven. Det väl återgivna beskrivningarna av hur man kommer åt information i en hårddisk känns mest tjatigt och skolklassorienterat och inte utan att Hemingways korthuggna prosa kunde lyft både ett och annat stycke vad gäller intensitet.
Nu stannar händelsen ofta upp och man sätts ofrivilligt på paus, halt eller vid stopplikt, när man egentligen bara vill vidare.
Det politiska innehållet mot vapenexportens vara eller inte vara må komma till en bättre upplösning efterhand, liksom den i mitt tycke långsökta musikaliska anknytningen. För jag orkar bara igenom halva boken, innan ögonlocken ständigt slår igen vid öppnandet av Keplers text.
Men så är jag ju heller inget fan alls av deckare, kriminalare eller andra former av spänningsromaner, det är jag den förste att medge.
/Poppy
fredag 16 juli 2010
Graham Greene
Graham Greene. Jag minns hur jag med viss förundran tog mig an och läste Brighton Rock när jag var tolv eller kanske tretton år. Vad som fick mig att välja just den boken i tidig tonår måste ha varit ett undermedvetet driv och längtan. För egentligen visste jag ingenting då om Greene, det som jag vet nu. Mer än att han var en känd författare.
Brighton Rock öppnade nya dörrar och tankegångar. Jag läste med iver och intresse, sida för sida i en bok som hade fyrtio år på nacken men rann som en löpeld under mina ögon, en deckare skriven i en tid innan man pratade om en sådan genre, men med den tydliga skillnaden att den också handlade om ursinne, tvivel, tro. Däremot inte så mycket hopp.
Sedan gick tiden och jag läste också den Tredje mannen, men minns mindre av den boken. Däremot när jag för drygt tiotalet år sedan kom över Slutet på historien kände jag samma stegrande känsla av utanförskap, ensamheten i gemenskapen, besvikelser och om det är rätt eller rättare sagt När är det rätt att ge efter för en känsla man tror så mycket på att den inte går att värja sig emot? Sorg, kärlek, hur kontraproduktivt man kan agera och reagera vid tillfällen och möten när man egentligen vill ge allt. Det är fortfarande en av mina abslouta favoriter i den skönlitterära världen.
Filmen med Ralph Fiennes och Julianne Moore i huvudrollerna gjorde karaktärerna i boken rättvisa, liksom manuskriptet. Det gladde mig.
Niklas Wahllöfs artikel om Graham Greens i dagens DN fick mig att återuppväcka inte bara minnen kopplade till upplevelser i och tillsammans med Greene, utan också en mängd känslor kom i omlopp och vet inte riktigt vilket delta de ska mynna ut i.
Greene i mitt inre – swear, cross my heart or I will die.
Brighton Rock öppnade nya dörrar och tankegångar. Jag läste med iver och intresse, sida för sida i en bok som hade fyrtio år på nacken men rann som en löpeld under mina ögon, en deckare skriven i en tid innan man pratade om en sådan genre, men med den tydliga skillnaden att den också handlade om ursinne, tvivel, tro. Däremot inte så mycket hopp.
Sedan gick tiden och jag läste också den Tredje mannen, men minns mindre av den boken. Däremot när jag för drygt tiotalet år sedan kom över Slutet på historien kände jag samma stegrande känsla av utanförskap, ensamheten i gemenskapen, besvikelser och om det är rätt eller rättare sagt När är det rätt att ge efter för en känsla man tror så mycket på att den inte går att värja sig emot? Sorg, kärlek, hur kontraproduktivt man kan agera och reagera vid tillfällen och möten när man egentligen vill ge allt. Det är fortfarande en av mina abslouta favoriter i den skönlitterära världen.
Filmen med Ralph Fiennes och Julianne Moore i huvudrollerna gjorde karaktärerna i boken rättvisa, liksom manuskriptet. Det gladde mig.
Niklas Wahllöfs artikel om Graham Greens i dagens DN fick mig att återuppväcka inte bara minnen kopplade till upplevelser i och tillsammans med Greene, utan också en mängd känslor kom i omlopp och vet inte riktigt vilket delta de ska mynna ut i.
Greene i mitt inre – swear, cross my heart or I will die.
onsdag 14 juli 2010
Roman Polanski
Nej, Roman nu går det faktiskt inte längre. Det fanns en tid när det gick. Kanske till och med fanns en tid när ens inbillade maktfullkomlighet aktades och respekterades. Men nu går det faktiskt inte längre. Rikspolischefer, politiker, regissörer, skådespelare eller vanliga familjefäder. Nog är nog!
Så länge jag försökt blunda och utesluta det jag vet, för jag tycker ju bäste Roman med efternamnet Liebling (av alla namn!) att Du är en regissör värd att hyllas, värd att begrunda i Dina verk och värd att lovprisa för de stämningar och känslor Du sätter på pränt i filmiska scener. Det mardrömslika, utsatta, nakna, likväl som det hårda, kämpande, leken med vampyrer och övernaturliga, folkloristiska fenomen. Rosemary´s Baby, Tess, Repulsion, Kniven i vattnet, Pianisten m. fl.
Jag försöker föreställa mig hur man genomlider och överlever att dels under sin barndom uthärda andra världskrigets förföljelser, att tvingas in i Krakows ghetto som ung pojke, föräldrarna deporteras till koncentrationsläger och ovanpå detta år senare blir hans gravida hustru brutalt mördad av en samling missbrukande desperados från the Manson Family. Fasan, skräcken, det definitiva slutet av något som skulle vara början på något hoppfullt och kärleksfullt. En paradoxal filmisk mardröm, otäckare och mer skrämmande än vilken modern, asexuell vampyrhistoria som helst. Såklart kan jag bara inse en liten bråkdel av hur det kommit att påverka och inverka i det resterande liv Roman Polanski företagit sig. En överlevare med flertalet onödigt svåra prövningar i livet. Ingen skall behöva utstå det Polanski fått vara med om. Ändå finns det saker som inte får ske under förtäckt täckmantel, i snyftande försvar av sitt lidande eller psykisk ohälsa. Man har alltid ett eget ansvar för sina handlingar. Oavsett vad. Det vägrar jag att kompromissa med!
Att som världskänd filmregissör utnyttja unga flickors beundran och dröm om det glamorösa skådespelande livet (i dubbel bemärkelse!), att droga och våldta flickor som knappt nått vare sig tonår eller pubertet lämnar en hel del att önska herr Liebling! Trösten det skänker att åsamka andra unga lida kommer aldrig att kompensera det egna lidandet. Det kan man enbart själv ta itu med. Det finns inga förklaringar nog eller acceptabla ursäkter för detta beteende. Det visar också på en obehaglig tolerans för vad män och uppburna män kan utsätta unga, oerfarna människor för. Självklart ska Polanski utelämnas till USA och ställas till svars. Det kanske varken är behagligt eller nöjaktigt, men det är inte mer än rätt!
/Poppy
Så länge jag försökt blunda och utesluta det jag vet, för jag tycker ju bäste Roman med efternamnet Liebling (av alla namn!) att Du är en regissör värd att hyllas, värd att begrunda i Dina verk och värd att lovprisa för de stämningar och känslor Du sätter på pränt i filmiska scener. Det mardrömslika, utsatta, nakna, likväl som det hårda, kämpande, leken med vampyrer och övernaturliga, folkloristiska fenomen. Rosemary´s Baby, Tess, Repulsion, Kniven i vattnet, Pianisten m. fl.
Jag försöker föreställa mig hur man genomlider och överlever att dels under sin barndom uthärda andra världskrigets förföljelser, att tvingas in i Krakows ghetto som ung pojke, föräldrarna deporteras till koncentrationsläger och ovanpå detta år senare blir hans gravida hustru brutalt mördad av en samling missbrukande desperados från the Manson Family. Fasan, skräcken, det definitiva slutet av något som skulle vara början på något hoppfullt och kärleksfullt. En paradoxal filmisk mardröm, otäckare och mer skrämmande än vilken modern, asexuell vampyrhistoria som helst. Såklart kan jag bara inse en liten bråkdel av hur det kommit att påverka och inverka i det resterande liv Roman Polanski företagit sig. En överlevare med flertalet onödigt svåra prövningar i livet. Ingen skall behöva utstå det Polanski fått vara med om. Ändå finns det saker som inte får ske under förtäckt täckmantel, i snyftande försvar av sitt lidande eller psykisk ohälsa. Man har alltid ett eget ansvar för sina handlingar. Oavsett vad. Det vägrar jag att kompromissa med!
Att som världskänd filmregissör utnyttja unga flickors beundran och dröm om det glamorösa skådespelande livet (i dubbel bemärkelse!), att droga och våldta flickor som knappt nått vare sig tonår eller pubertet lämnar en hel del att önska herr Liebling! Trösten det skänker att åsamka andra unga lida kommer aldrig att kompensera det egna lidandet. Det kan man enbart själv ta itu med. Det finns inga förklaringar nog eller acceptabla ursäkter för detta beteende. Det visar också på en obehaglig tolerans för vad män och uppburna män kan utsätta unga, oerfarna människor för. Självklart ska Polanski utelämnas till USA och ställas till svars. Det kanske varken är behagligt eller nöjaktigt, men det är inte mer än rätt!
/Poppy
söndag 11 juli 2010
Värmande
Sanden bränner nästan hål på huden under fötterna. Stranden i gassande sol, skoningslöst leende med utsträckta händer. Likt en hund vill jag hänga med tungan utanför mun, flämtande med korta, snabba andetag. Istället tar jag av mig kläderna, glömmer bort att blygas inför hundratals ögon, men tänker vid blottandet av min barm att de flesta säkert bländas av solen ändå.
Havet fyllt av grön, lång tång. Naket, som sjöjungfrun som just vid klippan en bit ut, klippt av sig håret och låter det flyta ut i vågornas rytm. De nalkas mina fötter och ben, slingrar sig ömt, smeker kallt, men mjukt. Kylan i vattnet får varje del av min svettiga, långsamma kropp att hisna.
"Var modig" säger sonen och visar hur man doppar sig. Jag är modig och med svetten, sjöjungfruns hår och sonens lilla kropp bredvid min, sänker vi oss i det kalla, springer upp till handdukarna, torkar på några minuter och svingar oss i livets lianer med en glass i skuggan av 34 grader.
/Poppy
Havet fyllt av grön, lång tång. Naket, som sjöjungfrun som just vid klippan en bit ut, klippt av sig håret och låter det flyta ut i vågornas rytm. De nalkas mina fötter och ben, slingrar sig ömt, smeker kallt, men mjukt. Kylan i vattnet får varje del av min svettiga, långsamma kropp att hisna.
"Var modig" säger sonen och visar hur man doppar sig. Jag är modig och med svetten, sjöjungfruns hår och sonens lilla kropp bredvid min, sänker vi oss i det kalla, springer upp till handdukarna, torkar på några minuter och svingar oss i livets lianer med en glass i skuggan av 34 grader.
/Poppy
Sven Otto. Littorin.
Egentligen hade jag tänkt ta tag i det här med deckare igen. Spännings- eller kriminaldrama. Konstigt egentligen hur man har förflyttat benämningen på kategoriseringen från huvudperson (deckare = den som löser mordgåtan), till att det är just spänningen det handlar om eller brottet. Om några år kallas liknande litteratur kanske för kriminella gåtor och handling och huvudperson har helt förflyttats till skurken i dramat. Inget stort nytt grepp i sig, det förekommer redan, men vad jag ser framför mig är ett slut på den sjaviga kriminalinspektören med alltför generös alkoholkonsumtion och trubbel med exfrun, men som med envetet svett och trulig beslutsamhet i kombination med glimtvis briljant insikt bestämt sig för att sätta åt den ondskefulle mördaren, till att glorifiera den skarpa hjärnan bakom de utstuderade brotten. En mördare likt Dexter som på ytan lever ett normalt liv och mördar i "gott" syfte. Där kriminella får sin litterära revansch och allt kommer att handla om hur offrade de är i sitt liv, i samhället, i sin livslott.
Men nu skulle jag ändå inte beskriva det fenomenet utan istället ge mig på att såga Sven Otto längs med fotknölarna. Han anländer Almedalen och unnar sig att skämta en del på sin gode vän och tillika statsministerns bekostnad. Ja, egentligen menar han ju väl, den käre Sven Otto. Men utan att han anade hann snart Aftonbladets blåslampa ifatt honom med en blå, skenande och skoningslös låga, redo att sätta fart på hela historien. Sven Otto gråter ut offentligt. Gör inte avbön, utan håller skamset och fegt upp en sköld prydd med sina barn, med slagord för sina barn, sin depression, sin segslitna vårdtvist, sin skilsmässa. Ja, allt som kan peka ut Littorin till offer, allt som de flesta av oss kan relatera till, allt som kan sätta igång känslor och tankar av sympati. Så uselt gjort!
För egentligen handlade det om en komprometterad historia som utspelad 2006. När Sven Otto sexchattade och sedan gick och köpte sig sex. Det finns flera inslag av uselhet i detta:
1. Det är inte förenligt med svensk lag att köpa sex (Det går istället utmärkt att knulla runt helt legitimt med kondom på med vem som helst, hur som helst, men gör det inte till Big Business!)
2. Det är vanligtvis kvinnor, men även unga pojkar som drabbas av sexköpare. Som av en eller annan anledning låter sig luras i tron på snabba pengar, som snarare ofta leder dem in i missbruk, utnyttjande, våld, psykiska problem och könssjukdomar. Varför ska då en man av rang, som snart ska komma att ingå i en nybildad regering nedvärdera, förakta och förkasta en kvinnas kropp bara för att han kan betala för henne? Göra henne till en handelsvara bara för att stoppa snopp i snippa? Är det verkligen så oumbärligt?? Varför förekommer detta alltid hos män och män som tror sig kunna komma undan med det??
3. Att använda barnen som slagskepp i denna snyfthistoria var ändå det allra lägsta. Stå för Dina egna handlingar Sven Otto! Ta ansvar för Ditt eget libido! Det var inte barnen som sexchattade, det var Du!
Littorin - du har ju en flickvän, som Du tydligen också aktar och älskar med ett "I löv you" på Facebook och att hon är såååå söt. Som en liten docka. Som en liten flicka man kan ha som kuttersmycke och stoltsera med på sin arm. 17 år yngre har hon säkert en del att lära av sin Mästare. Men jag tycker hon gör bäst i att släppa taget nu genast. Vem skyller han på nästa gång han trampar i klaveret och sedan blånekar sig ända in i Clintons boxningsring, där sekonden ivrigt viftar handduken när orden "I did NOT have sex with that woman!" fälls? Osis, men det var precis vad Du hade för att Du behövde trösta Dig och stärka Dig och för Dig Sven Otto var det dessutom okej att göra det genom att nyttja en annan människa i eget syfte.
Ajöken Herr Lök Littorin!
/Poppy
Men nu skulle jag ändå inte beskriva det fenomenet utan istället ge mig på att såga Sven Otto längs med fotknölarna. Han anländer Almedalen och unnar sig att skämta en del på sin gode vän och tillika statsministerns bekostnad. Ja, egentligen menar han ju väl, den käre Sven Otto. Men utan att han anade hann snart Aftonbladets blåslampa ifatt honom med en blå, skenande och skoningslös låga, redo att sätta fart på hela historien. Sven Otto gråter ut offentligt. Gör inte avbön, utan håller skamset och fegt upp en sköld prydd med sina barn, med slagord för sina barn, sin depression, sin segslitna vårdtvist, sin skilsmässa. Ja, allt som kan peka ut Littorin till offer, allt som de flesta av oss kan relatera till, allt som kan sätta igång känslor och tankar av sympati. Så uselt gjort!
För egentligen handlade det om en komprometterad historia som utspelad 2006. När Sven Otto sexchattade och sedan gick och köpte sig sex. Det finns flera inslag av uselhet i detta:
1. Det är inte förenligt med svensk lag att köpa sex (Det går istället utmärkt att knulla runt helt legitimt med kondom på med vem som helst, hur som helst, men gör det inte till Big Business!)
2. Det är vanligtvis kvinnor, men även unga pojkar som drabbas av sexköpare. Som av en eller annan anledning låter sig luras i tron på snabba pengar, som snarare ofta leder dem in i missbruk, utnyttjande, våld, psykiska problem och könssjukdomar. Varför ska då en man av rang, som snart ska komma att ingå i en nybildad regering nedvärdera, förakta och förkasta en kvinnas kropp bara för att han kan betala för henne? Göra henne till en handelsvara bara för att stoppa snopp i snippa? Är det verkligen så oumbärligt?? Varför förekommer detta alltid hos män och män som tror sig kunna komma undan med det??
3. Att använda barnen som slagskepp i denna snyfthistoria var ändå det allra lägsta. Stå för Dina egna handlingar Sven Otto! Ta ansvar för Ditt eget libido! Det var inte barnen som sexchattade, det var Du!
