Not in lone splendour hung aloft the night
And watching, with eternal lids apart....
Jane Campion gör sobra, vackra, mättade filmer. Med ett slipat foto som inte lämnar något åt slumpen och en pensel som använder starka färger och gärna i konstrast men också i harmoni med varandra. Bländande vackert och naturens fägring har sällan tett sig så oumbärligt begärlig och välordnad till färg och form. En annan sak med Campions filmer är att det finns ett saktmod här, en stillhet, en paus som inte har bråttom att komma igång igen, en koncentration och en krävande närvaro. Ställer Du dig utanför eller tappar skärpan mister Du också alla de nerver, de pulserande vener och flämtande andhämtningar som finns där under ytan, men ändå så påtagliga.
Inledningen är utsökt med en en broderande nål i stark närbild. En nål som borrar sig in och igenom väven, kommer igenom och på nytt måste passera den tunna, men starka väv som skiljer den från tråden. Tillsammans skall väven och tråden bilda en enhet, en sammanhållning där den ena inte klarar sig utan den andra, där dess skönhet och framställan är avhängigt varandra. Som ett förhållande, ett par, ett möte, ett samlag och en kärlek.
Fanny är en rättfram, modeintresseard ung kvinna som inte blygs det minsta för sitt intresse av kläder och nålens hantverk. Hade hon levt idag hade hon kanske varit en ung Stella McCartney mer än en stiliserad Paris Hilton. Keats framstår som vek, osäker och handlingsfattig. Typiskt för en romantisk poet under 1800-talet måhända. Keats är begåvad, men fattig och utan lysande framtidsutsikter. Han är fysiskt klen, tvivlande på sin kärlek och sina känslor, men lyckas av Campions starka skildring av Fanny övertygas om att det de har ihop inte bara är äkta, det är också en större känsla än livet självt och överbrygger alla hinder. En sann kärlekssaga med andra ord. Om det inte varit för Keats fattigdom och klena hälsa, som till slut blir hans fall och Fannys sorg.
Själv fastnar jag tidigt för en annan karaktär; Charles Armitage Brown, också poet och nära vän till flera aktiva konstnärer under sin levnadstid. Han skildras som något plump, men samtidigt utmanar han både Fanny och John (Keats) till verbala uttryck som kanske annars förblivit outtalade, oskrivna och ohörda. Brown är inte helt förtjust i Fanny - eller är det kanske just det han är och avundsjuk på hennes låga för John? - och försöker motarbeta förälskelsen mellan de unga tu.
Ljuva ord strös, men lite för lite. Det kunde varit mycket mer av Keats i filmen och hans poesi, men Campion har valt att koncentrera sig på förälskelsen och kärleken mellan två unga individer, var och en kreativ och skapande, men med olika uttryck och inom olika konstformer.
/ Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar