Ja, där kan man sitta och mysa med Hollywoodfruar och låtsas att det är de som är de normala och vi andra som tittar som är onormala. Men ärligt - hur ytligt får det bli?
Och nu blir jag faktiskt bestört! Här avseglar ett antal skepp under biståndsflagg mot den utsatta Gazaremsan och möts av militär från Israel som vill att skeppen följer med dem in i hamn. Det uppstår bråk, eftersom det är ett väääääldigt känsligt område med vääääldigt mycket känslor. Det är då det bisarra enväldesvåldet från mäktiga kungars like runt 1500-t uppstår och människor skjuts helt sonika ihjäl. På internationellt vatten. ett fartyg med förnödenheter till ett folk som under alldeles för lång tid levt under vidriga, begränsade och eftersatta förhållanden. Under militära, krigslika förhållanden. Pang. Eller var det mer av ra-ta-ta-ta-ta?
Jag förstår att folket i Israel lidit. Genom årtusenden. Jag vet att judar varit ett folk som alltid blivit förföljda och utsatta för förintelsens vedervärdiga försök. Antisemitism frodas, men aldrig, aldrig att det ursäktar att i blindo skjuta ner andra människor. Så rädd får ingen bli!
/ Poppy
måndag 31 maj 2010
söndag 30 maj 2010
Så lägger vi ner
facebook. Ämnet och företeelsen tycks aldrig sluta beröra och uppröra. Och vissa vill så gärna, så gärna att mediet nu ska vara uttömt, utdött, ha gjort sitt, packa ihop väskan och dra! I morgon är det till och med någon som initierat den stora "avhoppardagen från facebook". Att de orkar!
Jag har skrivit om det förut och jag säger det kortfattat igen; jag tror enbart de som vill att vi pöbellika gör våra röster hörda är rädda om sina inpinkade revir. De har minsann battlat på riktigt för att nå sin position och tänker inte se sig reducerade på någon allmän bekostnad. Om det nu är så fruktansvärt slentrianmässigt och hämmar och dödar kreativitet; - Varför fortsätta?
Jag har sagt det förut och säger det igen; När Kleen med sina avlägsna bekantas statusuppdateringar i offentligt sammanhang orsakade ramaskri bevisade han bara hur stort inflytande Facebook har, samt vilka samhällstendenser som råder. Vare sig vi gillar det eller inte.
/poppy
Jag har skrivit om det förut och jag säger det kortfattat igen; jag tror enbart de som vill att vi pöbellika gör våra röster hörda är rädda om sina inpinkade revir. De har minsann battlat på riktigt för att nå sin position och tänker inte se sig reducerade på någon allmän bekostnad. Om det nu är så fruktansvärt slentrianmässigt och hämmar och dödar kreativitet; - Varför fortsätta?
Jag har sagt det förut och säger det igen; När Kleen med sina avlägsna bekantas statusuppdateringar i offentligt sammanhang orsakade ramaskri bevisade han bara hur stort inflytande Facebook har, samt vilka samhällstendenser som råder. Vare sig vi gillar det eller inte.
/poppy
lördag 29 maj 2010
Non sexy bitches no 3
Ingen spilld mjölk eller försummade tårar. Inga tappade smörpaket eller förlupna pengar. Massor av små tuvor istället, som fått mig att börja fundera på vad de egentligen stjälper.
Med all rätt att reagera. Mot invanda mönster, mot att förkasta med ett behov av att istället förhäva sig själv. Ja, det är ju sunt att reagera! Fast när den där första, initiala harmen lagt sig och den mer analytiska skutan kommer seglande, lägger till och hoppar i land är det kanske läge för ett mer beständigt meningsutbyte.
Grogghaggan. Ja, klart att det går att skratta åt. Om det inte betyder att man räds dem, eller måste positionera sig själv. Flamsiga, överkonsumerande tanter. Klart de går att rycka på axlarna åt. Det förundrar mig däremot att genomslagskraften trots allt är så stor och det kan inte bara ha att göra med att den vänder sig till köpstarka, identitessökande kvinnor, smarta produktplaceringar eller ett materialiserande av outtalade drömmar och önskemål. Nej, det måste ha att göra med så mycket mer. Som en på ytan schablon, likt Mad Men. Men i SATC blir det istället för ett lågmält mumlande i faststöpta former, ett kanske lite väl livligt uttryck i färg, fniss, gråt och beteende. Ett systerskap mellan vänner som förenar likt gammelmodiga familjeband. Det kan tyckas vara ånga, sex, hetta, dryckenskap och ansvarslöshet, men istället tror jag just tryggheten, samhörigheten och ett koncept av kvinnor närmre 50 än 20 är det som gör serien till vad den är. Den både lugnar och utmanar.
Vad gäller filmerna, så får i alla fall recensenterna fullt upp med att ta till lätta, negativa klanger från den nedersta byrålådan. Den ska ju också komma till pass ibland.
/Poppy
Med all rätt att reagera. Mot invanda mönster, mot att förkasta med ett behov av att istället förhäva sig själv. Ja, det är ju sunt att reagera! Fast när den där första, initiala harmen lagt sig och den mer analytiska skutan kommer seglande, lägger till och hoppar i land är det kanske läge för ett mer beständigt meningsutbyte.
Grogghaggan. Ja, klart att det går att skratta åt. Om det inte betyder att man räds dem, eller måste positionera sig själv. Flamsiga, överkonsumerande tanter. Klart de går att rycka på axlarna åt. Det förundrar mig däremot att genomslagskraften trots allt är så stor och det kan inte bara ha att göra med att den vänder sig till köpstarka, identitessökande kvinnor, smarta produktplaceringar eller ett materialiserande av outtalade drömmar och önskemål. Nej, det måste ha att göra med så mycket mer. Som en på ytan schablon, likt Mad Men. Men i SATC blir det istället för ett lågmält mumlande i faststöpta former, ett kanske lite väl livligt uttryck i färg, fniss, gråt och beteende. Ett systerskap mellan vänner som förenar likt gammelmodiga familjeband. Det kan tyckas vara ånga, sex, hetta, dryckenskap och ansvarslöshet, men istället tror jag just tryggheten, samhörigheten och ett koncept av kvinnor närmre 50 än 20 är det som gör serien till vad den är. Den både lugnar och utmanar.
Vad gäller filmerna, så får i alla fall recensenterna fullt upp med att ta till lätta, negativa klanger från den nedersta byrålådan. Den ska ju också komma till pass ibland.
/Poppy
fredag 28 maj 2010
Sexy bitches no 2
Igår blev jag sur på ständig åldersnoja, ständiga krav på botoxutslätande drag, rynk-, skrynkelfria ansikten och kroppar. Sur på Malena Rydells "grogghagga" som minst lika bittert, som efter rävens försök att äta upp de vackra rönnbären, spottar i nesan och säger "Surt", fast Rydell skulle nog säga "Suger!". Är ju lite mindre tantigt så.
Sur på en ständig fixering av vad som egentligen räknas. Att som kvinna vara undervacker, vara ett under av dunder och brak i allt som kan förknippas med henne på ett inte så lite traditionellt sätt. Men fan inte tantigt! Om man inte är runt 20, sjunger in en massa pengar eller gör sig ett namn som mode- och stilikon. Och fan inte gammal! Alltså typ fyllda 40 och allra värst är väl de som är på väg mot 50 som envisas med att fortfarande vara sexiga, snygga och dunderbrak och hela härligheten. Usch! Åter växer rivaliteten fram om vad som kan räknas som åtråvärt och eftersträvansvärt. Inte en tant bara! Nej, för sjutton, inte en taaaant! Hon har säkert fyllt 45!!!! Kvinnor som ständigt söker självförtroende i männens uppskattning. Kvinnor som ständigt söker egenvärde i att bli sedda, utbjudna, uppbjudna, hembjudna. Kvinnor som räknar sin attraktion och status i hur många män som lockas av henne, om än ytligt. Om än bara yta. Usch! säger jag. Jag har alltid tyckt synd om dessa tjejer och kvinns och aldrig förstått grejen med att få sitt självförtroende värderat av potentialen i att så och så många män skulle vilja ligga med en. Jag har min egen värdighet tack! Jag behöver inte få den bekräftad via en man som eventuellt ger mig ett ögonkast eller två. Jag blir varken sämre eller bättre av det.
Därför blir jag riktigt glad över Peter Eliassons recension av .SATC 2 i Sydskånska Dagbladet idag. Raderna För för egen del uppskattar jag verkligen att se kvinnor i sina sena fyrtionågonting vara starka, ta plats och göra något annat än att markera sin närvaro i trista mammaroller.
gläder mig. Om än en invändning mot att mammaroller måste vara trista!
/Poppy
Sur på en ständig fixering av vad som egentligen räknas. Att som kvinna vara undervacker, vara ett under av dunder och brak i allt som kan förknippas med henne på ett inte så lite traditionellt sätt. Men fan inte tantigt! Om man inte är runt 20, sjunger in en massa pengar eller gör sig ett namn som mode- och stilikon. Och fan inte gammal! Alltså typ fyllda 40 och allra värst är väl de som är på väg mot 50 som envisas med att fortfarande vara sexiga, snygga och dunderbrak och hela härligheten. Usch! Åter växer rivaliteten fram om vad som kan räknas som åtråvärt och eftersträvansvärt. Inte en tant bara! Nej, för sjutton, inte en taaaant! Hon har säkert fyllt 45!!!! Kvinnor som ständigt söker självförtroende i männens uppskattning. Kvinnor som ständigt söker egenvärde i att bli sedda, utbjudna, uppbjudna, hembjudna. Kvinnor som räknar sin attraktion och status i hur många män som lockas av henne, om än ytligt. Om än bara yta. Usch! säger jag. Jag har alltid tyckt synd om dessa tjejer och kvinns och aldrig förstått grejen med att få sitt självförtroende värderat av potentialen i att så och så många män skulle vilja ligga med en. Jag har min egen värdighet tack! Jag behöver inte få den bekräftad via en man som eventuellt ger mig ett ögonkast eller två. Jag blir varken sämre eller bättre av det.
Därför blir jag riktigt glad över Peter Eliassons recension av .SATC 2 i Sydskånska Dagbladet idag. Raderna För för egen del uppskattar jag verkligen att se kvinnor i sina sena fyrtionågonting vara starka, ta plats och göra något annat än att markera sin närvaro i trista mammaroller.
gläder mig. Om än en invändning mot att mammaroller måste vara trista!
/Poppy
torsdag 27 maj 2010
Sexy bitches
Hur sexig får man vara som kvinna? Bara att ha för kort kjol som tonåring är olämpligt. I alla fall om det slutar i en våldtäkt, som mynnar ut i en rättegång där den våldtagna får veta att korta kjolar kan väcka korkade beteenden och utmynna i övergrepp.
Men om man passerat 40? Eller >skrrrrriiiiik< 50? Kan man ens vara sexig som kvinna då? Utan makt, grå tinningars charm och kappsäck full med pengar? Som Man fortsätter man ju vara fertil, om än inte viril en bra bit efter 50.
Jag har inte sett SATC 2 ännu och jag har fortfarande lite kluvna känslor till denna serie som ska framstå som talesman/kvinna för de smarta, framgångsrika, liberala kvinnor i storstaden som gör vad som faller de in. Bara det att de lever i lyx och flärd, bland klänningar, skor, smycken, lägenheter, män och partyn som inte ens dyker upp i mina vildaste fantasier. De är överdådigt vackra och smala. Vältrimmade och suktar efter den stora Kärlekens dröm. Jag vet inte hur modernt det är egentligen, men måste också erkänna att jag bara följt serien i periferin.
Nu har film no2 kommit och öken, exotism och Mellanöstern verkar vara temat. Förutom lyx, sex, flärd och rikedom då. Hade kritiken stannat därvid och vid det flåsigt, överdrivna parodierna på männen och kvinnorna där hade jag nog inte reagerat nämnvärt. Det jag reagerar på att det i flera recensioner gnälls över skådespelarnas och rollkaraktärernas ålder. Att det faktiskt är lite fult, lite osmakligt och äckligt med kvinnor som trots att de passerat 40 och har rynkor ska vara heta, kåta och sexiga fast de borde veta bättre och dra på sig en rejäl, nymanglad skjortklänning istället.
Grogghaggorutbrister Malena Rydell i City Stockholm och påpekar att de var ju faktiskt lite tantiga redan i serien. Som att vuxna kvinnor är ointressanta och passerat bäst-före-datum eller vad? Får bara tonåringar eller sparrisspäda 20-åringar gå runt och vara smala, sexiga, snygga, flärdfulla och skitfulla?
På Film.nu skriver Oscar Krooni att "ingen vill väl se en 80-årig Samantha ragga upp 25-åriga..." Som att nej, tack nu räcker det. Nu duger Ni inte som ögonfång längre, inga honungsgömmor där inte eller nej, för sjutton - man sitter inte och kåtar upp sig på kvinnor som inte är en mall och produkt av masskulturen!
Go, all you sexy bitches! Ålder, kropp, färg eller form - Vi är bäst som vi är, sexigast i den vars ögon förmår se oss, känna oss och tro på ett liv efter 22 och hotpants.
/Poppy
Men om man passerat 40? Eller >skrrrrriiiiik< 50? Kan man ens vara sexig som kvinna då? Utan makt, grå tinningars charm och kappsäck full med pengar? Som Man fortsätter man ju vara fertil, om än inte viril en bra bit efter 50.
Jag har inte sett SATC 2 ännu och jag har fortfarande lite kluvna känslor till denna serie som ska framstå som talesman/kvinna för de smarta, framgångsrika, liberala kvinnor i storstaden som gör vad som faller de in. Bara det att de lever i lyx och flärd, bland klänningar, skor, smycken, lägenheter, män och partyn som inte ens dyker upp i mina vildaste fantasier. De är överdådigt vackra och smala. Vältrimmade och suktar efter den stora Kärlekens dröm. Jag vet inte hur modernt det är egentligen, men måste också erkänna att jag bara följt serien i periferin.
Nu har film no2 kommit och öken, exotism och Mellanöstern verkar vara temat. Förutom lyx, sex, flärd och rikedom då. Hade kritiken stannat därvid och vid det flåsigt, överdrivna parodierna på männen och kvinnorna där hade jag nog inte reagerat nämnvärt. Det jag reagerar på att det i flera recensioner gnälls över skådespelarnas och rollkaraktärernas ålder. Att det faktiskt är lite fult, lite osmakligt och äckligt med kvinnor som trots att de passerat 40 och har rynkor ska vara heta, kåta och sexiga fast de borde veta bättre och dra på sig en rejäl, nymanglad skjortklänning istället.
Grogghaggorutbrister Malena Rydell i City Stockholm och påpekar att de var ju faktiskt lite tantiga redan i serien. Som att vuxna kvinnor är ointressanta och passerat bäst-före-datum eller vad? Får bara tonåringar eller sparrisspäda 20-åringar gå runt och vara smala, sexiga, snygga, flärdfulla och skitfulla?
På Film.nu skriver Oscar Krooni att "ingen vill väl se en 80-årig Samantha ragga upp 25-åriga..." Som att nej, tack nu räcker det. Nu duger Ni inte som ögonfång längre, inga honungsgömmor där inte eller nej, för sjutton - man sitter inte och kåtar upp sig på kvinnor som inte är en mall och produkt av masskulturen!
