Vargavinter

Vargen ligger mig av någon anledning mycket nära mitt hjärta, mitt värn, mitt försvar, mitt pansar. Det är som alla mina försvarsmekanismer väcks till liv då negativa uttalanden eller aktioner som kan komma att hota dess existens kommer på tal. Någon psykolog skulle säkert likställa min brist på självbild med en identifikation hos vargen: en ensling, en särling, en illa sedd, illa ansedd, utstött, utfryst och i sin envisa beslutsamhet att inte följa de mönster som vanligtvis krävs också illa omtyckt, som en vagel i ögat på de som tycker det annorlunda och egna retar alldeles för mycket. Farlig och aggressiv sägs det också. Om vargen, men se där tror jag allt att det är en av de största missuppfattningarna kring vargen. Inte ens jag är det. Farlig och aggressiv. Mer modig och backar inte undan när ett beslut väl är fattat, kosta vad det kosta vill och ibland blir priset högt. Men nu var det vargens väl och ve som individ, som biologisk varelse, som en hotad art jag tänkte prisa.

Du varg, du varg - kom gärna hit, visa mig din flock, din skygga skuldra med rest ragg och värna ditt revir!

Ja, visst det är VI som inte bor i vargens närhet, som inte har förfäders förfäder som kan berätta om de iskalla nätterna då ylen från vargflockarna fick blodet att isas bland de kringboende. Det är VI som inte har jakthundar, får i lösdrift och andra potentiella värden som kan komma att spoileras av andra varelsers drifter som förespråkar vargens överlevnad. Det är VI som inte förstår bättre, VI som inte har en tolerans mot landsbygdens kamp för överlevnad på redan farligt snäva marginaler. Det är VI för hela slanten.

Jag var i Värmland för många år sedan och överallt märkte jag det orimliga och överdrivna hatet mot vargen. Alla chanser togs för att baktala och nedvärdera detta djur som under lång tid fört en hård och många gånger orättvis kamp mot människan. Att bli jagad i flera dygn tills man inte orkar röra sig mer. Att bli satt i en sax o lida sig till döds. Att bli skadeskjuten av hetsade jägare som knappt kan pricka en stillastående trädstam. Nej, för mig är detta det yttersta beviset för hur lågt människan kan sänka sig, en feghet, en uselhet som borde få dem att rodna av skam resten av deras liv och då talar jag inte bara om jägarna.

Politiker som tror att de vinner billiga poäng för att tillgodose uppdämda skrik från Peter "Vargen kommer!", de som enas bakom beslutet och visst de jägare som jagade och sköt vargar som på grund av orimlig rädsla fick sätta livet till. De som sköts urskillingslöst, besinningslöst, mentalt förslösande löst.

När något sådant här händer kan jag ändå inte sluta tänka på vad rädsla gör med oss människor. Rädsla för det som ter sig onormalt och inte är anpassat till ett Sverige i ett 2000-tal. Samt vad fattigdom och desperation kan åstadkomma. Mycken skada blir mitt svar! Ja, jag tänker på ett Sverige och ett Europa under 1930-talet. Jag tänker på vad den tidens rädsla, misstänksamhet och känslan av utanförskap fick för konsekvenser. Jag tänker på vad till en början en mindre grupp skrek efter och sedan fick regeringar att genomföra. Med deras tillåtelse var det ju självklart och legitimt. Att decimera och försöka eliminera. Det kan börja med en varg.

/Poppy Howls!!!