The Fucking Librarians: Individen del 3

http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article622955/Kejsaren-ar-naken.html

Individen del 3

"I vårt pandemiska tidevarv..." läser jag i Sydsvenska Dagbladet och suckar lite över pretentiösa försök till intresseväckande inledningar. Precis som vår kultur bara bestod av skräckfyllda infektioner av medicinskt mätbara mått.... Behrang Kianzad försöker i alla fall göra en analys utifrån en analys av två medieforskare vid namn Geert Lovink och Ned Rossiter vilka kallar de fria formerna för publicering och socialisering (som twitter, facebook och bloggande) "Den positiva energins tyranni". Lovink och Rossiter menar att en ökad uppkoppling med fler möjligheter inte innebär en automatisk öppenhet eller frihet. De menar istället att vi använder de sociala nätmedierna som ångestdämpande masturbation och en ökad voyeurism som följd.

Niklas Wahllöf i Dagens Nyheter är inne på lite samma spår, om än i form av betraktande av boken Noll Noll. Decenniet som förändrade världen. (Något krystad titel, men jag låter det passera utan fler kommentarer för tillfället). Wahllöf utgår från de som flyttade in och befolkade Stockholm under framför allt slutet av 1990-talet och kom att figurera i kultur- och nöjesvärlden och kanske framför allt i tidningsvärlden i Stockholm Stad. För dem handlade det och kanske gör än att befästa sin position och då inte bara fysiskt utan också i de digitala och sociala medierna.

I detta ser Wahllöf spår av fragmentisering, en urholkning av kritiken, analysen kanske och detta i samband med att man som follower på Twitter kanske har lite för mycket och kanske enbart sina egna kollegor, journalistvänner eller andra vänner/kollegor som inom sitt eget gebit och inom samma marknad. Och just för att det kanske var lite för många av samma kategori som trängs på den marknad alla vill ha kvar sin fot inom, så kommer knivhuggen i ryggen när man minst anar det, som exempelvis det nu Björn af Kleen fått utstå en hel del kritik för, att man inte ohämmat tar sina "vänners" statusuppdateringar från Facebook och gör journalistik av det. Det gör man kanske inte, men viktigare är väl vilket ändamålet var och har inte alltid all journalistik handlat om ett nyhetsflöde, avslöjanden och analys av nutida samhällsfenomen? Också till priset av att sälja ut sina vänner och sig själv, inte minst i vår tidsanda och där ser jag en betydligt starkare Nutida företeelse än de som förespråkar döden Död av de sociala nätmedierna.

Kianzad påpekar i Sydsvenska att de som uttrycker sig på twitter mm är runt 10% och endast "ynka" 3,6% är en form av nyhet, information eller relevans för tredje part. Han avslutar sitt inlägg med att Nej, vi kommer inte att uppleva några stora revolutioner via våra sociala medier via Internet, utan de kommer som alltid att ske på gator och torg av reella individer i den riktiga världen.

Jag vill börja med att säga såhär vad gäller att masturbera bort sin ångest och samtidigt öka sin voyeurism handlar kanske mer om bekräftelse för de osäkra, de osedda, de som slåss för att höras och synas. I alla tider har det funnits olika sätt att uttrycka sig på för att bli sedd och i bästa fall älskad - för det är väl ändå det som det slutligen alltid handlar om, oavsett antal snubblingar och fumlingar på vägen dit att erkänna det. Kvinnor har målat sig sedan antikens dagar, badat i åsnemjölk och säkert hittat olika sätt att sätta upp håret, spänna skärpet runt togan osv fram till tonårskulturen, punken, britpopen, fram till våra dagar.

Det må så vara att endast 10% är de som förmedlar något och de 90% är mottagare. Är det något fel på detta? Om en EN (1 person) författare skriver en bok som sedan läses av tusentals, vari ligger problematiken? Om en artist sjunger för tusentals hängivna fans - vem ska sedan dömas för att publiken inte fick stå på scen de också?

Kanske det är så att de som skriver har något att förmedla och de som läser finner det givande och har förmodligen viss möjlighet till att interagera och kommunicera via "kommentarer" och liknande. Kanske detta också påvisar att rädslan för utarmning av kritiskt iakttagande och analys är överdriven. Att det finns plats också för dem som skriver för nöjes skull, men de som spelar en större politisk, samhällelig och kulturell roll är ändå de som får plats och som tar plats. Kanske det finns både utrymme och läsare av bägge kategorierna.

Slutligen: revolution. Är det något som måste eftersträvas om än att demokrati oupphörligen måste återerövras? Varför är då diktaturer så snabba med att stänga ner de olika sociala forumen på Internet, för att inte tala om att stänga ner Internet helt? Självklart finns där en kraft och en oändlig resurs i Internet och dess olika forum som sprider sig snabbare, lättare, till flera och världsomfattande på en och samma gång. Det kan ingen reell förankring rubba på. Det ena kommer inte heller att ersätta det andra. Vi är sociala individer, vi har ett behov av en förankring i den miljö vi rör oss i och att känna tillhörighet i vardagen och till individer. Det kommer inte Internet att ändra på, men jag vidhåller att alla bloggar med mera ökar den demokratiska andan och frigör tankar som också många gånger bemöts.

Sedan när allt kommer omkring; Facebook är ju som att vara på ett cocktailparty! Man pratar lite med den som är tillgänglig, är någon inte tillgänglig tar man upp en tråd med en annan person. Man säger lite putslustiga saker, andra är mer allvarliga och vissa säger inget alls. När allt kommer omkring är det inte så svårt, det gäller mer att förstå vilket sammanhang man befinner sig och varför man valt att vara där.

/Poppy

The Fucking Librarians: Individen del 2

http://www.dn.se/insidan/sanna-lundell-delar-sin-vardag-med-50000-lasare-1.1028685

Individen del 2

En vecka har förflutit sedan sist, solen sprakar bakom tallarna och viskar löftesrikt om sin höga ban på himlavalvet idag. Snön glittrar av kristaller i reflektionen av strålkastarna från stjärnan, som alstrar livgivande ljus och värme till oss alla här på planeten Jorden. Bestämt var det ändå verkligen kallt om kinder och nästipp under morgonpromenaden och i badrummet växer sig rimfrosten allt starkare till sin karaktär medelst omfattning av fönsterytan.

Jag läser allt mer, näst intill desperata försök att klämma ihop 2000-talets första tio år till en mening eller två av summering. Ska det vara så nödvändigt tänker jag? Bloggandet, twittrandet och facebook-andet döms ut av den ena efter den andra bedömaren. Jag tror dessa bedömare och analytiker hamnat på ett sidospår, för jag ser en utveckling där kanske förvisso blomstringen av interaktiva nätmedier stannat upp och i viss mån avtar. Personligen väcker det två dominerande tankar om fenomenet; 1. Varför stannar det upp? 2. Betyder detta att vi istället hittat andra kanaler för kommunikation och på vilket sätt sker då denna kommunikation?

Men jag ser också som jag nämnde i mitt förra inlägg en utveckling åt ett annat håll med ett större allvar, ett mer lodat djup.

Jag läser om att Sanna Lundell har så och så många läsare och hyllas för sin blogg. Jag har inte läst hennes blogg och har ingen aning om vad hon skriver om eller hur bra eller hur seriöst det är. Däremot läser jag att hon faktiskt fabulerar en del i sin blogg, tillåter sig att dikta ihop saker och ting, samt håller på en stark anonymitet gentemot sin familj i bloggandet. Det som blir absurt är att i följande artikel kan man läsa, samma, gäspingivande, nu snart fastställda sanning av de tveksamma att bloggandet är just dagboksanteckningar. Istället för den traditionella dagboken. Jag häpnar, för sa inte Sanna Lundell just precis att det var det som det INTE var i hennes omåttligt populära blogg? Jag säger inte heller att det inte kan vara så, men tror ändå att det är ett villospår, samt ett starkt nedsättande tonläge gentemot bloggarna. För alla vet ju att det mest är kvinnor som skriver dagbok, att det är kvinnor som bloggar om små mysiga saker, kvinnor som inte har något bättre för sig än att förändra världen med tankar om andra uppburna tankar.

Nina Björk skriver att man blottar sig, lämnar ut sig och journalister använder sina kompisars statusuppdateringar på Facebook i de offentliga sammanhang de aldrig var ämnade för. Jag gnuggar mig lite lätt i pannan av kaoset och läser om igen att Sanna Lundell sa ju just att det var det hon INTE gjorde. Hon blottade sig inte och hon lämnade inte ut någon åt massan av läsare. Vilket inte betyder att just det kan inträffa, men att bara fokusera på de fåtal gånger det händer är att förminska hela ämnet och dess utövare.

Jag ser bloggandet som ett demokratiskt forum, likt ett Speaker´s Corner där kvinnor kanske varit snabbast på att ta till sig denna form. Jag ser bloggandet som ett forum att utbyta tankar, att utveckla ett skrivande, utveckla sin retorik, sin analysförmåga och möjligheterna till just detta. Kvalitet brukar utvecklas i takt med kunskap och tillägnad kompetens och jag förespeglar mig att detta alltid kommer att vinna i längden.

/Poppy

Individen

Har man ögnat igenom kultursidorna i dagstidningarna på sistone har det ägnats flera artiklar åt fenomenet: individualism eller behovet av att som individ få glänsa via sin blogg, sin twitter, sin facebook-status etc. Jag känner mig varken helt övertygad eller helt överens med detta påstådda fenomen.

Jag säger Ja till ett explosionsartat användande av blogg och twitter, men samtidigt ser jag en förskjutning i användandet av dessa kanaler. Ja, för att man kan skriva om sig själv och söka bekräftelse, men ser ändå en allt starkare tendens till att sprida kvalitativ information. Dagboksanteckningarna kommer säkert att finnas kvar och ha sin målgrupp, men en starkare tendens är spridningen av information och då faller en hel del av den självupptagna, individens framställan för mig i alla fall.

Går det att stoppa, häva, begränsa utvecklingen i samhället? Skall man bara flyta med och bejaka pågående trender? Eller ska man försöka fortsätta kämpa för kvalitet och intensitet i förmedlande av kultur, skapande, konst etc? Jag hittar inga självklara svar, men är medveten om att trenderna spelar roll, men kanske på bekostnad av kvalitet. Kanske att vi också blir allt mer lättjefulla och ser mellan fingrarna med slentrianmässigt producerad konst och populärkultur. Är det då skribenters uppgift att ta tag i denna fråga eller har vi alla ett aktivt, gemensamt ansvar?

Jag tror att vi alla måste börja reflektera mer över vad det är vi vill ha för kulturyttringar och till vilket pris. Om de provocerande och udda konsterna inte får lov att ta plats mer på våra moderna scener, var hamnar vi då i kulturens fria yttringar? Om vi bara låter flödet av lättköpt litteratur få plats i våra vardagsrum glömmer vi kanske bort det udda, det mer svårtillgängliga, men det som kan få oss att reflektera, analysera, stanna upp och begrunda livet som vi lever tillsammans med alla andra.

Så tror jag.

/ Poppy

Snödrottningen

Aldrig trodde man som barn att de i vuxenvärlden brottades med så många frågor och problem. Inte bara tidsnöd och ekonomiska härvor av hoptrasslade sladdar, utan alla dessa existentiella kval och all ångest över eventuellt fattade beslut och val. Nog för att få allt det där trasslet att härva ihop sig till en boll av olösta frågor, otagna beslut och villande, vallande velighet. Pinsamt nog.

Som barn såg jag visserligen inte bara fördelar med vuxenvärlden. Den var definitivt kall, hård, ibland också ondskefull och elakartad av värsta sort. Men jag såg att de vuxna fick fatta egna beslut grundade enbart på att de var just vuxna. De behövde inte kunna motivera, argumentera eller föra lysande retoriska utsmyckningar för att övertyga de vuxna om sin sak. De behövde inte använda sig av sakkunskap eller ett analytiskt förhållningssätt. De behövde bara tycka vad fan de ville och kunde dessutom strunta i konsekvenserna. I alla fall ibland.


Nu känns vuxenlivet som ganska slitsamt och egentligen ganska slappt också. Varför överger vi våra källor och möjligheter till fortsatt fördjupande när vi ges alla möjligheter dagligen? Att kunna övertyga eller i alla fall föra talan för sin egen ståndpunkt utan att för den sakens skull nedvärdera andra. Det hade jag tyckt om! Att behöva motivera och klargöra också inför barn. Det hade jag tyckt om. Att kunna i alla fall göra en ansats till försök av analys av olika problematiska livssituationer. Det hade jag tyckt om. Istället för massa förslöande och förslösande hjärnkapacitet och tappad respekt och akting för andra. Ja, det hade jag tyckt om!


Sedan kan jag kallas kall, kyligt betraktande eller stenhård. För det första är det bara så fel. För det andra så låter jag mig i alla fall inte dras ner i isvaken där det är iskallt och utan pardon för någon alls. Då behåller jag hellre mössan på och värmer mitt huvud för att försöka tänka de tankar som kan ta både mig och andra vidare i livet med en gnutta omtänksamhet och beslutsamhet.