Littorin - du har ju en flickvän, som Du tydligen också aktar och älskar med ett "I löv you" på Facebook och att hon är såååå söt. Som en liten docka. Som en liten flicka man kan ha som kuttersmycke och stoltsera med på sin arm. 17 år yngre har hon säkert en del att lära av sin Mästare. Men jag tycker hon gör bäst i att släppa taget nu genast. Vem skyller han på nästa gång han trampar i klaveret och sedan blånekar sig ända in i Clintons boxningsring, där sekonden ivrigt viftar handduken när orden "I did NOT have sex with that woman!" fälls? Osis, men det var precis vad Du hade för att Du behövde trösta Dig och stärka Dig och för Dig Sven Otto var det dessutom okej att göra det genom att nyttja en annan människa i eget syfte.
Ajöken Herr Lök Littorin!
/Poppy
torsdag 8 juli 2010
Väntrummet
Sitter på X2000 med två, fullständigt hysteriskt uppskruvade tonåriga tjejer bakom mig som med sina unga kroppar i urringat, hotpants, därtill barfota i ett upprepat svassande och jazzande inför den unge konduktören, samt ett annat utsett offer också får familjefadern att granska dem då de fnissande trippar förbi. De skriker, gapar, svär värre än vilken borstbindare som helst, sjunger högt "One night of passion" och vänslas med sina mobiler som om de vore den allra första kärleken. Min egen tonår bestod betydligt mer av lång lugg, besvärande tystnad och svårmodighet i svarta kläder. Mitt i detta hormoniella stim från växande individer ringer min lilla, halvtrasiga mobil. Min chefs namn blinkar i displayen och jag tänker att nu har dagen kommit för min uppsägning, med tanke på hur besvärlig och irriterande bråkig jag varit på sistone.
Jag väljer att låta mobilsvar ta emot samtalet och ringer sedan själv upp. Av någon anledning känns det som om jag har mer kontroll över situationen om jag är den som får någon att svara i andra änden av signalernas frekvens. "Jag har tyvärr tråkiga nyheter" börjar chefen domedagsmässigt och jag ser redan mitt namn på ett papper om varsel på grund av arbetsbrist, men sedan fortsätter chefen med att berätta att min kollega och tillika granne och hundvakt avlidit denna vackra, soliga, varma, smäktande sommardag med en himmel skir och blå, bland fiskmåsars glada skratt och barnens ivriga nyfikenhet på livet.
Ett sista andetag har andats i en kropp som alltför tidigt fick ge vika för sin kamp mot sjukdomen, en sista minut på jorden att låta sig ge hän åt den svartklädde kåpan. Inte att jag inte anade detta, inte att vi alla undgått se alla tecken på försämring. Vi ville så gärna likt min granne själv fortsätta nära ett hopp, förvissa oss i en tro, se tiden an i framtidens famn, om än så bara för månader, veckor i taget. Nej, vi har inte all tid i världen. Det har vi aldrig.
Alla sitter vi i det där väntrummet från det första skrikande andetaget. Vissa lider mer än andra. Några av oss vet att det är illa, andra är ganska trygga i sitt väntande. De flesta av oss omedvetna och vad gör vi egentligen under tiden? Tar en Se och Hör och gottar oss i andras mindre fördelaktiga positioner, eller pratar vi med den som sitter bredvid? Ser vi de andra omkring oss och hur mycket värme förmår vi ge och ta emot under tiden?
Jag känner mig glad för att jag tog mig tid att sitta ner med min granne för ett par veckor sedan och under sommarkvällen avnjöt vi lax och flera flaskor vin. Där satt vi bland oklippt gräs och pratade om barndomens somrar och personer som betytt något speciellt under uppväxten. Jag känner mig glad för att jag fick dela några av hennes sista ljusa tankar, att jag fick ta del av hennes tid och värme som var stor och innerlig. Ändå hade hon aldrig själv i sitt korta liv fått vara delaktig i en generös kärlek, vilket gör mig beklämd.
En kväll när jag var på middag i Malmö och fick flera telefonsamtal från Norge och London om problem på arbetsplatsen, vilket jag inte kunde ordna i en handvändning, så var det min sjuka granne som ordnade upp det. Helt uppriktigt skickade jag henne ett SMS med texten "Tack för all hjälp, Pärlan. I love you". Lite småkäckt. Men svaret har jag burit på länge och kommer att följa med mig än längre "It´s nice when it´s so easy to be loved!" För då slog det mig: Finns det något annat sätt? Det är ju precis så kärleken SKA vara. Easy.
Jag känner mig som en passagerare i en gammeldags bergochdalbana byggd i trä. Det knakar i bräderna med spikar och skruvar som spänns när det ömsom går uppför och hisnande nerför. Hur mycket värme skulle jag orka ge de två överspända tonårstjejerna som kontinuerligt sparkar min stolsrygg? Hur mycket skulle vi egentligen kunna lita på varandra och ge av varandras skilda erfarenheter? Och kärleken... om man fann den och den kändes bra och naturlig, varför vågar man inte bejaka den? Vad kan bli farligare än att våga leva livet man är i, med en tilltro till sin nästa?
/Poppy
Jag väljer att låta mobilsvar ta emot samtalet och ringer sedan själv upp. Av någon anledning känns det som om jag har mer kontroll över situationen om jag är den som får någon att svara i andra änden av signalernas frekvens. "Jag har tyvärr tråkiga nyheter" börjar chefen domedagsmässigt och jag ser redan mitt namn på ett papper om varsel på grund av arbetsbrist, men sedan fortsätter chefen med att berätta att min kollega och tillika granne och hundvakt avlidit denna vackra, soliga, varma, smäktande sommardag med en himmel skir och blå, bland fiskmåsars glada skratt och barnens ivriga nyfikenhet på livet.
Ett sista andetag har andats i en kropp som alltför tidigt fick ge vika för sin kamp mot sjukdomen, en sista minut på jorden att låta sig ge hän åt den svartklädde kåpan. Inte att jag inte anade detta, inte att vi alla undgått se alla tecken på försämring. Vi ville så gärna likt min granne själv fortsätta nära ett hopp, förvissa oss i en tro, se tiden an i framtidens famn, om än så bara för månader, veckor i taget. Nej, vi har inte all tid i världen. Det har vi aldrig.
Alla sitter vi i det där väntrummet från det första skrikande andetaget. Vissa lider mer än andra. Några av oss vet att det är illa, andra är ganska trygga i sitt väntande. De flesta av oss omedvetna och vad gör vi egentligen under tiden? Tar en Se och Hör och gottar oss i andras mindre fördelaktiga positioner, eller pratar vi med den som sitter bredvid? Ser vi de andra omkring oss och hur mycket värme förmår vi ge och ta emot under tiden?
Jag känner mig glad för att jag tog mig tid att sitta ner med min granne för ett par veckor sedan och under sommarkvällen avnjöt vi lax och flera flaskor vin. Där satt vi bland oklippt gräs och pratade om barndomens somrar och personer som betytt något speciellt under uppväxten. Jag känner mig glad för att jag fick dela några av hennes sista ljusa tankar, att jag fick ta del av hennes tid och värme som var stor och innerlig. Ändå hade hon aldrig själv i sitt korta liv fått vara delaktig i en generös kärlek, vilket gör mig beklämd.
En kväll när jag var på middag i Malmö och fick flera telefonsamtal från Norge och London om problem på arbetsplatsen, vilket jag inte kunde ordna i en handvändning, så var det min sjuka granne som ordnade upp det. Helt uppriktigt skickade jag henne ett SMS med texten "Tack för all hjälp, Pärlan. I love you". Lite småkäckt. Men svaret har jag burit på länge och kommer att följa med mig än längre "It´s nice when it´s so easy to be loved!" För då slog det mig: Finns det något annat sätt? Det är ju precis så kärleken SKA vara. Easy.
Jag känner mig som en passagerare i en gammeldags bergochdalbana byggd i trä. Det knakar i bräderna med spikar och skruvar som spänns när det ömsom går uppför och hisnande nerför. Hur mycket värme skulle jag orka ge de två överspända tonårstjejerna som kontinuerligt sparkar min stolsrygg? Hur mycket skulle vi egentligen kunna lita på varandra och ge av varandras skilda erfarenheter? Och kärleken... om man fann den och den kändes bra och naturlig, varför vågar man inte bejaka den? Vad kan bli farligare än att våga leva livet man är i, med en tilltro till sin nästa?
/Poppy
onsdag 7 juli 2010
Sista fotbollslöpet
Denna påtagliga värme i samband med världsmästerskap som får män att bunta ihop sig i lycklig gemenskap, där testosteronet får flöda fritt och känslan av ett vi aldrig varit större än just här och då. Tillsammans, om än ensam med två lag och en boll på scenen. En huvuddomare som inte alltid, men kan spela avgörande roll för såväl spelet som utgången av det.
Jag svettas lite vid dessa tankar. Enbart beroende på värmen. Ja, lite också på grund av obehaget det väcker hos mig. Likt att åka ångbåt i skärgården är det hela väldigt vackert, på ett ganska konservativt och traditionellt sätt, men visst är det vackert och man kan inte annat än hysa både beundran och förundran över dess maskineri, dess förmåga till ork och styrfart. Likt ångbåten är det varmt, kan kännas trångt och lite långsamt. 90 minuter. I vår stressade värld och vår era med snabb, snabbare, snabbast återkopplingar, förlopp och interaktioner. Däri ligger en beundransvärd sak med fotbollen. Att det får ta tid. Spelet har sina minuter till förfogande och låter sig inte komprimeras i något försök till modernisering. Främst för att dess främsta utövare, beundrare och makthavare vill ha spelet "så som det alltid varit". I alla fall är det så det framstår i mina ögon.
Om man nu, likt jag själv ändå tillåter sig att ryckas med av det festliga och kanske för att det utgör så mycket tid i press, bland vänner och hemligt beundrade är nästa fråga vilket lag man ska heja på och varför. Sverige har inte varit delaktig denna gång och så är det ju tveksamt hur patriotisk man får vara som boende i en del av den Europeiska gemenskapen....
Jag tänker på länder som Argentina och att jag bara inte kan heja på dem och detta inte enbart beroende på min antipati för korta män, utan också för hur de skyddat allsköns brottslingar genom åren och inte minst nazister som borde lämnats ut för att ställas in för rätta. Nigeria må ha Lars Lagerbäck som förbundskapten, men som stat begås en rad övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och kvinnor könsstympas vid ung ålder. Mexico består av en korrumperad knarkhandel till maktutövare där journalister och vanliga civila skjuts ihjäl som flugor. Sydafrika själv är ett land i skälvande kris, där det mesta ligger under ytan och hotar att detonera. Det har satsats flera miljoner på fotbolls-VM, medan AIDS fortfarande får bekämpas via frivilliga organisationer och dessutom förnekas som existens av vissa politiker och präster. Kan man helt separera politik från idrott? Kan man göra det alls eller bevisade inte Jesse Owens 1936, likt de Svarta Pantrarna i Mexico 1968 att idrott har allt med politik att göra, oavsett OS förbud mot politiska budskap.
Nu ska snart en final spelas mellan två europeiska länder. Vad det får för betydelse i smått och stort är ännu för tidigt att säga. Självklart kommer jag att se finalen också, om inte annat bara för att jag irriterande debilt fortsätter leva på hoppet om att se ett spel där just den omtalade kärleken till livet får lov att ta plats.
/Poppy
Jag svettas lite vid dessa tankar. Enbart beroende på värmen. Ja, lite också på grund av obehaget det väcker hos mig. Likt att åka ångbåt i skärgården är det hela väldigt vackert, på ett ganska konservativt och traditionellt sätt, men visst är det vackert och man kan inte annat än hysa både beundran och förundran över dess maskineri, dess förmåga till ork och styrfart. Likt ångbåten är det varmt, kan kännas trångt och lite långsamt. 90 minuter. I vår stressade värld och vår era med snabb, snabbare, snabbast återkopplingar, förlopp och interaktioner. Däri ligger en beundransvärd sak med fotbollen. Att det får ta tid. Spelet har sina minuter till förfogande och låter sig inte komprimeras i något försök till modernisering. Främst för att dess främsta utövare, beundrare och makthavare vill ha spelet "så som det alltid varit". I alla fall är det så det framstår i mina ögon.
Om man nu, likt jag själv ändå tillåter sig att ryckas med av det festliga och kanske för att det utgör så mycket tid i press, bland vänner och hemligt beundrade är nästa fråga vilket lag man ska heja på och varför. Sverige har inte varit delaktig denna gång och så är det ju tveksamt hur patriotisk man får vara som boende i en del av den Europeiska gemenskapen....
Jag tänker på länder som Argentina och att jag bara inte kan heja på dem och detta inte enbart beroende på min antipati för korta män, utan också för hur de skyddat allsköns brottslingar genom åren och inte minst nazister som borde lämnats ut för att ställas in för rätta. Nigeria må ha Lars Lagerbäck som förbundskapten, men som stat begås en rad övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och kvinnor könsstympas vid ung ålder. Mexico består av en korrumperad knarkhandel till maktutövare där journalister och vanliga civila skjuts ihjäl som flugor. Sydafrika själv är ett land i skälvande kris, där det mesta ligger under ytan och hotar att detonera. Det har satsats flera miljoner på fotbolls-VM, medan AIDS fortfarande får bekämpas via frivilliga organisationer och dessutom förnekas som existens av vissa politiker och präster. Kan man helt separera politik från idrott? Kan man göra det alls eller bevisade inte Jesse Owens 1936, likt de Svarta Pantrarna i Mexico 1968 att idrott har allt med politik att göra, oavsett OS förbud mot politiska budskap.
Nu ska snart en final spelas mellan två europeiska länder. Vad det får för betydelse i smått och stort är ännu för tidigt att säga. Självklart kommer jag att se finalen också, om inte annat bara för att jag irriterande debilt fortsätter leva på hoppet om att se ett spel där just den omtalade kärleken till livet får lov att ta plats.
/Poppy
Släck ner Sommar
Är det nu man ska ifrågasätta varför vissa människor har så oerhört svårt att släppa ifrån sig någonting alls? Från enkla ord, till mer aktiv handling. Inte utan att jag undrar hur de gör när de går på toaletten... Gråter de en skvätt varje gång urinen porlar ner i toalettstolen? "Min uriiiin! Neej!! En del av mig borta." Eller när det plumsar rejält i toastolen? Har personen ifråga knipit igen under en längre tid och sedan när det väl måste till, om inte annat av hälsoskäl - blir personen deprimerad då?
Ofta rör detta personer som i vanliga fall inte har några som helst problem att spotta ur sig både det ena och det andra, men när det kommer till en punkt där de BÅDE måste fortsätta använda sig av sitt ordförråd och ärlighet. Då tar det tvärstopp. Snabbare än någon hinner säga "Tjalle Tjärvigg!"
På grund av detta blir sommaren kanske inte som man sett fram emot. För alla ser vi ju fram emot sommaren! Solen, baden, sanden som klibbar under fotsulorna och sedan ligger kvar i bilen lagom tills granen ska transporteras med barr som hittas långt in på vårkanten. Sommar med lata dagar och tiiiiid för att läsa alla de där böckerna, fixa med alla projekt, allt lättjefullt umgänge och återhämtning. Jo, har man tur kan det bli en bråkdel av det där. Har man otur kan det bli precis sådär att man lovas än hit och än dit för att sedan släckas ner i tystnad. I vår tid när det finns fler kommunikationsvägar än någonsin.
Så då tar jag ätteläggen i var hand och lovar mig att aldrig mera invänta någons välvilja eller tomma ord. Nu får det räcka! Mitt liv och min sommar ska levas på riktigt och inte baserat på fagra ord, utan mening, mål eller innebörd.
Ofta rör detta personer som i vanliga fall inte har några som helst problem att spotta ur sig både det ena och det andra, men när det kommer till en punkt där de BÅDE måste fortsätta använda sig av sitt ordförråd och ärlighet. Då tar det tvärstopp. Snabbare än någon hinner säga "Tjalle Tjärvigg!"
På grund av detta blir sommaren kanske inte som man sett fram emot. För alla ser vi ju fram emot sommaren! Solen, baden, sanden som klibbar under fotsulorna och sedan ligger kvar i bilen lagom tills granen ska transporteras med barr som hittas långt in på vårkanten. Sommar med lata dagar och tiiiiid för att läsa alla de där böckerna, fixa med alla projekt, allt lättjefullt umgänge och återhämtning. Jo, har man tur kan det bli en bråkdel av det där. Har man otur kan det bli precis sådär att man lovas än hit och än dit för att sedan släckas ner i tystnad. I vår tid när det finns fler kommunikationsvägar än någonsin.
Så då tar jag ätteläggen i var hand och lovar mig att aldrig mera invänta någons välvilja eller tomma ord. Nu får det räcka! Mitt liv och min sommar ska levas på riktigt och inte baserat på fagra ord, utan mening, mål eller innebörd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)