Go, all you sexy bitches! Ålder, kropp, färg eller form - Vi är bäst som vi är, sexigast i den vars ögon förmår se oss, känna oss och tro på ett liv efter 22 och hotpants.
/Poppy
onsdag 26 maj 2010
Gränsöverskridande
Dagligen omges vi av människor. De flesta av oss i alla fall. Även de av oss som valt att bo utanför städernas inferno och frenesi. Detta betyder också att vi dagligen omges av andra människors hälsotillstånd, deras brist på sömn och energi, deras känslomässiga välbefinnande, eller brist på detta. Deras frustrationer, deras bitterhet, deras ilska, deras sorg och i bästa fall också delar av omsorg, omtanke och kärlek. Vanligast är nog att känslor av tillkortakommande dominerar.
I och med detta prövas vi också själva dagligen. Vårt tålamod, vår uppriktiga omtanke om en medmänniska, ta sig tid, förmåga att stötta, uppmuntra, glädja och hjälpa till. Än mer prövas vi dock i rot och grund när vi åker på en utskällning, överhopas av arbete, erfar känslan att bli utnyttjad och gråter oss till sömns i ensamt stök i skydd av mörkret.
Det jag försöker säga är att det vore ju så fint och så bra och så strålande om vi alla var en stor famn som höll om varandra i tider och stunder av misströstan och förtvivlan. Men ofta blir det hätska, bittra utbrott och ibland blir man mest stum att bemötas av dessa ilsket, spottande, vredgande känslor. Då kanske gruppkramen inte är det första som faller en på läppen, utan snarare en knytnäve in i solar plexus, så de tappar andan och slutar vräka ut sina sopor på Din person. Då är det dags att säga ifrån och kräva lite respekt. Istället för ilsket vrålande för att man själv känner sig förminskad kanske man borde pröva att mer nyanserat lyssna, samtala och argumentera för sin sak. Om man kan. Den där gränsen är svår! Skulle behövas både pass och dubbla visum egentligen innan bommen öppnas och man får passera.
I ett förhållande blir det väldigt lätt upprivna känslor eftersom man är så beroende av varandras tillit, men också vet att den när som helst kan förintas. En blick som varar lite för länge och dröjande på en annan person kan få en att känna sig oönskad och tillintetgjord. Ett samtal en hel kväll med en annan person än partnern, kan få en att känna sig osynlig och totalt umbärlig och i kärlek vill man vara allt utom just det. Jag vet inte om vi någonsin kan lära oss att väga lika i skålarna, men vad jag med bestämdhet vet är att jag vill försöka. Även när jag känner mig kränkt och blir ledsen. Tron på varandra måste alltid vara större än misstron!
/poppy filosoferar
I och med detta prövas vi också själva dagligen. Vårt tålamod, vår uppriktiga omtanke om en medmänniska, ta sig tid, förmåga att stötta, uppmuntra, glädja och hjälpa till. Än mer prövas vi dock i rot och grund när vi åker på en utskällning, överhopas av arbete, erfar känslan att bli utnyttjad och gråter oss till sömns i ensamt stök i skydd av mörkret.
Det jag försöker säga är att det vore ju så fint och så bra och så strålande om vi alla var en stor famn som höll om varandra i tider och stunder av misströstan och förtvivlan. Men ofta blir det hätska, bittra utbrott och ibland blir man mest stum att bemötas av dessa ilsket, spottande, vredgande känslor. Då kanske gruppkramen inte är det första som faller en på läppen, utan snarare en knytnäve in i solar plexus, så de tappar andan och slutar vräka ut sina sopor på Din person. Då är det dags att säga ifrån och kräva lite respekt. Istället för ilsket vrålande för att man själv känner sig förminskad kanske man borde pröva att mer nyanserat lyssna, samtala och argumentera för sin sak. Om man kan. Den där gränsen är svår! Skulle behövas både pass och dubbla visum egentligen innan bommen öppnas och man får passera.
I ett förhållande blir det väldigt lätt upprivna känslor eftersom man är så beroende av varandras tillit, men också vet att den när som helst kan förintas. En blick som varar lite för länge och dröjande på en annan person kan få en att känna sig oönskad och tillintetgjord. Ett samtal en hel kväll med en annan person än partnern, kan få en att känna sig osynlig och totalt umbärlig och i kärlek vill man vara allt utom just det. Jag vet inte om vi någonsin kan lära oss att väga lika i skålarna, men vad jag med bestämdhet vet är att jag vill försöka. Även när jag känner mig kränkt och blir ledsen. Tron på varandra måste alltid vara större än misstron!
/poppy filosoferar
måndag 24 maj 2010
Amy-nomineringarna
Nu har de kommit! Nomineringarna till Amy-priset! Min entusiasm beror förstås på att jag på helt eget bevåg valde att nominera: Sekwa prisande
som nu är en av kandidaterna! Skulle önska att ALLA kunde mailbompa TPB och säga till dem att om inte Sekwa får priset har de inget vett, hyfs eller hut alls.
Kandidaturerna
Hoppas, hoppas, hoppas!!
/ Poppy
som nu är en av kandidaterna! Skulle önska att ALLA kunde mailbompa TPB och säga till dem att om inte Sekwa får priset har de inget vett, hyfs eller hut alls.
Kandidaturerna
Hoppas, hoppas, hoppas!!
/ Poppy
söndag 23 maj 2010
Löftesrikt och svagt.
Inte för att jag tänkte anknyta till de numera, välkända bröllopstiderna som stundar inom vårt rikes gränser, men det kanske är oundvikligt att helt förbigå denna akt så präglad av just löften.
Vad är ett löfte och varför måste man hålla det? Av vilka anledningar och med vilka syften försöker man mejsla in det i sten så viktiga avtalen. Är en affärsuppgörelse, ett lägenhetsköp eller en vanlig eller ovanlig bilförsäljning av samma art? Vilka förväntningar ligger där och vad tror man sig kunna uppnå med löftena? Är det de egna målen och drömmarna man vill åt eller kan de bygga på en gemenskap?
Om jag ska ut och resa med en kompis försöker vi kompromissa om var vi ska resa och när. Var och hur vi ska bo, hur länge vi ska vara iväg och vad vi ska ta oss för på resan. Men är en kompromiss och en överenskommelse samma sak som ett löfte?
Man bestämmer att ses och inväntar med viss glädje och förväntan den stund som kan förgylla en kväll eller dag. Får man vänta för länge blir i alla fall jag både orolig och irriterad. Oron över att det hänt den andra personen något, oron över att man tagit fel på dag, tid och plats och genast fipplar man på mobilen och den irrande blickar scannar över omgivningen i rastlöst hopp att hitta en igenkännbar fixpunkt. Irritationen växer med uteblivna svar och än mer med en försenad eller helt frånvarande träff. "Ett jäkla sätt! Så himla respektlöst!" etc.
Är det löften mindre värda än de som avges mellan två personer som vill önska varandra kärlek? Jag har varit på bröllop, fantiserat om mitt eget uteblivna äktenskap med Någon som aldrig tycks ha vägarna förbi min avkrok...MEN när jag suttit där i kyrkan, stått där i gröngräset, hört havet sjunga i bakgrunden sin lugnande sång tillsammans med de två personer som lovar varandra evighet, trohet, stöttning och omsorg också i vardagen, så ja då tänker jag som så:
Är man så överens om detta i nuet att man vill, tror och vågar hoppas på det? Fastän man vet att statistiken har en annan framsida än den som visas upp under liknande ceremonier. Och om man nu kan lova varandra allt, hur kan man då också så lättvindigt ibland bryta med allt och låta sig vilseledas av minsta lockande Siren på klippbranten? Är det lättare att bryta ett förbund än att lova ett och i så fall varför? Undrar jag och börjar förstå varför jag varken gått bland rosenblad eller har någon som sitter vid min sida i mörka stunder.
/Poppy
Vad är ett löfte och varför måste man hålla det? Av vilka anledningar och med vilka syften försöker man mejsla in det i sten så viktiga avtalen. Är en affärsuppgörelse, ett lägenhetsköp eller en vanlig eller ovanlig bilförsäljning av samma art? Vilka förväntningar ligger där och vad tror man sig kunna uppnå med löftena? Är det de egna målen och drömmarna man vill åt eller kan de bygga på en gemenskap?
Om jag ska ut och resa med en kompis försöker vi kompromissa om var vi ska resa och när. Var och hur vi ska bo, hur länge vi ska vara iväg och vad vi ska ta oss för på resan. Men är en kompromiss och en överenskommelse samma sak som ett löfte?
Man bestämmer att ses och inväntar med viss glädje och förväntan den stund som kan förgylla en kväll eller dag. Får man vänta för länge blir i alla fall jag både orolig och irriterad. Oron över att det hänt den andra personen något, oron över att man tagit fel på dag, tid och plats och genast fipplar man på mobilen och den irrande blickar scannar över omgivningen i rastlöst hopp att hitta en igenkännbar fixpunkt. Irritationen växer med uteblivna svar och än mer med en försenad eller helt frånvarande träff. "Ett jäkla sätt! Så himla respektlöst!" etc.
Är det löften mindre värda än de som avges mellan två personer som vill önska varandra kärlek? Jag har varit på bröllop, fantiserat om mitt eget uteblivna äktenskap med Någon som aldrig tycks ha vägarna förbi min avkrok...MEN när jag suttit där i kyrkan, stått där i gröngräset, hört havet sjunga i bakgrunden sin lugnande sång tillsammans med de två personer som lovar varandra evighet, trohet, stöttning och omsorg också i vardagen, så ja då tänker jag som så:
Är man så överens om detta i nuet att man vill, tror och vågar hoppas på det? Fastän man vet att statistiken har en annan framsida än den som visas upp under liknande ceremonier. Och om man nu kan lova varandra allt, hur kan man då också så lättvindigt ibland bryta med allt och låta sig vilseledas av minsta lockande Siren på klippbranten? Är det lättare att bryta ett förbund än att lova ett och i så fall varför? Undrar jag och börjar förstå varför jag varken gått bland rosenblad eller har någon som sitter vid min sida i mörka stunder.
/Poppy
fredag 21 maj 2010
FÖRÅR
Ända sedan novembermörkret la sin filt över våra huvuden
har vi alla längtat
ja, i alla fall jag
efter den ljusare delen, den av rapsfältsblomstren
Gyllene fyller den fält efter fält
lärkan drillar osynligt
vibrerande
likt hettan i luften
Inom mig vandrar en irriterande, arg rastlöshet
för inte bidrog ljuset
eller dofterna
till något alls mer än lejonets sårade yl av smärta
Lika stor lust har jag att spotta på den ärbarhet
du utlovade
lika stor lust har jag att låta nässlorna blomma
bränna din hud till skam och rodnad
/Pops
Ända sedan novembermörkret la sin filt över våra huvuden
har vi alla längtat
ja, i alla fall jag
efter den ljusare delen, den av rapsfältsblomstren
Gyllene fyller den fält efter fält
lärkan drillar osynligt
vibrerande
likt hettan i luften
Inom mig vandrar en irriterande, arg rastlöshet
för inte bidrog ljuset
eller dofterna
till något alls mer än lejonets sårade yl av smärta
Lika stor lust har jag att spotta på den ärbarhet
du utlovade
lika stor lust har jag att låta nässlorna blomma
bränna din hud till skam och rodnad
/Pops
onsdag 19 maj 2010
Robin Hood - är det verkligen honom vi vill ha?
Först tänkte jag att det skulle bli intressant att se Robin Hood och hans kumpaner som medelålders ivrare av friheten. Det var såklart en dum tanke, eftersom filmens andemening med Russel Crowe i huvudrollen inte har någon som helst avsikt att skildra något av "mitt-i-livet", eller vid Russels faktiska ålder vad som borde varit "slutet-på-livet" för Robban själv.
Det börjar med glorifierande krigsscener där de blivande hjältarna inte bara är skickligare med sina vapen, de är dessutom lite smartare och mer heroiska också. Till råga på allt gör Robin Locksley, som sägs vara råmodell för legenden Hood en modern avbön för korstågets framfart under 1100-talet. En inte så liten hand sträcks ut till muslimerna och Robin istället för att vara präglad av sin tids ideal och tro, ser de mörka synder de begått i kristendomens namn. Det ÄR ju behjärtansvärt, men känns så malplacerat, politiskt korrekt och ger en ytterst skev bild av det historiska sammanhanget.
Till en början trampar Cate Blanchett kavat runt i jorden, med minimal sminkning och i enkla kläder, men i samma stund som Robin gör entré mjuknar hon. Förstås! Får istället ett mjukt leende, vackrare hår och broderade klänningar på sin kropp. På slutet riskerar det att bli en parodi på den självständiga kvinnan som sluter upp i striden med sitt ponnykavalleri. Då blir det inte bara löjligt, det blir en djup känsla av skam över kvinnans framställda undfallenhet och rodnaden sprider sig över mina kinder.
Hur Ridley Scott kom på att göra en ny "landstigningen i Normandie" är en annan gåta med denna film. En film där män på 45 år kan göra ungdomliga hjältar utan att någon lyfter på ett ögonbryn. En gestaltning av Hood och hans mannar med lite glimt i ögat, men försöken till humoristiska inslag blir mest farsartade.
Det känns som om Ridley Scott har försökt lite för mycket och inte får med sig alla bitar. Pusselbitarna skaver lite, passar inte ihop och på vissa håll saknas det flera bitar.
Det hela är förstås bara en metafor för livet och vår stund på dess jord, vår strävan efter frihet, lite rikedom och kärlek. Men denna soppa med lite av varje föll inte så väl ut i smaken som menyn lockade till.
/ Poppy
Det börjar med glorifierande krigsscener där de blivande hjältarna inte bara är skickligare med sina vapen, de är dessutom lite smartare och mer heroiska också. Till råga på allt gör Robin Locksley, som sägs vara råmodell för legenden Hood en modern avbön för korstågets framfart under 1100-talet. En inte så liten hand sträcks ut till muslimerna och Robin istället för att vara präglad av sin tids ideal och tro, ser de mörka synder de begått i kristendomens namn. Det ÄR ju behjärtansvärt, men känns så malplacerat, politiskt korrekt och ger en ytterst skev bild av det historiska sammanhanget.
Till en början trampar Cate Blanchett kavat runt i jorden, med minimal sminkning och i enkla kläder, men i samma stund som Robin gör entré mjuknar hon. Förstås! Får istället ett mjukt leende, vackrare hår och broderade klänningar på sin kropp. På slutet riskerar det att bli en parodi på den självständiga kvinnan som sluter upp i striden med sitt ponnykavalleri. Då blir det inte bara löjligt, det blir en djup känsla av skam över kvinnans framställda undfallenhet och rodnaden sprider sig över mina kinder.
Hur Ridley Scott kom på att göra en ny "landstigningen i Normandie" är en annan gåta med denna film. En film där män på 45 år kan göra ungdomliga hjältar utan att någon lyfter på ett ögonbryn. En gestaltning av Hood och hans mannar med lite glimt i ögat, men försöken till humoristiska inslag blir mest farsartade.
Det känns som om Ridley Scott har försökt lite för mycket och inte får med sig alla bitar. Pusselbitarna skaver lite, passar inte ihop och på vissa håll saknas det flera bitar.
Det hela är förstås bara en metafor för livet och vår stund på dess jord, vår strävan efter frihet, lite rikedom och kärlek. Men denna soppa med lite av varje föll inte så väl ut i smaken som menyn lockade till.
/ Poppy
måndag 17 maj 2010
Gräslikt
Jag drar runt med händerna i håret
än strävt, än mjukt, än lockar som tvinnar sig fast
mellan pek- och långfinger
Händerna drar i rabattens outforskade jord
Ett smultron nickar välkomnande med sin vita blomma
Rosen omsvärmad och stickig
Ett klipp utan pardon i Karens Blixens famn
några till i det hår som aldrig är still
allt som yr, trasslar och bränns
och jag skriker
jag står inte ut med denna röra
detta ogräs
allt som breder ut sig
än strävt, än mjukt, än lockar som tvinnar sig fast
mellan pek- och långfinger
Händerna drar i rabattens outforskade jord
Ett smultron nickar välkomnande med sin vita blomma
Rosen omsvärmad och stickig
Ett klipp utan pardon i Karens Blixens famn
några till i det hår som aldrig är still
allt som yr, trasslar och bränns
och jag skriker
jag står inte ut med denna röra
detta ogräs
allt som breder ut sig
I vitögat
Alla fagra löften som
rann ut i sanden
Helt och hållet Din förskyllan
Jag vågade allt
även att stå vid brantens rand
det skrämde mig inte alls
Det som gjorde ont
var att se Dig klättra ner
utan att se mig i ögonen
rann ut i sanden
Helt och hållet Din förskyllan
Jag vågade allt
även att stå vid brantens rand
det skrämde mig inte alls
Det som gjorde ont
var att se Dig klättra ner
utan att se mig i ögonen
lördag 15 maj 2010
Regn
Idag har det strilat likt tårar på min kind
ohejdat, ohämmat och man undrar själv:
-Men för guds skull skall människan aldrig sluta lipa då?
Såsom i himmelen, så ock på jorden
ett dagligt bröd och lika stor mängd av vatten
Vi står med våra spruckna krus
och våra samlade tårar
Vad gör man med en sparad mängd sorg, ilska och upprördhet?
Eller kom det bara av rörelse, glädje, av smärta?
Blött blir det. Stövlar på.
Och numera ska de vara glada, färgrika och mönstrade.
Så man inte tänker på vilkas sorger det är man traskar runt i.
Vems sargade kropp man skrapar av sig, innan man går in till sitt igen.
/Poppy
ohejdat, ohämmat och man undrar själv:
-Men för guds skull skall människan aldrig sluta lipa då?
Såsom i himmelen, så ock på jorden
ett dagligt bröd och lika stor mängd av vatten
Vi står med våra spruckna krus
och våra samlade tårar
Vad gör man med en sparad mängd sorg, ilska och upprördhet?
Eller kom det bara av rörelse, glädje, av smärta?
Blött blir det. Stövlar på.
Och numera ska de vara glada, färgrika och mönstrade.
Så man inte tänker på vilkas sorger det är man traskar runt i.
Vems sargade kropp man skrapar av sig, innan man går in till sitt igen.
/Poppy
fredag 14 maj 2010
Tournament
Welcome!
This tour will be in English and please feel free to ask if there´s anything you wonder about.
Fast jag har ingen lust. Fortfarande lite febrig och ont i halsen. Fortfarande vaknar jag 3.30 och undrar varför. Över en massa saker, inte bara varför jag vaknade. Allt medan göken kör sitt lätt igenkännbara läte och vem kom på att man skulle kalla det döder- och sorg- till gökens lov? Illavarslande i högsta grad.
As you can see this is a typical element for this construction as well as the solitude oak tree.
Tänk om det börjar regna också? Vilket förvisso väl speglar mitt inre.
If you look at the contsruction of the roof you´ll be able to recognize it in another building on the grounds.
Hur många kommer de att vara? Och deras förväntningar? Jag orkar inte leva upp till något alls idag och är varken sugen på choklad eller vin. Katastrof alltså!
As a governess you had the major concern about the children, their education as well as their welfare.
Vem som ansvarar för mitt välmående är väl bara jag själv. Oavsett dumdristiga förhoppningar.
Thank you so much and I hope you will enjoy your stay here!
/ Poppy
This tour will be in English and please feel free to ask if there´s anything you wonder about.
Fast jag har ingen lust. Fortfarande lite febrig och ont i halsen. Fortfarande vaknar jag 3.30 och undrar varför. Över en massa saker, inte bara varför jag vaknade. Allt medan göken kör sitt lätt igenkännbara läte och vem kom på att man skulle kalla det döder- och sorg- till gökens lov? Illavarslande i högsta grad.
As you can see this is a typical element for this construction as well as the solitude oak tree.
Tänk om det börjar regna också? Vilket förvisso väl speglar mitt inre.
If you look at the contsruction of the roof you´ll be able to recognize it in another building on the grounds.
Hur många kommer de att vara? Och deras förväntningar? Jag orkar inte leva upp till något alls idag och är varken sugen på choklad eller vin. Katastrof alltså!
As a governess you had the major concern about the children, their education as well as their welfare.
Vem som ansvarar för mitt välmående är väl bara jag själv. Oavsett dumdristiga förhoppningar.
Thank you so much and I hope you will enjoy your stay here!
/ Poppy
torsdag 13 maj 2010
Tre dåliga saker
Gick runt med feber hela dagen igår och inser att kroppen med åren blir allt svagare och klenare inför de där attackerna från det egna immunförsvaret. Det började redan i förrgår med att jag frös hela tiden och kände mig kall, stel och allmänt under isen. Gav det inte mer tanke än så, eftersom jag känner mig som ett eländigt fiasko mest hela tiden numera, men igår slog alltså släggan 38,5 grad av feber till. Jag var nära att svimma ett par gånger. Trots detta jobbade jag, handlade, tvättade, lagade mat, städade och dammsög. Sedan låg jag inlindad i dubbla filtar och svettades mig igenom natten.
Idag kom jag på att jag gjort flera konstiga saker på jobbet och tänkt massor av feberyrande saker. Det var då jag insåg till fullo att det finns tre saker i mitt liv som verkligen har dålig inverkan på mig:
- PMS, män & feber.
/ Poppy
Idag kom jag på att jag gjort flera konstiga saker på jobbet och tänkt massor av feberyrande saker. Det var då jag insåg till fullo att det finns tre saker i mitt liv som verkligen har dålig inverkan på mig:
- PMS, män & feber.
/ Poppy
onsdag 12 maj 2010
Vilks, konstnär, provokatör, debattör?
Som skåning har Vilks konst inte undsluppit mig. Dessutom anser jag ju mig vara intresserad av konst med x antal poäng i konststudier, i bakfickan. Men den där Vilks roade mig aldrig. När han som bäst höll på med sin träskulptur Nimis inom ett naturskyddat område, ansåg att de juridiska processerna var en del av den konceptuella konsten, samt utropade den självständiga staten Ladonia med en svans beundrare i släptåg fick jag själv en något fadd smak i munnen.
Kanske berodde det på att i Skåne varit flera mindre angenäma försök att frigöra sig genom det klart rasistiska Skånepartiet och inte minst den välmående Sven-Olle i Sjöbopartiet. Nej, då framstod försök till fria staters existens inte som en frigörelse, utan en kamp för sin unika särart som var något bättre, finare och mer kultiverad än omgivningen. Där nationalismen hade ett starkt inslag och var på många sätt avgörande.
Det är inte det att jag inte ser eller inser vidden av Vilks provokationer och kanske han gör sig bäst som sådan. Inte som konstnär. Personligen har jag också lite svårt för den här konceptuella konsten, som Anna Odell också blivit rikskänd för. Det är som att det handlar mer om konstnären själv och vilka poäng han/hon kan få genom att trampa på andra. Att man har rätt att ta sig friheter i den heliga konstens namn för att själv vinna gehör för det man vill förmedla. Säkert kan en och annan god tanke väckas ur detta frö och jag kanske är traditionell, men jag föredrar ett debattforum av mindre självhävdande karaktär och mindre spända hängslen.
Om jag tycker Vilks får skylla sig själv? Nej, det tycker jag verkligen inte! Man ska inte i en modern, mångkullturell kultur behöva frukta att bli nedslagen på en föreläsning av bibeltrogna individer eller individer som i största allmänhet finner utmaningen för grov för att kunna bemöta den verbalt eller logiskt. Må så vara att ingen lokig råder inom konstens grundvalar.
Och ja, en del av konstens huvudsakliga uppgifter genom årtusenden har varit att peka på obegripligheter, obehagligheter och känslomässiga förlopp! Med det har samhällen och vi människor utvecklats och skaffat oss en bättre insikt och förståelse. Ändå kan jag inte låta bli att se Vilks nöjt leende, med konjakskupan i sin hand (eller om han nu föredrar gyllene örtte). Ändå känns det som om Vilks är nöjd med den uppståndelse han skapar och att hans namn aktualiseras och debatteras - som i denna och andra bloggar! -. Den bilden kan jag tyvärr inte sudda bort från min näthinna, men jag hoppas jag har fel! Och så undrar jag vem som egentligen fick mest bekräftelse igår: Vilks eller de upprörda människorna med förmodad muslimsk tro?
Lars Vilks blogghttp
/Poppy
Kanske berodde det på att i Skåne varit flera mindre angenäma försök att frigöra sig genom det klart rasistiska Skånepartiet och inte minst den välmående Sven-Olle i Sjöbopartiet. Nej, då framstod försök till fria staters existens inte som en frigörelse, utan en kamp för sin unika särart som var något bättre, finare och mer kultiverad än omgivningen. Där nationalismen hade ett starkt inslag och var på många sätt avgörande.
Det är inte det att jag inte ser eller inser vidden av Vilks provokationer och kanske han gör sig bäst som sådan. Inte som konstnär. Personligen har jag också lite svårt för den här konceptuella konsten, som Anna Odell också blivit rikskänd för. Det är som att det handlar mer om konstnären själv och vilka poäng han/hon kan få genom att trampa på andra. Att man har rätt att ta sig friheter i den heliga konstens namn för att själv vinna gehör för det man vill förmedla. Säkert kan en och annan god tanke väckas ur detta frö och jag kanske är traditionell, men jag föredrar ett debattforum av mindre självhävdande karaktär och mindre spända hängslen.
Om jag tycker Vilks får skylla sig själv? Nej, det tycker jag verkligen inte! Man ska inte i en modern, mångkullturell kultur behöva frukta att bli nedslagen på en föreläsning av bibeltrogna individer eller individer som i största allmänhet finner utmaningen för grov för att kunna bemöta den verbalt eller logiskt. Må så vara att ingen lokig råder inom konstens grundvalar.
Och ja, en del av konstens huvudsakliga uppgifter genom årtusenden har varit att peka på obegripligheter, obehagligheter och känslomässiga förlopp! Med det har samhällen och vi människor utvecklats och skaffat oss en bättre insikt och förståelse. Ändå kan jag inte låta bli att se Vilks nöjt leende, med konjakskupan i sin hand (eller om han nu föredrar gyllene örtte). Ändå känns det som om Vilks är nöjd med den uppståndelse han skapar och att hans namn aktualiseras och debatteras - som i denna och andra bloggar! -. Den bilden kan jag tyvärr inte sudda bort från min näthinna, men jag hoppas jag har fel! Och så undrar jag vem som egentligen fick mest bekräftelse igår: Vilks eller de upprörda människorna med förmodad muslimsk tro?
Lars Vilks blogghttp
/Poppy
måndag 10 maj 2010
Maktlekar
Usch, idag blir jag låg, låg, låg. Värre än ebben och att se tidvattnet rinna utåt och ligga kvar i en meningslös kamp mot döden, likt en sprattlande fisk i sanden.
Hur kan barn dagligen mobbas och utsättas för våld? DET är en sak och så vidrigt i sig att mörkrets meningslösa frustration håller en i ett järngrepp, utan möjlighet att ens med bultsax komma ut ur känslan. Än värre är att barn utsätter barn för daglig mobbing, våld, pennalism och med medel inte värda existens. När jag läser om detta förtryck, detta översitteri som enbart handlar om rått våld blir jag både beklämd och ursinnig.
Var är de vuxna på skolgården? Ska barn i lågstadiet behöva stå ut med smällar i bakhuvudet? Ska barn på mellanstadiet behöva bli slagna, nersparkade och tappa andan i "lekar"? Sedan eskalerar våldet och var tar det slut?
Är det detta samhälle vi vill fostra våra barn i? Om igen - var är de vuxna? Lärare och föräldrar som bryr sig, tar sig tid, pratar med sitt barn, ger dem verktyg att hantera frågor kring demokrati, jämställdhet och integritet? De behöver kanske också verktyg som vågar ge dem mod att säga ifrån, ta avstånd och ett FÖRTROENDE hos de vuxna.
Vad gör vi och vad har vi gjort? Sitter lärarna och konferensar för fullt för att bättre nå utbildningsmålen? Till vilken nytta när flertalet av deras elever blir halvt ihjälslagna på skolgården? Föräldrarna - har de fullt upp med att gå på egna kvällsaktiviteter och kanske barnen har både Tv och dator på rummet, så slipper man ju alla konflikter och man behöver heller aldrig prata om de där allvarliga, tidsödande, men kanske avgörande frågorna och värderingarna som gror bland kompisgängen. Och kompisar? Som prylar en....
Nä, fy fan!
/Poppy
Hur kan barn dagligen mobbas och utsättas för våld? DET är en sak och så vidrigt i sig att mörkrets meningslösa frustration håller en i ett järngrepp, utan möjlighet att ens med bultsax komma ut ur känslan. Än värre är att barn utsätter barn för daglig mobbing, våld, pennalism och med medel inte värda existens. När jag läser om detta förtryck, detta översitteri som enbart handlar om rått våld blir jag både beklämd och ursinnig.
Var är de vuxna på skolgården? Ska barn i lågstadiet behöva stå ut med smällar i bakhuvudet? Ska barn på mellanstadiet behöva bli slagna, nersparkade och tappa andan i "lekar"? Sedan eskalerar våldet och var tar det slut?
Är det detta samhälle vi vill fostra våra barn i? Om igen - var är de vuxna? Lärare och föräldrar som bryr sig, tar sig tid, pratar med sitt barn, ger dem verktyg att hantera frågor kring demokrati, jämställdhet och integritet? De behöver kanske också verktyg som vågar ge dem mod att säga ifrån, ta avstånd och ett FÖRTROENDE hos de vuxna.
Vad gör vi och vad har vi gjort? Sitter lärarna och konferensar för fullt för att bättre nå utbildningsmålen? Till vilken nytta när flertalet av deras elever blir halvt ihjälslagna på skolgården? Föräldrarna - har de fullt upp med att gå på egna kvällsaktiviteter och kanske barnen har både Tv och dator på rummet, så slipper man ju alla konflikter och man behöver heller aldrig prata om de där allvarliga, tidsödande, men kanske avgörande frågorna och värderingarna som gror bland kompisgängen. Och kompisar? Som prylar en....
Nä, fy fan!
/Poppy
söndag 9 maj 2010
Rikedomar
Även med nattskuggans mindre smickrande ljus och pixlar i upplösning kan Tulpanen få mig att tänka. På att det är en vacker, tacksam blomma, men också att dessa knölar en gång var ett exlusivt och dyrbart föremål, som det betingades i våra ögon orimliga summor för.