/Poppy

Kortkort

Nu drar nya vindar in över kultursidorna i dags- och kvällspress. Dels ska man göra upp med 00-talet, för på något sätt är det alltid sämre att ta med sig något bra och berikande från det som varit än att se nya visioner. Det kanske faller sig naturligt. Det kanske är så att man som skribent hela tiden står i tornets topp med kikaren om halsen och letar, letar efter spår, nyheter, oväntade och kommande vågor på böljorna i vårt samhälle. Kanske.

Det antyds också att bloggen är ett tecken på hur individualistiska vi blivit och drivits till. Samt att den är ett forum som snart spelat ut sin roll och kanske om Googles "wave" får fäste är det säkert alldeles sant. Bloggen anses av många vara en öppen dagsboksform där man kan skriva vad man vill och få feedback på detta - i bästa fall bör jag väl tillägga! Andra ser det som en hobby och möjlighet att få skriva om något som ligger en nära, likt en hobby. Men det finns faktiskt också författare som börjat på just detta sätt i just detta forum. Att blogga kan ocksa betyda att utveckla sitt skrivande, att göra det som eftertraktas och anses vara en skärva av vad det en gång varit i vårt samhälle och våra utbildningar: reflektion och analys. I takt med att man skriver och läser om får man en fördjupad insikt i både om det man skriver och om sig själv i bästa fall - i alla fall ibland. Med andra ord tror jag bloggen har sitt forum, inte bara som ett demokratiskt redskap för alla och envar att kunna skriva, utan mer av olika skäl och anledningar. Än intressantare kan det vara att få reda på varför vissa slutar blogga istället.

/Poppy

Vargavinter

Vargen ligger mig av någon anledning mycket nära mitt hjärta, mitt värn, mitt försvar, mitt pansar. Det är som alla mina försvarsmekanismer väcks till liv då negativa uttalanden eller aktioner som kan komma att hota dess existens kommer på tal. Någon psykolog skulle säkert likställa min brist på självbild med en identifikation hos vargen: en ensling, en särling, en illa sedd, illa ansedd, utstött, utfryst och i sin envisa beslutsamhet att inte följa de mönster som vanligtvis krävs också illa omtyckt, som en vagel i ögat på de som tycker det annorlunda och egna retar alldeles för mycket. Farlig och aggressiv sägs det också. Om vargen, men se där tror jag allt att det är en av de största missuppfattningarna kring vargen. Inte ens jag är det. Farlig och aggressiv. Mer modig och backar inte undan när ett beslut väl är fattat, kosta vad det kosta vill och ibland blir priset högt. Men nu var det vargens väl och ve som individ, som biologisk varelse, som en hotad art jag tänkte prisa.

Du varg, du varg - kom gärna hit, visa mig din flock, din skygga skuldra med rest ragg och värna ditt revir!

Ja, visst det är VI som inte bor i vargens närhet, som inte har förfäders förfäder som kan berätta om de iskalla nätterna då ylen från vargflockarna fick blodet att isas bland de kringboende. Det är VI som inte har jakthundar, får i lösdrift och andra potentiella värden som kan komma att spoileras av andra varelsers drifter som förespråkar vargens överlevnad. Det är VI som inte förstår bättre, VI som inte har en tolerans mot landsbygdens kamp för överlevnad på redan farligt snäva marginaler. Det är VI för hela slanten.

Jag var i Värmland för många år sedan och överallt märkte jag det orimliga och överdrivna hatet mot vargen. Alla chanser togs för att baktala och nedvärdera detta djur som under lång tid fört en hård och många gånger orättvis kamp mot människan. Att bli jagad i flera dygn tills man inte orkar röra sig mer. Att bli satt i en sax o lida sig till döds. Att bli skadeskjuten av hetsade jägare som knappt kan pricka en stillastående trädstam. Nej, för mig är detta det yttersta beviset för hur lågt människan kan sänka sig, en feghet, en uselhet som borde få dem att rodna av skam resten av deras liv och då talar jag inte bara om jägarna.

Politiker som tror att de vinner billiga poäng för att tillgodose uppdämda skrik från Peter "Vargen kommer!", de som enas bakom beslutet och visst de jägare som jagade och sköt vargar som på grund av orimlig rädsla fick sätta livet till. De som sköts urskillingslöst, besinningslöst, mentalt förslösande löst.

