Individen del 2

En vecka har förflutit sedan sist, solen sprakar bakom tallarna och viskar löftesrikt om sin höga ban på himlavalvet idag. Snön glittrar av kristaller i reflektionen av strålkastarna från stjärnan, som alstrar livgivande ljus och värme till oss alla här på planeten Jorden. Bestämt var det ändå verkligen kallt om kinder och nästipp under morgonpromenaden och i badrummet växer sig rimfrosten allt starkare till sin karaktär medelst omfattning av fönsterytan.

Jag läser allt mer, näst intill desperata försök att klämma ihop 2000-talets första tio år till en mening eller två av summering. Ska det vara så nödvändigt tänker jag? Bloggandet, twittrandet och facebook-andet döms ut av den ena efter den andra bedömaren. Jag tror dessa bedömare och analytiker hamnat på ett sidospår, för jag ser en utveckling där kanske förvisso blomstringen av interaktiva nätmedier stannat upp och i viss mån avtar. Personligen väcker det två dominerande tankar om fenomenet; 1. Varför stannar det upp? 2. Betyder detta att vi istället hittat andra kanaler för kommunikation och på vilket sätt sker då denna kommunikation?

Men jag ser också som jag nämnde i mitt förra inlägg en utveckling åt ett annat håll med ett större allvar, ett mer lodat djup.

Jag läser om att Sanna Lundell har så och så många läsare och hyllas för sin blogg. Jag har inte läst hennes blogg och har ingen aning om vad hon skriver om eller hur bra eller hur seriöst det är. Däremot läser jag att hon faktiskt fabulerar en del i sin blogg, tillåter sig att dikta ihop saker och ting, samt håller på en stark anonymitet gentemot sin familj i bloggandet. Det som blir absurt är att i följande artikel kan man läsa, samma, gäspingivande, nu snart fastställda sanning av de tveksamma att bloggandet är just dagboksanteckningar. Istället för den traditionella dagboken. Jag häpnar, för sa inte Sanna Lundell just precis att det var det som det INTE var i hennes omåttligt populära blogg? Jag säger inte heller att det inte kan vara så, men tror ändå att det är ett villospår, samt ett starkt nedsättande tonläge gentemot bloggarna. För alla vet ju att det mest är kvinnor som skriver dagbok, att det är kvinnor som bloggar om små mysiga saker, kvinnor som inte har något bättre för sig än att förändra världen med tankar om andra uppburna tankar.

Nina Björk skriver att man blottar sig, lämnar ut sig och journalister använder sina kompisars statusuppdateringar på Facebook i de offentliga sammanhang de aldrig var ämnade för. Jag gnuggar mig lite lätt i pannan av kaoset och läser om igen att Sanna Lundell sa ju just att det var det hon INTE gjorde. Hon blottade sig inte och hon lämnade inte ut någon åt massan av läsare. Vilket inte betyder att just det kan inträffa, men att bara fokusera på de fåtal gånger det händer är att förminska hela ämnet och dess utövare.

Jag ser bloggandet som ett demokratiskt forum, likt ett Speaker´s Corner där kvinnor kanske varit snabbast på att ta till sig denna form. Jag ser bloggandet som ett forum att utbyta tankar, att utveckla ett skrivande, utveckla sin retorik, sin analysförmåga och möjligheterna till just detta. Kvalitet brukar utvecklas i takt med kunskap och tillägnad kompetens och jag förespeglar mig att detta alltid kommer att vinna i längden.

/Poppy