Guld, diamanter, olja och idag värdepapper har alla haft och vissa består med samma innebörd. Rikedom, som i sin tur kan ge makt och inflytande. Samtidigt som det inneburit så många förluster. Kraschade börskurser, familjer i förtvivlan, den rikaste mannen på gatan blev nästa dag den fattigaste och hittas hängd för egen hand i ett sjabbigt hotellrum, eller med svettiga, darriga händer satt en kula i pannan. Hur kan man tillåta sig att se allt förlorat för att man mist sina kalkylerade och faktiska rikedomar räknade i siffror? Splittrade familjer, skammen, nesan och de som låg i underläge som nu står och pryglar sin gamle översittare gul och blå med brännbollsracket och cykelkedjor. Barnen rusar undan förtvivlan in i drogernas rus, kvinnornas och männens tillfälliga armar. Några nålstick till, några ligg till för att döva smärtan. Den som bara finns där för att man skulle leva upp till något som egentligen bara var en illusion av något annat, en dröm om något annat än det liv som erbjuds en.
Farmor min, jag förlitade mig alltid på Dig och Dina ord klingar än lugnande och behagligt för en som aldrig varit i närheten av eller åkallat varken Eldorado eller gudar: " Det är ju bara världsliga saker ändå!"
/Poppy
fredag 7 maj 2010
Modesty Blaise
Modesty i mitt hjärta! Helt respektlös, orädd, streetsmart (innan begreppet var uppfunnet) och starkare än allt och alla, såväl mentalt som fysiskt brutal.
Modesty - en överlevare. En kvinna utan man, men inte utan sex. En "Sex and the city"-tjej utan deras medvetna glamour och stilsäkerhet. Modesty är inte alls fåfäng, men likväl vacker och skulle säkert kunnat leva ett lyckligt Tomtebolycke-liv. Om hon velat.
Samtidigt är jag inte alls omedveten om mannens våta dröm av Modesty, som kan knulla med sin bästis utan att bli kär i honom det minsta eller bry sig om känslor överhuvudtaget inför eller efter en sexuell akt. Med bröst, större och fastare än verkligheten, långt innan silikondito bars av var kvinnas trängtan i sin barm. (Känn på den ordvitsen!) Hon kommer aldrig att ställa några krav på någon man. Modesty skulle aldrig drömma om att bli förälskad, sitta och längta eller sjuk av oro stirra på mobilen i tid och otid.
Ändå finns stråket där. Av den starka, oberoende kvinnan som går sina egna vägar på sina egna villkor. Och jag kan inte annat än gilla just DET!
Nu har Peter O´Donnell somnat in och anade nog aldrig att just hans skapelse skulle komma att stå som råmodell för så många kommande och nu spirande generationer av kvinnor.
Modesty, jag skulle gärna vara lika självklar som Din karaktär!
/Poppy
onsdag 5 maj 2010
Prisande
Skatteåterbäringen är inte här. Nej. Och för egen del är det en smärtsam påminnelse om att livet går i moll hur hårt Du än sliter för att mätta Din mages skri i världen. Det vill säga restskatt för tredje året i rad. Nu har det i alla fall minskat till ett anständigt belopp, så jag är ju trots allt så evinnerligt tacksam. Tack, tack!
Nej, jag tänker mer på att nu ska det börja prisas. Folk och fä. Stipendier ska delas ut till studenter och så ska det filas ihop en motivering som håller ända in i regeringskansliet. Ofta är det så stolpiga, fåniga och överdrivna motiveringar, som "för den allsköns fruktsamma hängivenhet som tydligt åsskådliggjorts inom fakultetens utbildningsmål...." Ja, ni förstår! Fast lika illa var väl den som dök upp förra året "...för att hon är en pigg och glad tjej som aldrig säger nej...". Var det ett skämt undrar jag fortfarande?
Nu har TPB (Tal- och punktskriftbiblioteket) skickat ut att de vill ha in kandidater till sitt Amy-pris.
Det ska handla om tillgänglighet på ett spännande och framgångsrikt sätt och säkert ska det väl egentligen vända sig till de med läs- och skrivsvårigheter i första hand. Men det stod inget om det och jag kan faktiskt inte komma på någon eller något annat som bedrivit en sådan bra och positiv anda med moderna, sociala kommunikationer som bokförlaget [sekwa]. Så nu nominerade jag förlaget! Med motiveringen att de är en "frisk fläkt som doftar kvinnlig honung från en daggig äng med ljung". Nej, det gjorde jag inte! Nominerade blev de istället med hänvisning just till deras ihärdiga, flitiga och öppna synsätt gentemot oss läsare. Att se läsaren som lika viktig som recensenten, förlaget själv och författaren. Vi är en helhet och behövs alla i processen för ett läsande som faktiskt berikar och förlöser oss som människor. Heja, heja!
/ Poppy
Nej, jag tänker mer på att nu ska det börja prisas. Folk och fä. Stipendier ska delas ut till studenter och så ska det filas ihop en motivering som håller ända in i regeringskansliet. Ofta är det så stolpiga, fåniga och överdrivna motiveringar, som "för den allsköns fruktsamma hängivenhet som tydligt åsskådliggjorts inom fakultetens utbildningsmål...." Ja, ni förstår! Fast lika illa var väl den som dök upp förra året "...för att hon är en pigg och glad tjej som aldrig säger nej...". Var det ett skämt undrar jag fortfarande?
Nu har TPB (Tal- och punktskriftbiblioteket) skickat ut att de vill ha in kandidater till sitt Amy-pris.
Det ska handla om tillgänglighet på ett spännande och framgångsrikt sätt och säkert ska det väl egentligen vända sig till de med läs- och skrivsvårigheter i första hand. Men det stod inget om det och jag kan faktiskt inte komma på någon eller något annat som bedrivit en sådan bra och positiv anda med moderna, sociala kommunikationer som bokförlaget [sekwa]. Så nu nominerade jag förlaget! Med motiveringen att de är en "frisk fläkt som doftar kvinnlig honung från en daggig äng med ljung". Nej, det gjorde jag inte! Nominerade blev de istället med hänvisning just till deras ihärdiga, flitiga och öppna synsätt gentemot oss läsare. Att se läsaren som lika viktig som recensenten, förlaget själv och författaren. Vi är en helhet och behövs alla i processen för ett läsande som faktiskt berikar och förlöser oss som människor. Heja, heja!
/ Poppy
måndag 3 maj 2010
Önskelista
Vad jag önskar mig just nu:
Superkrafter som liknar sådant man kan få när man använt vissa substanser:
- kraft, energi, ork
och så vill jag ha bättre disciplin på mina begär mot:
- godis, mackor och snacks
Förutom detta önskar jag bara tre enkla ting:
- ett välavlönat och kreativt jobb (ok, två i en där), mer tid och en självgående gräsklippare som också kan laga mat, diska, tvätta, städa och se mig i ögonen utan att blinka.
Jag är alltid så modest! / Poppy
Superkrafter som liknar sådant man kan få när man använt vissa substanser:
- kraft, energi, ork
och så vill jag ha bättre disciplin på mina begär mot:
- godis, mackor och snacks
Förutom detta önskar jag bara tre enkla ting:
- ett välavlönat och kreativt jobb (ok, två i en där), mer tid och en självgående gräsklippare som också kan laga mat, diska, tvätta, städa och se mig i ögonen utan att blinka.
Jag är alltid så modest! / Poppy
lördag 1 maj 2010
Anders Jacobsson - inte fientlig, bara rädd
Anders Jacobsson, som tillsammans med kusinen Sören Olsson gjort sig känd som barn- och ungdomsförfattare till bland annat Sune- och Bertböckerna är nu ute på svag is.
