Individen del 3

"I vårt pandemiska tidevarv..." läser jag i Sydsvenska Dagbladet och suckar lite över pretentiösa försök till intresseväckande inledningar. Precis som vår kultur bara bestod av skräckfyllda infektioner av medicinskt mätbara mått.... Behrang Kianzad försöker i alla fall göra en analys utifrån en analys av två medieforskare vid namn Geert Lovink och Ned Rossiter vilka kallar de fria formerna för publicering och socialisering (som twitter, facebook och bloggande) "Den positiva energins tyranni". Lovink och Rossiter menar att en ökad uppkoppling med fler möjligheter inte innebär en automatisk öppenhet eller frihet. De menar istället att vi använder de sociala nätmedierna som ångestdämpande masturbation och en ökad voyeurism som följd.

Niklas Wahllöf i Dagens Nyheter är inne på lite samma spår, om än i form av betraktande av boken Noll Noll. Decenniet som förändrade världen. (Något krystad titel, men jag låter det passera utan fler kommentarer för tillfället). Wahllöf utgår från de som flyttade in och befolkade Stockholm under framför allt slutet av 1990-talet och kom att figurera i kultur- och nöjesvärlden och kanske framför allt i tidningsvärlden i Stockholm Stad. För dem handlade det och kanske gör än att befästa sin position och då inte bara fysiskt utan också i de digitala och sociala medierna.

I detta ser Wahllöf spår av fragmentisering, en urholkning av kritiken, analysen kanske och detta i samband med att man som follower på Twitter kanske har lite för mycket och kanske enbart sina egna kollegor, journalistvänner eller andra vänner/kollegor som inom sitt eget gebit och inom samma marknad. Och just för att det kanske var lite för många av samma kategori som trängs på den marknad alla vill ha kvar sin fot inom, så kommer knivhuggen i ryggen när man minst anar det, som exempelvis det nu Björn af Kleen fått utstå en hel del kritik för, att man inte ohämmat tar sina "vänners" statusuppdateringar från Facebook och gör journalistik av det. Det gör man kanske inte, men viktigare är väl vilket ändamålet var och har inte alltid all journalistik handlat om ett nyhetsflöde, avslöjanden och analys av nutida samhällsfenomen? Också till priset av att sälja ut sina vänner och sig själv, inte minst i vår tidsanda och där ser jag en betydligt starkare Nutida företeelse än de som förespråkar döden Död av de sociala nätmedierna.

Kianzad påpekar i Sydsvenska att de som uttrycker sig på twitter mm är runt 10% och endast "ynka" 3,6% är en form av nyhet, information eller relevans för tredje part. Han avslutar sitt inlägg med att Nej, vi kommer inte att uppleva några stora revolutioner via våra sociala medier via Internet, utan de kommer som alltid att ske på gator och torg av reella individer i den riktiga världen.

Jag vill börja med att säga såhär vad gäller att masturbera bort sin ångest och samtidigt öka sin voyeurism handlar kanske mer om bekräftelse för de osäkra, de osedda, de som slåss för att höras och synas. I alla tider har det funnits olika sätt att uttrycka sig på för att bli sedd och i bästa fall älskad - för det är väl ändå det som det slutligen alltid handlar om, oavsett antal snubblingar och fumlingar på vägen dit att erkänna det. Kvinnor har målat sig sedan antikens dagar, badat i åsnemjölk och säkert hittat olika sätt att sätta upp håret, spänna skärpet runt togan osv fram till tonårskulturen, punken, britpopen, fram till våra dagar.

Det må så vara att endast 10% är de som förmedlar något och de 90% är mottagare. Är det något fel på detta? Om en EN (1 person) författare skriver en bok som sedan läses av tusentals, vari ligger problematiken? Om en artist sjunger för tusentals hängivna fans - vem ska sedan dömas för att publiken inte fick stå på scen de också?

Kanske det är så att de som skriver har något att förmedla och de som läser finner det givande och har förmodligen viss möjlighet till att interagera och kommunicera via "kommentarer" och liknande. Kanske detta också påvisar att rädslan för utarmning av kritiskt iakttagande och analys är överdriven. Att det finns plats också för dem som skriver för nöjes skull, men de som spelar en större politisk, samhällelig och kulturell roll är ändå de som får plats och som tar plats. Kanske det finns både utrymme och läsare av bägge kategorierna.

Slutligen: revolution. Är det något som måste eftersträvas om än att demokrati oupphörligen måste återerövras? Varför är då diktaturer så snabba med att stänga ner de olika sociala forumen på Internet, för att inte tala om att stänga ner Internet helt? Självklart finns där en kraft och en oändlig resurs i Internet och dess olika forum som sprider sig snabbare, lättare, till flera och världsomfattande på en och samma gång. Det kan ingen reell förankring rubba på. Det ena kommer inte heller att ersätta det andra. Vi är sociala individer, vi har ett behov av en förankring i den miljö vi rör oss i och att känna tillhörighet i vardagen och till individer. Det kommer inte Internet att ändra på, men jag vidhåller att alla bloggar med mera ökar den demokratiska andan och frigör tankar som också många gånger bemöts.

Sedan när allt kommer omkring; Facebook är ju som att vara på ett cocktailparty! Man pratar lite med den som är tillgänglig, är någon inte tillgänglig tar man upp en tråd med en annan person. Man säger lite putslustiga saker, andra är mer allvarliga och vissa säger inget alls. När allt kommer omkring är det inte så svårt, det gäller mer att förstå vilket sammanhang man befinner sig och varför man valt att vara där.

/Poppy