När något sådant här händer kan jag ändå inte sluta tänka på vad rädsla gör med oss människor. Rädsla för det som ter sig onormalt och inte är anpassat till ett Sverige i ett 2000-tal. Samt vad fattigdom och desperation kan åstadkomma. Mycken skada blir mitt svar! Ja, jag tänker på ett Sverige och ett Europa under 1930-talet. Jag tänker på vad den tidens rädsla, misstänksamhet och känslan av utanförskap fick för konsekvenser. Jag tänker på vad till en början en mindre grupp skrek efter och sedan fick regeringar att genomföra. Med deras tillåtelse var det ju självklart och legitimt. Att decimera och försöka eliminera. Det kan börja med en varg.

/Poppy Howls!!!

Tom är död

Den långa versionen...

Marie Darrieussecq (är orättvist att jag som verkligen vill kunna behärska franska som språk och som känner respekt och glädje inför denna författarinna alltid måste skriva hennes namn x antal gånger innan det blir rätt. Hoppas det blev rätt till slut nu då.)

Marie D. kanske är mest känd för sin bok Suggestioner (1997) där en kvinna förvandlas till en sugga. En bildlig och drabbande beskrivning av männens behandling och utnyttjande av kvinnan som prostituerad. Den bok som fick mig att bli lyrisk och hålla de hårda pärmarna ömt mot min barm var Babyn (2003). Jag var själv relativt nybliven mamma och igenkänningsfaktorn var slående. Korta fragmentariska stycken som andas allt det man som mamma med ett spädbarn känner; hur mycket man älskar det lilla livet sprunget ur ens kropp och hur nära man vill vara det, samtidigt som man aldrig hinner tänka en vettig mening eller två, skrotar runt i pyjamas hela dagen oduschad med stripigt hår och längtar efter att få vinna tillbaka den delen av sig själv man var innan man blev och reducerad till just bara Mamma.

Det var alltså med ganska stor tillförsikt jag bar med mig hem Tom är död (2009). I korthet handlar denna bok om en liten pojke som dör när han endast är fyra år gammal och sedan får vi framför allt följa mammans galna sorg och förtvivlan, det dåliga samvetet, ältandet om döden och dess oundvikliga närhet och påverkan på våra liv. Kan man någonsin komma över förlusten över sitt eget barn? Som mamman i boken uttrycker det; han var ju bara fyra år, han fick bara fyra år på sig. Det är en svart berättelse utan förmildrande omständigheter, ändå inte otäck eller obehaglig. När jag läst boken halvvägs börjar jag känna en viss besvikelse och irritation. Besviken över att jag inte alls gillar boken så mycket som jag skulle vilja och irriterad på beskrivningen av denna sorg som en "måste-väg" in i en psykos och stumhet. Jag värjer mig och tänker - fastän jag vet att detta är en metafor för en sorg så utom sig att den tar sig fysiska uttryck bortom vett och sans, liksom kärleken kan göra - att man ofta i en sorg måste visa större styrka än man trodde sig kunna besitta och att det alltid känns lite spektakulärt och publikfriande att beskriva om galenskap istället för om en orimlig styrka. Samtidigt är Marie D:s prosa bländande, fylld av nerv, frenesi och energi vilken är mycket medryckande. Plötsligt känner jag mig uppkastad i sadeln på det stallmodiga fullblodet som ivrigt kastar med huvudet, slänger sig på bettet och rycker tyglarna ur händerna på mig, reser sig på bakbenen och 500 kg som vibrerar av maximal kraft, vilken endast kan förlösas med att ge efter och låta hästen göra det den är ämnad för: springa - utan tvekan i fyrsprång med piskande man och rödglödgande näsborrar. Det är då jag kommer till en insikt och inser ännu en dimension och storheten i Marie D:s författarskap. Hon utmanar oss som läsare och får oss nästan omedvetet att reflektera över vårt eget liv, våra beslut och vad vi grundar dem på. Går vi mot strömmen, följer vi vindarna eller arbetar vi frenetiskt på att bli bättre på något som vi har talang för och uppriktigt vill utveckla? Ondaatjes ord ur Divisadero (2008) kommer flygande "På grund av sin rädsla eller sitt mod" Vilket styr oss och vågar vi lita på vårt mod och vad vi vill och tror vi förmår.?

Inte förrän vi nått de allra sista raderna i romanen får vi reda på hur Tom dog. Då kraschlandar hela boken i mig och jag tar tillbaka all min styvmoderliga irritation och känner såväl fasa som sorg. Samt stor respekt för författarinnan. För att citera Marie D: Vi är alla ämnade för döden, - men vad gör vi innan vi dör och hur?

/ Poppy

Att låta bli

från det ena till det andra; Vad tror man om att ena dagen frossa i choklad och fett utan minsta möjlighet att kunna stoppa det man stoppar i sig. Varför heter det egentligen att man stoppar i sig?? Att stoppa betyder ju att avstanna, avbryta en handling, pausa och kanske hinna tänka efter. En stoppnål förintar hål, en stoppskylt gör halt med trafikanter, ett Stopp och belägg gör att vi stannar upp. Men när vi äter stoppar vi det i oss. Mycket märkligt.

För att komma till den andra dagen: kan man nästa dag då låta bli att äta helt och hållet? Är det en vettig kompensation att stoppa!! sig själv från att frossa ännu en dag. Syndfullt och allt, men är inte hela livet det?

/Poppy drinking ginger tea

Den 4 januari

Den 4 januari och ännu inga katastrofer

ännu inga svarta tidningsrubriker av format terrorattack

inga svallande flodvågor som sveper bort hus, hem och kroppar

vulkanutbrotten bidar sin tid

Den 4 januari och inte gråta

inga tårar den 1e, den 2e - fast då var det nära, inga den 3e

ännu inte en enda, inte ens de som brände innanför slutna ögonlock

bara häromdagen för att tomheten var större

Den 4 januari och Keats går lungsjuk och hostande

romantiskt flanerande bland påträngande lila syrener

i ett hav av kärlek med sin koketterande ungmö vid sin sida

de väntade bara på nästa andetag

Den 4 januari och inga sorgesånger

snö och is som kalla nervtrådar

hos den döende och uppgivne

som inte längre når den utsträckta handen

Snart den 5 januari

då ska nya blad vändas i den givna boken

som måste skrivas för egen hand

måste läsas under tysthet

och vi måste förstå att de är på riktigt

Bright Star

Bright star, would I were stedfast as thou art--
Not in lone splendour hung aloft the night
And watching, with eternal lids apart....

Jane Campion gör sobra, vackra, mättade filmer. Med ett slipat foto som inte lämnar något åt slumpen och en pensel som använder starka färger och gärna i konstrast men också i harmoni med varandra. Bländande vackert och naturens fägring har sällan tett sig så oumbärligt begärlig och välordnad till färg och form. En annan sak med Campions filmer är att det finns ett saktmod här, en stillhet, en paus som inte har bråttom att komma igång igen, en koncentration och en krävande närvaro. Ställer Du dig utanför eller tappar skärpan mister Du också alla de nerver, de pulserande vener och flämtande andhämtningar som finns där under ytan, men ändå så påtagliga.

Inledningen är utsökt med en en broderande nål i stark närbild. En nål som borrar sig in och igenom väven, kommer igenom och på nytt måste passera den tunna, men starka väv som skiljer den från tråden. Tillsammans skall väven och tråden bilda en enhet, en sammanhållning där den ena inte klarar sig utan den andra, där dess skönhet och framställan är avhängigt varandra. Som ett förhållande, ett par, ett möte, ett samlag och en kärlek.

Fanny är en rättfram, modeintresseard ung kvinna som inte blygs det minsta för sitt intresse av kläder och nålens hantverk. Hade hon levt idag hade hon kanske varit en ung Stella McCartney mer än en stiliserad Paris Hilton. Keats framstår som vek, osäker och handlingsfattig. Typiskt för en romantisk poet under 1800-talet måhända. Keats är begåvad, men fattig och utan lysande framtidsutsikter. Han är fysiskt klen, tvivlande på sin kärlek och sina känslor, men lyckas av Campions starka skildring av Fanny övertygas om att det de har ihop inte bara är äkta, det är också en större känsla än livet självt och överbrygger alla hinder. En sann kärlekssaga med andra ord. Om det inte varit för Keats fattigdom och klena hälsa, som till slut blir hans fall och Fannys sorg.

Själv fastnar jag tidigt för en annan karaktär; Charles Armitage Brown, också poet och nära vän till flera aktiva konstnärer under sin levnadstid. Han skildras som något plump, men samtidigt utmanar han både Fanny och John (Keats) till verbala uttryck som kanske annars förblivit outtalade, oskrivna och ohörda. Brown är inte helt förtjust i Fanny - eller är det kanske just det han är och avundsjuk på hennes låga för John? - och försöker motarbeta förälskelsen mellan de unga tu.

Ljuva ord strös, men lite för lite. Det kunde varit mycket mer av Keats i filmen och hans poesi, men Campion har valt att koncentrera sig på förälskelsen och kärleken mellan två unga individer, var och en kreativ och skapande, men med olika uttryck och inom olika konstformer.

/ Poppy

Vem vet bäst?

Ja, så har den första decenniet av 2000-talet passerat och naturligtvis har en sådan otrolig massa saker hänt att det är svårt att komma ihåg ens. Det här sista året har inneburit både himmel och helvete, kanske mest himmel ändå om man ska räkna i det stora, och det ska man väl, annars är man ju bara en missunnsam liten lort som är negativ, inte ser det goda i tillvaron och som aldrig är nöjd, eller hur?

Jag retar mig så ända in i bomben på att jag inte har rätten att känna mig mindre nöjd, arg, uppriven eller förtvivlad och ledsen utan att jag tillskrivs att jag är missunnsam eller önskar olycka och förtvivlan över någon annan. Jag är en vuxen människa som arbetar, betalar skatt, röstar plikttroget, ligger inte samhället till last på något sätt vad jag vet, och ända tillåts jag inte att visa känslor utan måste dölja dem och ta fram dem i min ensamhet och granska dem som de vore döda ting som kan stoppas in i en byrålåda och tas fram en gång om året och tittas på!

Goda råd som, ta inte ut olyckan i förskott, vänta tills det verkligen händer och det ordnar sig är fraser jag numera knappt tål höra, än mindre applicera på mig själv i någon form!

Jag vet ju mycket väl vad som kommer att hända men att säga till sig själv, ok nu får du inte vara ledsen, men om tre månader är det ok om du är det, bara du inte är det för länge eller för mycket. Sådant är inte livet, känslorna kan skölja över mig när somhelst, varsomhelst och även om jag inte sitter och gråter på jobbet så kan jag ju inte alltid visa upp en glad attityd. Samma sak hemma, ibland vill man bara lägga sig och dra täcket över huvudet och önska att allt skulle vara fixat när man vaknar!

Konstigt egentligen att någon annan alltid vet vad som är bäst för en och alltid kan avgöra vad som är lagom i alla lägen. Jag vill reclaima rätten att som individ få lov att ha alla dessa olika känslor utan att bli pådyvlad en mängd olika orsaker till att man känner som man gör.

Om jag skulle tala om för någon vilket jobb jag tycker de skulle ha eller vilken bil de skulle köpa eller säga till någon att gå nu inte och handla det eller det, då skulle folk troligen bli förbannade och tycka att jag la näsan i blöt i saker som inte angår mig, men att säga till någon att det är inget att vara ledsen för eller någon annan klyscha det är helt ok! Alltså, materiella saker ska man inte kommentera men andras känslor, som man faktiskt inte kan känna är det helt ok att kommentera och förminska till den grad att de helst inte borde finnas!

Jag kanske kan få lov att vara deppig över något som jag vet ska hända utan att jag för den saken skull måste vara avundsam, ogin och inte unna någon annan något!
Jag kanske kan få lov att vara förbannad och arg på omständigheter som jag tycker illa om utan att vara arg och förbannad på personer som är inblandade.
Jag kanske kan få vara riktigt ledsen och förtvivlad utan att någon har gjort mig illa eller gjort något riktat mot mig. Ingen klagar om jag går runt och ler och är övertrevlig, men vem tusan kan gå runt i livet med ett leende på läpparna hela tiden?

Vad jag vill ha sagt är att låt mig ha mina olika "moods" ifred utan att känna er träffade och gå inte i försvarsställning hela tiden och sluta tala om för mig varför jag känner som jag gör, det tror jag att jag vet bäst själv!

Tillåt mig att vara människa!


Honey/inget solsken precis, iaf inte här och nu!

Ett nytt år och nya möjligheter?

Jag börjar som brukligt; utan att ha en aning om vad detta ska leda till eller hur det ska sluta. Den där grisknorren det grymtas om kommer av sig själv som en tudelad klöv eller inte alls.

Nu är det i alla fall slut med rim och reson för julen, eventuella klappar och det nya året som nalkades, men som nu redan är två dagar gammalt. Redan har ett par personer dödats i trafiken, mördats på gator och i hem, barn försvunnit och hur många som fått ta emot hårda slag och ord är jag inte ens känslomässigt mäktig att ta in. Jag kan förstå det och tänka det, men vill inte känna det.

Vad kan man personligen förvänta sig av ett år, eller är det helt fel att börja spekulera och överväga sitt liv i de terminologierna? Kanske de enda förväntningar man någonsin kan sätta upp är dem man själv skulle kunna ändra på. Som sig själv. Att vara mindre lat, bekväm, missunsam, uttråkad etc etc etc. Att man äntligen stryker och hänger upp den där gardinen som legat i garderoben i två år, att man äntligen planterar de där fröna man samlat på under de fem senaste åren eller att man gör som man tänkt länge och väl: drar iväg en helg varthän man vill och bara njuter av det närvarande livet, den än så länge fungerande kroppen som låter en gå, stå, sitta, äta, prata och sjunga om och när man vill. Jag ska fundera på det där lite och läsa Dagens Nyheter.

/Poppy

2010

Ett nytt decennium, ett nytt år och en ny dag. Dagen efter nyårsfirandet och kanske förvisso att några firar fortfarande, såväl inrikes som annorstädes. Vad betyder det att vi firar egentligen och för vem firar vi? Ett firande som för en gångs skull inte har några uppenbara associationer med religiösa band, även om man här också kan dra in Jesus i sammanhanget - säg mig när man INTE kan det? - som likt andra judiska pojkar gör sin omskärelse åtta dagar efter födsel.

Det som oroar och stör min egen person kring detta med nyår är att ja visst det kan vara fantastiskt och storslaget med goda vänners sällskap, god mat och bombastiska raketer som både låter öga och öra fyllas till brädden av förmågan att ta in de olika ljuden, ljusen, färgerna och skepnaderna. Men måste det vara så? Eller rättare sagt lurar vi i oss själva att det är så det är? År efter år, efter år? Jag kände mest en stor innerlig tomhet igår och tänkte att nu har man stått här i x antal år, x antal gånger, höjt sitt plastglas mot skyn med mer eller mindre kvalitativt bubbel i och under självklara jubelrop ropat "Gott Nytt År" och kramat om kreti och pleti. Men ärligt; börjar det inte bli lite väääl traditionellt och lite vääääl tjatigt att ständigt göra samma sak? Jag vet att det finns folk som söker traditioner och finner trygghet i dem, i deras osvikliga repetativa utformande. Ja, det ska ätas hummer och det ska skålas i smala glas och det ska vara tindrande ögon, som ska ha tindrat ända sedan man som jag stressat bakdelen av sig inför julen och helst av allt under julafton ville pusta med ut med en Dry-a värdig namnet i ett soffhörn.

Ja, man kan själv välja hur man vill fira sitt nyår och ja, man kan välja att också helt avstå. Dock kommer man inte undan nyårsraketerna ens om man förflyttat sig en mil utanför närmsta tätort. Då måste man längre in och jag ser framför mig Smålands snåriga barrskog, med en liten, liten väg till en liten, liten stuga utan sjutillhållarlås eller varmvatten ens. Men det är där jag hellre vill befinna mig nästa gång nyårsafton närmar sig och det är där jag hellre spenderar kvalitetstid med soffan och en god bok än låtsas allt vad jag kan med mina vänner att livet är underbart och strålande bara för att det är just nyår. Alla bokslut i det privata som ska göras, alla löften som betyder intet som ska avläggas och hela den förljugna skiten står mig rent upp sagt upp över hårklyvda toppar och dalar. Inte blir det ett dugg bättre över gamla ex som snyftar fram kärleksförklaringar i sina nyårsgratulationer eller tomtar som kommer runt knuten klockan 01.00 och tror de är oemotståndligt charmerande. Det gör mig snarare förbannad och än mer avogt inställd! För att toppa kvällen igår intogs supé eller vad man ska kalla det på närliggande hamburgerhak där en kille lutade sig mot en vägg och spydde upp en blålila vätska som äckligt stilla rann längs den vita väggen ner på golvet.

Lycklig den som lyckan bör säger jag bara och önskar alla ett hejdundrande 2010 trots min avoghet att fira dess tillkommelse. För övrigt kan jag bara citera Hello Saferides text från låten 2006:

January 1st and it's already clear:
It's gonna be another shitty year

/Poppy not in the mood to party when she feels she ought to