Anders Jacobsson har bloggat om sin roll som pappa på ”Allt om barns” hemsida. Nyligen upptäckte Expressens kulturredaktör Gunilla Brodrej följande rader på den nu nedsläckta bloggen:
”De små stackarna har som ett mirakel lyckats hitta hit till oss i Sverige. Små nuttisarna. Jag tycker verkligen vi måste hjälpa alla dessa små. Ty, de är icke endast ensamma små barn utan föräldrar. Nästan samtliga av dem lider också av en FRUKTANSVÄRD sjukdom – Hutchinson-Gilfords syndrom – som gör att man åldras i förtid.”
I samband med dessa rader fanns ett bildcollage med flera ungdomar och raljerande bildtexter med vad som förmodas vara påhittade namn.
Brodrej ser starka främlingsfientliga inslag i bloggen och har öppet kritiserat Jacobsson, som i sin tur försvarar sig med att det är begreppet ”Ensamkommande flyktingbarn” han ironiserar över, inte de enskilda individerna. Ironin bygger enligt Jacobsson i P1s Studio Ett 2010-04-30 på att dessa barn i själva verket är äldre ungdomar.
Flera frågetecken hopar sig:
Lämpar det sig verkligen för en författare som Anders Jacobsson att skriva om ungdomar på detta vis i en blogg avsedd för läsare att hämta inspiration från, ämnad för föräldrar och deras barn?
Om det nu är uttrycket ”Ensamkommande flyktingbarn” Jacobsson vänder sig mot och inte individerna, varför illustrera med foton på ungdomar?
Vilken relevans för uttrycket har en nedlåtande, förtryckande och fördömande ton, samt sjukdomen Hutchinson-Gilford i sammanhanget? Att barnen åldras i förtid och inte är ”barn”, per definition Jacobsson? Var det inte åter uttrycket och inte barnen/ungdomarna som var målet för höftskjutningen?
Nej, jag är varken rasist, fascist eller Sverigedemokrat säger Jacobsson och känner sig illa berörd över att bli utpekad som sådan av Brodrej. Men HUR vill Jacobsson annars att hans uttalanden skall tolkas? Det är ett solklart fall av rasism! Ett solklart fall av vit, medelålders, manligt maktmissbruk som utövas som ”hederlig, ordentlig svensk som gör rätt för sig”! Inte en tanke på vilka förhållanden de här barnen och ungdomarna kommer ifrån, inte en tanke på vad de blivit utsatta för, vilka trauman de genomlidit eller de förluster de lidit på vägen av såväl syskon, föräldrar som en identitets- och rättslöshet. Allt har de förlorat, allt har de vågat för att tro sig kunna få ett bättre liv i en bättre värld. Vill vi verkligen inte vara en del av den bättre världen? Något Sverige fortfarande försöker stoltsera med, om än med en gloria på sned.
Det är en blind massinvandring av dessa äldre ungdomar, säger Jacobsson och ser brister i deras integration i samhället. De må så vara, men jag tror knappast raljerande rader i en spänd ton av översittarfasoner är bästa sättet att hjälpa dessa ungdomar och just att de är ungdomar som vågat liv och hälsa för att ta sig hit och inte små, små barn som aldrig skulle ha överlevt samma strapatser är tydligen ett stort problem. Ungdomar talar inte på samma sätt till vårt blödiga inre och våra världssamveten som små barn. En ungdom som är frisk och stark, med en stadig blick och övertygelse som kanske är mer provokativ än att de överhuvudtaget befinner sig här. På flykt.
Ironi Jacobsson – det är INTE att göra sig lustig över andra på andras bekostnad. Ironi betyder att omkasta, förställa och innebär att det finns en skillnad på det som sägs och det som avses. För att kunna hantera ironi måste man behärska dess konstform, vilket betyder att budskapet bör bli tydligt för mottagaren. Att peka på hyckleri är en sådan sak. Det största hyckleriet här att just att Jacobsson säger sig inte mena illa mot de ungdomar han pekat finger åt!
/Poppy
Anders Jacobsson har bloggat om sin roll som pappa på ”Allt om barns” hemsida. Nyligen upptäckte Expressens kulturredaktör Gunilla Brodrej följande rader på den nu nedsläckta bloggen:
”De små stackarna har som ett mirakel lyckats hitta hit till oss i Sverige. Små nuttisarna. Jag tycker verkligen vi måste hjälpa alla dessa små. Ty, de är icke endast ensamma små barn utan föräldrar. Nästan samtliga av dem lider också av en FRUKTANSVÄRD sjukdom – Hutchinson-Gilfords syndrom – som gör att man åldras i förtid.”
I samband med dessa rader fanns ett bildcollage med flera ungdomar och raljerande bildtexter med vad som förmodas vara påhittade namn.
Brodrej ser starka främlingsfientliga inslag i bloggen och har öppet kritiserat Jacobsson, som i sin tur försvarar sig med att det är begreppet ”Ensamkommande flyktingbarn” han ironiserar över, inte de enskilda individerna. Ironin bygger enligt Jacobsson i P1s Studio Ett 2010-04-30 på att dessa barn i själva verket är äldre ungdomar.
Flera frågetecken hopar sig:
Lämpar det sig verkligen för en författare som Anders Jacobsson att skriva om ungdomar på detta vis i en blogg avsedd för läsare att hämta inspiration från, ämnad för föräldrar och deras barn?
Om det nu är uttrycket ”Ensamkommande flyktingbarn” Jacobsson vänder sig mot och inte individerna, varför illustrera med foton på ungdomar?
Vilken relevans för uttrycket har en nedlåtande, förtryckande och fördömande ton, samt sjukdomen Hutchinson-Gilford i sammanhanget? Att barnen åldras i förtid och inte är ”barn”, per definition Jacobsson? Var det inte åter uttrycket och inte barnen/ungdomarna som var målet för höftskjutningen?
Nej, jag är varken rasist, fascist eller Sverigedemokrat säger Jacobsson och känner sig illa berörd över att bli utpekad som sådan av Brodrej. Men HUR vill Jacobsson annars att hans uttalanden skall tolkas? Det är ett solklart fall av rasism! Ett solklart fall av vit, medelålders, manligt maktmissbruk som utövas som ”hederlig, ordentlig svensk som gör rätt för sig”! Inte en tanke på vilka förhållanden de här barnen och ungdomarna kommer ifrån, inte en tanke på vad de blivit utsatta för, vilka trauman de genomlidit eller de förluster de lidit på vägen av såväl syskon, föräldrar som en identitets- och rättslöshet. Allt har de förlorat, allt har de vågat för att tro sig kunna få ett bättre liv i en bättre värld. Vill vi verkligen inte vara en del av den bättre världen? Något Sverige fortfarande försöker stoltsera med, om än med en gloria på sned.
Det är en blind massinvandring av dessa äldre ungdomar, säger Jacobsson och ser brister i deras integration i samhället. De må så vara, men jag tror knappast raljerande rader i en spänd ton av översittarfasoner är bästa sättet att hjälpa dessa ungdomar och just att de är ungdomar som vågat liv och hälsa för att ta sig hit och inte små, små barn som aldrig skulle ha överlevt samma strapatser är tydligen ett stort problem. Ungdomar talar inte på samma sätt till vårt blödiga inre och våra världssamveten som små barn. En ungdom som är frisk och stark, med en stadig blick och övertygelse som kanske är mer provokativ än att de överhuvudtaget befinner sig här. På flykt.
Ironi Jacobsson – det är INTE att göra sig lustig över andra på andras bekostnad. Ironi betyder att omkasta, förställa och innebär att det finns en skillnad på det som sägs och det som avses. För att kunna hantera ironi måste man behärska dess konstform, vilket betyder att budskapet bör bli tydligt för mottagaren. Att peka på hyckleri är en sådan sak. Det största hyckleriet här att just att Jacobsson säger sig inte mena illa mot de ungdomar han pekat finger åt!
/Poppy
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)