Ingen spilld mjölk eller försummade tårar. Inga tappade smörpaket eller förlupna pengar. Massor av små tuvor istället, som fått mig att börja fundera på vad de egentligen stjälper.
Med all rätt att reagera. Mot invanda mönster, mot att förkasta med ett behov av att istället förhäva sig själv. Ja, det är ju sunt att reagera! Fast när den där första, initiala harmen lagt sig och den mer analytiska skutan kommer seglande, lägger till och hoppar i land är det kanske läge för ett mer beständigt meningsutbyte.
Grogghaggan. Ja, klart att det går att skratta åt. Om det inte betyder att man räds dem, eller måste positionera sig själv. Flamsiga, överkonsumerande tanter. Klart de går att rycka på axlarna åt. Det förundrar mig däremot att genomslagskraften trots allt är så stor och det kan inte bara ha att göra med att den vänder sig till köpstarka, identitessökande kvinnor, smarta produktplaceringar eller ett materialiserande av outtalade drömmar och önskemål. Nej, det måste ha att göra med så mycket mer. Som en på ytan schablon, likt Mad Men. Men i SATC blir det istället för ett lågmält mumlande i faststöpta former, ett kanske lite väl livligt uttryck i färg, fniss, gråt och beteende. Ett systerskap mellan vänner som förenar likt gammelmodiga familjeband. Det kan tyckas vara ånga, sex, hetta, dryckenskap och ansvarslöshet, men istället tror jag just tryggheten, samhörigheten och ett koncept av kvinnor närmre 50 än 20 är det som gör serien till vad den är. Den både lugnar och utmanar.
Vad gäller filmerna, så får i alla fall recensenterna fullt upp med att ta till lätta, negativa klanger från den nedersta byrålådan. Den ska ju också komma till pass ibland.
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar