Aldrig trodde man som barn att de i vuxenvärlden brottades med så många frågor och problem. Inte bara tidsnöd och ekonomiska härvor av hoptrasslade sladdar, utan alla dessa existentiella kval och all ångest över eventuellt fattade beslut och val. Nog för att få allt det där trasslet att härva ihop sig till en boll av olösta frågor, otagna beslut och villande, vallande velighet. Pinsamt nog.
Som barn såg jag visserligen inte bara fördelar med vuxenvärlden. Den var definitivt kall, hård, ibland också ondskefull och elakartad av värsta sort. Men jag såg att de vuxna fick fatta egna beslut grundade enbart på att de var just vuxna. De behövde inte kunna motivera, argumentera eller föra lysande retoriska utsmyckningar för att övertyga de vuxna om sin sak. De behövde inte använda sig av sakkunskap eller ett analytiskt förhållningssätt. De behövde bara tycka vad fan de ville och kunde dessutom strunta i konsekvenserna. I alla fall ibland.
Nu känns vuxenlivet som ganska slitsamt och egentligen ganska slappt också. Varför överger vi våra källor och möjligheter till fortsatt fördjupande när vi ges alla möjligheter dagligen? Att kunna övertyga eller i alla fall föra talan för sin egen ståndpunkt utan att för den sakens skull nedvärdera andra. Det hade jag tyckt om! Att behöva motivera och klargöra också inför barn. Det hade jag tyckt om. Att kunna i alla fall göra en ansats till försök av analys av olika problematiska livssituationer. Det hade jag tyckt om. Istället för massa förslöande och förslösande hjärnkapacitet och tappad respekt och akting för andra. Ja, det hade jag tyckt om!
Sedan kan jag kallas kall, kyligt betraktande eller stenhård. För det första är det bara så fel. För det andra så låter jag mig i alla fall inte dras ner i isvaken där det är iskallt och utan pardon för någon alls. Då behåller jag hellre mössan på och värmer mitt huvud för att försöka tänka de tankar som kan ta både mig och andra vidare i livet med en gnutta omtänksamhet och beslutsamhet.
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar