Kortfattat andäktig och mer därtill

Bort med klatschiga rubriker, in med ordsatser som gör kullerbyttor, ord som byter plats med varandra. Allt för att förvirra och tjusa, få oss att vakna och reflektera. Mera!

Fem timmars sömn och kaffe på det och jag går i spinn!

Jag läste något så otroligt vackert i går - något som fick mig att kippa efter luft, likt när man varit under havsytan och hållt andan. Det var som att öppna upp hela mig, som om det gick att mjukt bända isär de gamla gångjärnen, veckla ut de hårt sammanpressade sidorna och med en mjuk, mjuk hand släta ut och rätta till. Jag blev rörd. Gripen. Innerligt.

Virrvarr

/ Poppy might find a reason to be serious

Svininflluensan revisited

Hahaha, ja konspirationsteorier är alltid kul och jag är alltid skeptisk. Elvis och Michael Jackson och John F Kennedy lever och ingen har ens varit i närheten att plantera sina fyrtiosexor på månens yta.

Skämt åsido. Om inget annat så har verkligen svininfluensan engagerat många både för och emot. På mitt jobb har diskussionens vågor gått höga och jag har helt fegt hållit mig undan, inte för jag är rädd för att diskutera eller säga vad jag tycker, jag har bara tyckt att de jagar upp sig alldeles för mycket. Jag tror att det finns, om man dissekerar alla argument väl och rent teoretiskt, saker som låter logiska, trovärdiga och förefaller vara absolut sanna, i båda sidornas argument.

Jag kan inte avgöra vem som har rätt eller fel, jag har försökt värdera de fakta jag har tagit till mig, och kommit fram till....ingenting, jag kan fortfarande inte säga att det är rätt eller fel att vaccinera sig. Jag beslöt mig därför att vaccinera mig.

Inte för att jag är livrädd för svininfluensan eller tror att jag dör om jag skulle få den, utan det jag har gjort är att jag har "köpt" det emotionella påståendet, sant eller falskt, att jag inte kommer att smitta andra om jag vaccinerar mig. Jag känner mig naturligtvis lite oroad nu när jag är vaccinerad att det ska vara något skit med vaccinet men annars hade jag oroat mig för att bli sjuk och att smitta någon som sen hade blivit jättesjuk. Ja jag tror att hur jag än vänder mig har jag ändan där bak!

Har ju hört talas om alla som har blivit sjuka av vaccinet och var lite rädd för att bli sjuk, men allt jag har drabbats av var att jag hade lite ont i armen i en dag, måste säga att det var verkligen en liten bagatell i jämförelse med mycket annat som man har råkat ut för

Jag propagerar inte för vare sig för eller emot, jag tycker att alla ska besluta sig för det de själva tycker känns rätt och bra.

I just det här fallet har jag inga starka åsikter utan känner mig sådär "lagom" svensk.

Honey som känner sig även lite "svinig"

November rain

Två dagar kvar av november och skönt är det! Sällan har jag känt mig så knäckt och deppad någon tidigare november så detta känns som all time low! Snart är det dags för december att ta över och gnistra och glimma, värma oss med alla sina levande ljus, pigga upp oss men färger, dofter och smaker!

Ja om inte annat så kan alla de mest debattglada diskutera om julkapparnas vara eller inte vara. Diskussioner brukar ju få igång livsandarna hos en massa människor och julen verkar vara ett ämne som engagerar många.

Det får mig att tänka på att jag har en kompis som alltid klagar på jul och när man då frågar, vad är det du tycker så illa om? Svaret blir detsamma år från år ja det är sån kommersialism och så gillar jag inte sylta!

Nu gillar jag ju min kompis , men annars hade jag nog funderat lite mer på om de två begreppen är ekvivalenta, man kan ju undra....... Om du slipper sylta är julen då mindre kommersiell? Tål att tänkas på! Min kompis och jag kommer nog aldrig att ha samma synsätt på julen men jag gillar inte att hon tyvärr är så fördömande mot de som gillar att fira jul bara för att hon inte gör det. Om vi vänder på det hur skulle hon reagera tror ni om jag i en ganska fördömande ton utbrast, ja jag gillar minsann julen för då kan jag få ge bort presenter och äta sylta! Undrar vad hon skulle tycka?

Överhuvudtaget är det allt fler och fler människor som verkar vara så himla fördömande, inte för att någon har gjort något fel utan bara för att man inte tycker likadant. Som om någon har patent på vad som är rätt eller fel!

-Jasså du gillar inte Head & Shoulder, ja jag skulle aldrig lita på en person som inte använder det, sådana människor är säkert rasister det kan man ju räkna ut! Eller , jasså du , du har gröna gardiner, mm, ja då kan man ju räkna ut att du har ganska taskig människosyn mm. Så går snacket ibland på fullt allvar och då känns det som om man vill ställa sig upp och bara skrika!!!!!!!

Det hade ju varit en sak om man hade försvarat förintelsen eller tyckt att barnaga skulle vara tillåten, men, det är ju oftast bara småsaker som man inte förstår att någon orkar bry sig eller engagera sig över, därför går jag inte in i diskussioner med min kompis och hennes sylta, min tid vill jag hellre använda till att läsa eller diskutera något som är viktigt som främlingsfientlighet, flyktingbarn, frihet att älska vilket kön man vill eller varför inte hur man använder demokratibegreppet!

Av dett förstår ni nog att just syltadiskussionen har varit på tapeten igen när jag med tungan hängande två meter bakom mig har kommit småspringande på stan på väg för att fixa eller trixa med något till den ganska stora ombyggnaden av huset. På väg till eller från jobbet stressad, försenad och förbannande alltings jävlighet och man bara får höra , ja men ta det lugnt, julen är ändå inget att fira, den är så kommersiell och dessutom så gillar jag inte sylta.

Hade jag inte haft förmågan att bita mig i tungan och och ha järnkoll på mitt minspel så är jag rädd att hon hade fått se en helt annan sida av mig, en sådan som jag bara visar för de allra närmaste! Den kan nog vara ganska hemsk att skåda och är inget jag är stolt över såklart.

Detta var bara en liten parantes i min allmäna novemberdepression.
Har ju inte skrivit så mycket under denna månaden men nu ska det förhoppningsvis bli lite lite bättre så allt bloggande inte enbart behöver vila på min kära Poppys skuldror. Något hon har skött så elegant och väl!

Thanks Poppy!

Honey glad över att hon har en vän som dig!

Mobbens rädsla och det vi kan kalla främlingshat, men detta är en lov till alla vardagshjältar som i sig är Superhjältar

Tidigare i dag försökte jag kommentera en artikel på ett välgrundat (i mitt tycke) sätt, men man fick bara använda sig av 1000 tecken och jag fick banta min ursprungsidé på 3000 tecken. Beskt. Så ärade publik, okända vänner och fler därtill. Här kommer den feta varianten, garanterat obantad, oretuscherad och onyanserad.

Det är något speciellt med barndomsskildringar. De framkallar alltid hos mig ett påtagligt vemod och jag tänker inte minst på filmen "Farväl till Falkenberg". I går läste jag om barndomsminnet av att springa barfota på tjärpapper och det högg till i mitt veka inre; som för övrigt är sällsynt vekt för närvarande. Jag funderade en stund på var det var som sökte så ömt och petade i små sår och insåg att tanken på barndomen också blottlägger förlorade förhoppningar, oemotsedda uppvaknanden och inte bara ömheten från skrubbsår och myggbett som plågade en under sommaren, utan det pris man tvingas betala för sin delaktighet i Livet. Det kostar det här livet och inte bara i kronor och snart extinkta ören, utan man får dyrt betala med priset av sin tilltro, sina förhoppningar, det man önskar, tror och hoppas på. Att våga ifrågasätta och ställa sig utanför gängse normer inom väl grupperade strukturer är inget man gör utan att bli utsatt för något eller några av följande moment: mobbing, utanförskap, utstött ur gemenskap, öknamn, isolering mm. För att inte tala om att inte bli tagen på allvar överhuvudtaget.

Ändå är det just dessa individer vi borde vara så aktsamma med. Vårda som dyrbara porslinsfiguriner, unika ädelstenar. Vi borde bygga separata gångvägar för dem, så vi vet att de alltid går säkra. Vi borde strö rosenblad framför deras fötter och känna oss uppriktigt stolta, glada och hedrade över deras närvaro i våran närhet.

Alla älskar en hjälte sägs det. Krigets hjältar som visat prov på mod, bekämpat ondska och illvilja med blodspillan till följd dekoreras med medaljer, fanfarer blåses och folk tittar och pratar gillande och uppskattande om dessa personer. Det som aktas i krigshandlingar är det vi föraktar när individer vågar stå upp emot och tala om de orättvisor som finns framför oss. De som vågar möta orättvisans vitöga, berättar om den, betvivlar och debatterar den. Det är ju så mycket enklare och bekvämare att låta saker och ting bero, låta det slentrianmässiga styra.

Blir vi provocerade av att någon vågar peka på våra brister? Räds vi mobben och underkastar oss hellre ledares översittarfasoner eftersom då har vi inbillat oss att vi inte själva har någon aktiv del i förloppet och kan ursäkta oss? Vi behöver fler hjältar som -, och mer av Jesper Högström. Läs hans artikel på: http://www.expressen.se/kultur/1.1793872/tidsfangarna

Poppy says it loud and clear: Stand up for your right to be human and love the ones you care for!

Att slåss mot Vemod i novembermörker

Ja, jag har sagt det förut; ah - ett ögonblick, det knackar på dörren.

- Lloyd!! Du är sååå välkommen in, jag ska snart iväg förstås, men kom in, kom in! Slå Dig ner, släng upp fötterna i soffan och ta en whiskey. Jag lyssnar - som vanligt, innerligt och tacksamt.

Det är lite som med Sylvia, som med Dig Lloyd. Ni kommer med utsagor om livets svåraste kval och ändå känns det i era ord så omsorgsfullt, kärleksfullt och trösterikt. Bara vetskapen om att man inte är konstig, att man inte är enligt andras utsagor "svår", för att man känner och bejakar sitt känsloliv. På något sätt inbillar vi oss att vi kan bli både accepterade och älskade för att vi är just den vi är och vi är ärliga med det. Kanske korkat, antagligen mycket dumt och vem har för övrigt tid med någon i dagens samhällsutveckling som inte endast uttrycker säkerhet och beslutsamhet?

Så Sylvias ord har lindrat, lenat, plåstrat om mig när jag känner novembers våta, tunga vadmalsfilt trycka allt tyngre och tyngre över en uppgivenhet jag sällan varit i närheten av. I ett par dagar har jag känt mig mindre än ett skrutt, ynkligare än ett knytt och gråtit ikapp med Sylvias blottläggande av hopplöshetens utsatta känslotillstånd. Men så är jag ju inte så ynklig egentligen. Inte alls. Styrka, självständighet och mod är mer utmärkande drag i min personlighet. Det får jag i alla fall ofta höra av andra. Men ibland kan jag känna att jag också skulle vilja vara svag. Lite i alla fall, om än bara för ett ögonblick eller två. Bara en axel att få sucka ut vid, en varm kopp te som sätts i ens hand och en förutsättningslös och tyst omsorg. Att det är okej att få känna sig vilsen och omskakad i livet ibland.

Jag gillar dock inte att bli sedd som offer eller att någon skall tycka synd om mig. Det är nog ingen större fara med det förvisso. Jag kavlar alltid upp ärmarna och tar itu med det som måste göras, även om det är på håret ibland. Trillar jag omkull där i gruset är det bara att borsta bort dammet, tvätta såren och njuta av kroppens smärta som talar om att den läker. Även om jag nu faktiskt inte tror att alla sår kan läkas. Inte till fullo. Vissa sår rivs så lätt upp igen , andra är som en varböld, medan de som andra tror skulle märkt mig mest är kanske de sår som lämnat minst spår i mitt inre.

För att ta upp kampen igen mot detta enorma Vemod som tycker sig fått en bra plats i min kropp och hjärna har jag bara följande att säga: Nog är nog! Nu får Du ta och gå vidare och helst skippa ta in på någon annans hotell. Jag tar mig ut i skogen och springer för allt vad jag orkar i lätt duggregn. Känner hjärtats slag, känner andhämtningen och orken som inte vill, men ska besegras. Jag bestämmer över min kropp och vad den skall och inte skall göra med mig. Svetten droppar ner i pannan och på något inte helt begripligt sätt känner jag mig lättare under fötterna och tror jag fått Vemodet att åtminstone börja packa ihop sina saker. Jag ger Dig en sista kopp te och sedan får Du gå. Mitt liv är för kort för att liera sig med Dig resten av livet. Farväl, vänta gärna läänge med att komma på besök igen!!

Lloyd får sista orden innan jag också tar mig ut härifrån:

In the prime of your life
At a time when a crisis is common in men
Old enough to know better

Opportunity waits
In the window for men in a moment of weakness

What in the world would a home county girl want with you?

There's no release in your life

Ok, ett litet PS bara; Jo, Lloyd, så banne mig: There IS release in your life. Men det kan vara svårt att hitta, svårt att veta att det är så när man är där. Det gäller att hålla ögonen öppna och döm inte någon eller något förrän de fått visa och ge prov på vad de tycker om och aktar med livet!

/ Poppy börjar fundera på att sätta på sig läppstift och le mot världen. Ännu en gång.

In English; again

Does nobody love me? Does nobody care, not here, no not everywhere but no one. Cried for nowhere.

No, they will not see my tears, nore my fears or my lack of hope or despair. They just set for the glamour and carry on.

I do love those little ones and they bring back all I ever could ask for. But you pay. Each day. And the wine did not make any difference. No good. After all.

So you realize what if you do not want to make it till morning breaks? You just had it up to the ears, to the eyes shut with ageing lids. The only freedom now lies in the never ever life.

He tracks you, he seeks you, ha plays that darn chess game with you and you play the game well. Still it is not a horror, it is not a fight you need to win. Maybe I just want to give in.

/pops drops

Sylvia och jag arm i arm

Sylvia Plath, åh underbara, underbara Sylvia! Att du med Din smärta kan åstadkomma så mycket tröst. Det är förunderligt att när dessa kvalfulla känslor plågar en som mest, så hittar Du ord och liknelser för dem och det blir som kaffegrädde till jordgubbarna en särdeles solig och blåhimmelsaktig dag, när man känner den bedrägliga lilla knuten av trassel med lycka inbakat i sig, försöker härva ur sig och nå ut i fingertopparna, i de av solen blekta och sträva hårtopparna, in i de mörka rum som så länge varit igenbommade. Men då! Upp med dörrarna, alla fönster på vid gavel; släpp in fågelsången, värmen, förtröstan, tilliten och glädjen.

Sylvia, så olycklig och ensam i sin sorg att man kan lägga sina barn till ro, för att sedan själv gå in i köket och tända på gasen. När alla andra dörrar är reglade, förbommade och låsta med sju sorters nycklar, när alla vägar framför en är avstängda på grund av olyckor, arbeten, asfaltering som gör det omöjligt att färdas där just då och just när man som mest behöver det. När det handlar om att överleva! När allt hopp runnit ur en, all vilja till bättring blåst iväg och enda räddningen skulle vara det där, just då - när det gör sig omöjligt och ingen ser att man måste förbi vägspärrarna - till varje pris! När ingen ser, lyssnar eller förstår. Då blir livet ett ständigt gissel och döden om än blek och oåterkallelig; en befrielse, en lättnad från allt det som gjort så påtagligt fysiskt ont under alldeles för lång tid.

Sylvia kunde inte skärpa sig. Otroligt begåvad, intelligent och en språkförnyare av rang vi kanske aldrig mer kommer att möta. Innebär stort skapande lidande eller kan man inte skapa stort utan att lida? Jo, det tror jag bestämt. Men att vara smartare, vassare, mer briljant och engagerad än andra i sin omgivning utan att bli sedd och respekterad för detta tror jag räcker för att ta ifrån vem som helst det vi kallar självkänsla. Sylvia arbetade som lärare! Ni förstår ju hur absurt det är! Skulle en hjärnkirurg tvingas arbeta extra som fritidsledare för att försörja sig? Skulle en lärare tvingas läsa poesi??

O, heart, such disorganization! The stars are flashing like terrible numerals.

/Poppy owe you so much dearest Plath

In English

Disastrous. Feelings that is. They mock and dash you. Trick and decieve you. As if you wouldn´t know! As if you didn´t see it coming before it entered the scene. Still you let yourself flow with the illusion despite disillusions. Such a waste and such a haste you rush after the light, the rainbow, the colours that keep fooling your eye. And your brain let you. Even though.

You enter Darkness as it comes, and we know it always does come! Some may comfort it, some may meet Death instead of his or her best friend. A graveyard filled with rotten corpses. Blackbirds singing the dark tune of minor. Why weren´t we told? Why did they all try to fool us as garbage, decomposed?

This is a life. Not kind, not sweet, not nice, not happy, not rich, not hopeful, but not sad or for that matter all bad either way you choose. You do! Somewhat strong, some brains, some will, some lust, some must, some rest but of course despair always cling in the naked branches in the sombre November. Not a clean but polluted air. To breath. In. And breath out.

We live. We do! We must turn our faces not to ashes, but sunstreets too. It is a struggle to bear and feel free. Nothing in this world could ever do that for me. All I have and all I learn I bring to myself completely on my own.

Will is the power of your life - don´t fight it, bring it in your backyard!

/Pops

Om jag bara vore så klok att jag inte finge vara så komplett idiotiskt lagd : The End

Jag avlägger inte många löften i mitt liv, även om jag är väldigt bra på att hålla vad jag lovar och dessutom står för det jag säger. Hur oanat det än må vara. Det tränar en bra i retorikens konst, samt en och annan annars snudd på utdöd försvarsmekanism har väl också sprattlat till liv ibland.

Nu ska jag i alla fall avlägga ett löfte och det är att: Jag dyrt och heligt med händerna mot varandras sträva yta, lovar lågeligen och tills dess jag inte längre kan räkna mina dagar att aldrig mer utsätta någon för min erbarmliga själs klagan. Jag skall aldrig mer vältra mig offentligt i min ångest, i mina tillkortakommanden och min avsaknad av något i mitt liv som ger mig känslor av uppgivenhet. Jag skall hålla min själs frätande bittra yta borta från allmänhetens lov. En liten brasklapp dock om att jag nog kan återkomma till ämnena i sig, men utan mitt personliga gyttjebad, mitt vältrande och mina inre excesser av min tårfyllda, själsligt dränerade kropp och knopp.

Därmed goda vänner, systrar, bröder, fruar och män är vi framme vid The End.


/Poppy pops off

Om jag bara vore så klok att jag inte finge vara så komplett idiotiskt lagd II

Näe, haha! Vad menar Ni nu? Skulle jag vara otålig? En gnutta rastlös? Skulle jag som alltid prisats för mitt tålamod och är väl medveten om min styrka när det gäller uthållighet - skulle jag te mig en aning orolig just nu? Nervös, fladdrig, retlig, stingslig - skulle vara perfekt att gå en rond med boxhandskarna på. Men ack, nej här sitter jag åter fångad i Catherine Earnshaws gestalt, blickar ut över heden, fastän det där ute råkar vara svart som bläcket i en sot- och limblandning. Leran, den eviga, förhatliga, tärande, befläckande, klafsiga och kalla som suger fast vid skorna, vid byxtyget, den ständigt närvarande, vedervädiga och avskydda. Och inte för att jag väntar på någon Heathcliff. Ha! Inte en suck!! Vem är egentligen intresserad av en despot som mest lever om, utan en tanke på konsekvenserna av sina handlingar (så är det Heathcliff jag är? - inte alls den ljuva Catherine, för ljuv är jag ju nu inte alls, en enda gnutta av, nej).

Inga riddare på springare gör sig heller besväret att romantisera innanför mitt tunna skal till pannben. Blonda eller mörka riddare på vita eller svarta fålar. Är de inte bara dammiga och har spelat ut sin roll? För vem vill i dag bli räddad av ett uppblåst ego? Vi fäktar så bra själva numera, går våra egna torneringar, men jag känner ju hur jag springer där på heden, med den motbjudande leran under skosulorna och i likt förtvivlan letar i novembermörkret.

Var är Du? Vem är Du? Ska jag lägga mig ner likt Orlando och utbrista "Nature, nature - take me I´m yours!". Skulle det hjälpa?

/ Poppy har nu trötta, såriga hälar av vankelmodigt rastlöst spatserande

Om jag bara vore så klok att jag inte finge vara så komplett idiotiskt lagd

Ni vet den där sången med PJ Harvey när hon vrålar I wiiiiiiill not!!! (Pig will not heter låten faktiskt). Noooooooo, I wiiiiiill not!!! Och man riktigt ser hennes svartbruna hårman slänga hit och dit, den kantiga luggen som faller ner över ögonen och lockarna krusar sig av den energiska ilskan runt pannan och hårfästet.

How dare you says the angel - shakes the disbeliever

Så duuuuumt, så idiotiskt! Det värsta av allt är att jag också visste att det var dumt, ändå måste jag dit där och peta med pinnen i elden, röra om så det flammar, hettar och bränner. Jag kan inte motstå elden. Det är inte alls sant att bränt barn skyr den. Vi går dit om och om igen! För att se om det går att undkomma ödet denna gången, för att misstro att det skulle kunna finnas något bättre om vi bara lät bli den farliga leken. För vi brända kan inte kan vara stilla och lugna, utan är i ständig rastlös rörelse där minsta tvekan och oro sätter igång den planlösa vandringen, likt snärjda djur i små metallburar. Vankar av och an. An och av. I will not!!!!!!!

Your face all mashed up!

Poppy in a deep shit of mess - you better believe IT, still if there´s absolutely nothing to believe in or at anymore

Svininfluensan II : konspirationsteorin

Nu kan man ju lätt tro att jag fallit ner i ett Dangerous Mind av Beautiful Minds ( om nu någon minns dessa filmer, där den sistnämnde gestaltar John Nash vars hjärna konstant arbetade på overload x 1000, i vad som senare skulle visa sig vara en väl utvecklad schizofreni, men räkna kunde han! - blir då något oroad då jag själv har en hjärna som snurrar på i oberäknelig takt, men kanske inte gånger 1000 i overload. Jag är bara tänkande, jag är inte smart, jag är inte något geni alls, jag är inte begåvad, jag bara försöker strukturera tankar jag aldrig under min uppväxt fått lära mig att använda mig av eller att man kunde använda sina tankar till konstruktiva lösningar på helheltsproblem. Lång utvikning inom ramen för parentes här, vilket såklart leder mig till en gryende tanke om en annan konspirationsteori om att jag blev bortbytt på BB. Det kan bli intressant eller floskigt värre att ta upp en annan gång).

Men NÄ! Om nu någon har tråden kvar i behåll på trådspolen. Eller en tråd i alla fall. Om den nu inte brast i all hast mellan fingrarnas initiala dragande och försök att trä den in i nålsögat. Där vi befinner oss nu. Om inte: läs om den första meningen och skippa parentesen.

Konspirationsteorier ser jag som deckargåtor skapade av Christie och hennes efterföljare. Det vill säga klurigheter, gåtor och pussel att sysselsätta oss med för det rena, skära nöjets skull en stund eller två. Det kan också bringa lite spänning i vår bleka, gråa, slitsamma vardag. På EEG-kurvan kan om man satte elektroder till hjässan dit, alldeles bestämt också uppfattas en och annan kurva, som i sin tur tolkas som aktivitet i vårt hjärncentra. Vilket är den enda anledningen till att jag nu ska haka på teorierna kring svininfluensans farsotsnivås vara eller inte vara.

-Dagligen möts vi av feta rubriker om hur många som dött av influensan - och det där med att man ska vaccinera sig mot den för samhällets skull, får mig att tänka på alla kvinnor som blir misshandlade till döds av sina partners/år ungefär ett hundratal och flera hundratusen misshandlas varje år. Hur vaccineras vi oss mot detta? Hur ställer vi upp i "solidarisk, samhällelig lojalitet" mot detta? Ok, ännu en tanke som löpte av banan.

- Är det inte anmärkningsvärt att vaccinets inledande tillverkning börjar ett år innan något fall av svininfluensa inom modern tid är konstaterad?

- Och det här med att företaget fått immunitet mot eventuella biverkningar från vaccinet (och behöver jag här tillägga antalet döda råttor under djurförsöksperioden?)?!

- Svininfluensan lär enligt vissa experter vara i runda tal fem gånger mildare än den vanliga influensan

- En kvinna som jobbat på labbet där råttorna dog på löpande band blev nedtystad

Så, nu kan vi snart skriva en deckare bara OM dessa mer eller mindre informativa rader som jag dessutom inte har några säkra källor till. Men fenomenet i sig är intressant att granska....

Var det kapten Senap med en giftbägare i rökrummet eller Lady Scarlett med en dolk i salongen som utförde dådet?

/ Poppy not in the mood for being Serious, not an ounce

Svininfluensan

Ett högst aktuellt ämne, men ack så tråkigt! Media hypar: "Folk dööööör". Ja, det gör de för sjutton varje dag. I andra influensavirus, av andra sjukdomar, av svält, av krig, av tortyr och annan lemlästning. Skriv om DET istället! Varje dag!! Hur många som blev våldtagna och sedan skjutna i underlivet i går, i dag, i morgon. Hur många som dör av krig varje dag. Hur många barn som får sätta livet till av olika anledningar, förutom sjukdomar. Hypa det istället, eftersom det är direkt dödliga fenomen, medan influensan är ett virus, en i regel lätt förkylning med eventuell feber och illamånde ett par dagar. Ja, man KAN dö av det, men man kan också dö av hundra och en andra ting. Dagligen!

Jag har sällan blivit så påhoppad av folk för mitt beslut att INTE vaccinera mig och jag börjar plötsligt förstå inte bara medias drev, utan också hur lätt det är att skapa grupptryck, massan som klumpar ihop sig "de goda mot de onda" (vilka givetvis bestämt vilka som är goda respektive onda utifrån sina egna, högst självupptagna och egocentriska normer). Jag börjar förstå hur lätt man skapar rädsla och förakt hos folk, hur lätt man bygger upp en fråga om rätt eller fel och vem man ska rikta sitt hat mot, samt hur detta sedan kan leda till konsekvenser de flesta i efterhand sedan vill ta sin hand ifrån - men långt ifrån alla.

Ja, jag tänker på nazismen, jag tänker på militärjuntor, slaveri, hedersvåld, häxbränningar, tortyr och straff i olika religioners och sekters namn osv osv osv. Alla former som inskränker individens rätt till egna uttryck och tankar ser jag direkt som förödande och redskap till agera mot ytterligheter som endast gagnar den egna individen - inom massan som låtit sig tro de hittat den rena och rätta doktrinen.

Man ska vaccinera sig av solidaritet heter det. Eller av hänsyn till andra. Och för samhällets skull och inte sin egen. För det första; Solidaritet. Mot vem? Och för vem? Solidaritet att kollektivt ta ansvar för något och med hänsyn UTAN EGENINTRESSE! Ha! Känn och kläm på den ett tag! För det andra; hänsyn till andra, jaha men jag ska alltså skita i hur jag mår och vill må, för att som individ är jag varken meningsfull eller av nyttovärde för samhället och BNP:s utveckling? För det tredje: för samhällets skull. Du sköna, du icke-fria, du tvingande, manipulerande! Än så länge står det var och en fritt att välja om man vill ha vaccinet eller inte. Jag vill inte ha det! Måste jag stå till svars för att jag inte vill spruta in gift i min kropp? Måste jag stå till svars för de eventuellt svårt sjuka som kan bli drabbade av min eventuella smitta? De svårt sjuka som insjuknar i en lunginflammation och sedan dör, UTAN att det är svininfluensa. Vem ska de skylla på? Vem ska då stå vid skampålen och få ruttna ägg kastade över sig till mobbens bifall och skall?

Årligen dör det runt 2000 personer i vanlig influensa i Sverige. Alla experter är oense om hur mycket vaccin som krävs för att antikroppar ska väckas till liv. Sedan finns det celler i immunförsvaret som aldrig nås av vaccinet.

Jag tänker inte stå till svars för en orimlig hysteri och aggressivitet grundad i rädsla och oro. Dagligen går folk i affärer, nyser, tar i handtagen på kundkorgen och smittar nästa person. Så ska alla svårt sjuka stanna hemma då eller ska alla som smittar stanna hemma? Då stannar Sverige! Inte om jag fullständigt skiter i att bli nojig och klättra på tapeter grundade och löst limmade på skrämselpropagande.

/ Poppy will bloom in june - again, with or without piglets on my mind

Tjusning

Men ser man på!! Sol ute och sol i sinnet!! :))) Det känns ju inte två sekunder för tidigt. Välkommen käraste solstråle där till Sol!

Ja, man borde ju ta tag i sin splittrade person och börja skriva om inte intellektuella och kritiska ting, så aktuella, trendkänsliga. Här far man än hit och än dit. Som i Lustiga Huset och till slut vet inte ens jag vad som var upp eller ner. Det är då man måste sätta sig på den flygande mattan och låta sig tjusas av farten.

Idag ska jag låta mig tjusas i alla fall. Så mycket det bara går. Strunt samma i rynkor, grå hår och inte helt vältränad (otränad) kropp. Allt kan inte falla på plats och jag nöjer mig med om åtminstone en bra sak kan falla på plats. Det är allt.

Blev inte så mycket av varan struktur, kontur eller mediatajt arsle idag heller. Men jag känner mig som en tjej som i takt med reaggemusiken vickar höfterna fram, i takt längs med gatan. Inga bekymmer, inte idag. Ta da dadidada tata..... :)

/Poppy is sunstroked in November

Only swinging when you´re singing

Idag ska det handla om något mer ytligt, mer nyckfullt, men säkert är här längtan efter driften - den orena, den som enbart består av kön, böjelser, begär, kött, saliv, svett, blod och pulserande omlopp i rörelse.

Swingers. Eller ska man kalla det knullhus, vilket erinrar mig om att det på sjuttiotalet fanns knullrum inom vissa förskolor, då sexualiteten skulle vara frigjord och frikopplad känslomässiga och intellektuella engagemang. En tanke med detta var väl också att barnen hade en sexualitet som skulle frigöras. Om detta tycker jag illa vara, eftersom det numera är väl obestridligt att barn kan agera på ett sätt för oss vuxna som ter sig som sexuellt, medan barnen själva är helt omedvetna om detta beting och värderar inte att upptäcka sin kropp i sexuella termer eller andemeningar. Detta tankesätt har också på vedervärdiga sätt utnyttjats av pedofiler för att cyniskt ursäkta sitt eget beteende och därmed skuldbelägga barnen. Ett av de absolut värsta brott och svek en vuxen kan begå mot barn. Horribelt är ett ord som inte på långa vägar täcker inte vad jag tycker om pederaster.

Med detta sagt att jag ändå ser tankemönster som om igen används av vuxna, men tack och lov just av vuxna, för vuxna i ett frivilligt sammanhang. Sedan går det alltid att diskutera och argumentera kring hur man blir frivillig (ett tema att komma tillbaka till!).

Här ska vuxna på diverse tillställningar av mer privat än offentlig karaktär ge sig hän i vissa i förväg utvalda platser, där de olika rummen är inrättade och utrustade enligt olika sexuella preferenser. Här ska man ge sig hän utan att känna den man njutningsfullt ger sig åt, likt djur i parningstider blint gå på fortplantningskänslan och underkasta/kasta sig över den hanne som kommer i ens väg. Fast jag är ganska övertygad att man efterhand skaffar sig sina favoriter inom detta sällskap. Medlemmarna eller vad de ska kallas som befinner sig här, upprepar ofta sitt beteende och bör efterhand känna igen varandra. Om det sker via igenkänning av ansikte och kropp, klädsel, sättet att röra och föra sig eller enbart genom sättet att betäcka varandra i en sexuell orgie låter jag däremot vara osagt.

Egentligen vänder jag mig inte mot den här idén och utövarna. Den har sitt forum, sina gäster, sitt existensberättigande, då alla som vill och njuter av att testa gränser också bör tillåtas göra detta med likasinnade. Vill man bli upphängd i en ställning och piskad så varsågod! Vill man ha analsex med vilt främmande man, så kör på. Vill man ha sex inför publik känns det ju som en regelrätt porrshow, men det tillfredsställer uppenbarligen både publik och utövare i denna församling av gemensamma nämnaren: sex. Inget kärleksfullt trams här inte, utan raka bananer!

Den invändning jag har och det blod jag ser gå till spillo beror mer på några av utövarna. Några som har gått in för denna idé, denna hobby, denna upplevelse till ett klimax. Där deltagandet och förväntningarna inför evenemangen tycks spela minst lika stor roll som det aktiva deltagandet. Ett ständigt sökande av kickar på ett sätt som inte hade accepterats i andra sociala sammanhang. Snarare hade det väl chockat, sårat och väckt lika delar vämjelse som avsky. Inte värre än andra som söker kickar förvisso. Men var hamnar man efter år av kicksökande där substansernas innehåll hela tiden måste öka i grad eller omfattning för att få efterlängtat rus och njutning? Jag tänker på narkomanen och ser något obehagligt illavarslande. Jag tänker på äventyrsresande och ser massa död framför mig. Vad är det som gör deras liv så tomt och innehållslöst att det måste gå till ytterligheter år efter år? Nyfikenhet och att testa är en sak, att totalt gå in för det och inte kunna lägga av är en annan sak. Jag ser dem som är några av de mest aktiva som i unga år var de osäkra, de som flackade med blicken, de som gärna ville men aldrig vågade riktigt. Jag ser tomma skall av kalla spillror till innehåll. Var de så oälskade, så osedda och närde de aldrig tron på att våga bli älskad för den man är? Vad drev dem till detta? Liksom vad driver någon in i ett missbruk? Tillfälligheter ofta, må så vara, men jag ser ofta missbrukarna som lidande, olyckliga själar som ständigt dövar sin smärta i sina excesser. De får aldrig nog och säger att de gillar det de gör, gillar ruset och känslan av frihet. Jag ser dem i ögonen och ser lidande, tårar, ensamhet, instängda känslor och en sorgsenhet som är så skör, så skör.

/ Polly going bondage

Helt jävla begripligt

vet jag ju förstås inte alls om det är, men jag hyser hopp. Nu lät det som om jag blivit frälst, men ingen fara. Jag blir vid min läst att agera utifrån behov och möjligheter, utan att trampa på andra eller göra andra illa.

Jag tror ändå att målet är där, att jag går rätt väg. Kartan är ju obegriplig och kompassnålen snurrar ideligen runt. Här måste jag förlita mig på en känsla och inte så mycket magkänsla. Ett steg i taget nu. Försiktigt, försiktigt. Tänker inte förivra mig eller låta mig ryckas med av annalkande målgång.

Jag vill så gärna tro på att det skulle kunna bli bra vid målgång. Att det ska kännas på riktigt utan någon undanglidande manöver och andra undflyende beteenden. Jag vill att det ska vara lite sol och stråle, lite stjärnor och stoff om än bara för stunden.

Försiktigt optimism!! :)

/ Polly dansar och ler

Helt jävla obegripligt

Precis så. Det här inlägget kommer inte att förstås av någon eller något och precis när jag kände att min hjärna slutat snurra med ljusets hastighet i en myriad av tankar utan logiska förlopp eller abrupta hopp och kast...just när allt verkade ha lugnat ner sig lite. Då fullkomligt kastas man ut i en bärande tornado, vars kraft och raseri slänger en omkring i luften, får en att tumla än hit, än upp, än dit, än ner. Jäklar i det alltså. Det här är inte lätt!

Lugnt och följsamt. Metodisk och artigt. Belevat och moget. Återhållsamt, men trevligt. Vackert, men utan koketteri. Längtansfullt, men utan krav. Hela vägen fram, med omkullfallna träd, leran som sugit fast skorna, björnbärsriset vars taggar stack hål på både tyg och skinn, vatten att forcera, intensitet i högra jackfickan, iver i vänstra jackfickan, i innerfickan låg en dold känsla väl inpackad i en liten tändsticksask och aldrig att jag tog upp dessa känslor under tiden, aldrig att jag avvek från stigen trots vedermödorna.

Just när jag börjat tro, ja bli övertygad om att min lugna målmedvetenhet verkligen leder mig mot målet; precis nu när jag är viss om att strategin var väl utformad och jag ser ju målet för sjutton - det ligger ju där bara ett par hundra meter bort. Jag är i praktiken redan en vinnare med lagerkrans i håret! Bara några sista steg, bara ett steg till, det sista och absolut svåraste, men rosig på kinder och rusig i hjärna och hjärta av att snart känna säker mark under fötterna, snart få känna värme och vila - får mig att agera dumdristigt, övermodigt, hybrisen rusar ohämmat runt i mitt blodomlopp som ett snabbväxande virus.

Då! Stigen ändras, mörkret sänker sig med en hastighet jag aldrig kunna ana. Det går blixtsnabbt och jag tvivlar ett par sekunder om jag ens är på rätt spår. Så står jag där med målet utom räckhåll ändå. Så nära, alldeles inpå och ändå så långt borta. Jag är ännu säker på målet. Helt säker! Men jag är inte så säker på om jag gick rätt bana längre. Förivrade jag mig på slutet, när jag var så nära, så nära? Glömde jag trots vetskap och klokhet bort att inte plocka upp de där förväntansfulla känslorna ur fickorna? Jag gick för snabbt på slutet. Jag vet. Jag var dum nog att tro att nu var det klappat och klart, fastän jag så väl vet att det aldrig är det förrän man är i mål.

Jag är inte i mål. Och samtidigt; dumma, dumma Mål! Att luras så!! Att erbjuda kontemplation, förståelse och samband förutom en frukt och lite dryck. Tänk att jag så lätt blev förvillad av denna tanke igen? Du lurade mig! Ogillas. Och med mig får man bara en chans - skulle man få en till efter tjugo år så måste man ta den! Om man vill ha den.

/ Poppy wondering if the goal is the aim or the reason to move forward and let go of beliefs?

Dr House Unforgettable

People choose the paths that grant them the greatest rewards for the least amount of effort.

Sometimes the best gift is the gift of never seeing you again

If you can fake sincerity, you can fake pretty much anything

Hey, I can be a jerk to people I haven't slept with. I am that good

We are who people think we are.

Bizarre is good! Common has hundreds of explanations. Bizarre has hardly any.

Work smart, not hard. That's my philosophy, boss.

Dr House & Me

Ja, jag vet egentligen. Inte alls. Aj, ock och vu. Heter det inte. Oj, ack och ve. Det här med att börja utan att veta hur och utan att klart för sig hur man ska gå tillväga. Detta är delikat. Ytterst förnämligt på min ära. Banalt kommer tusentals att skandera med blottade strupar, så sårbara för de vassa bett jag så lätt kan utdela - men det ska förvisso smaka då.

Jag hade inte tänkt dra det här i långbänk heller; för hur mycket orkar man som en liten pärla i smutsen, likt ett rostat smycke i gyttjan, med det allt mer förtärande mörkret, gråhetens fukt och dimmande immighet som inte ger oss en chans? Andhämtningen blir kort, dropparna ovanifrån flera och leran hafsar, skvätter utan mönster eller mall. Men nu har jag ändå tänkt att tänka detta och skriva detta:

Dr House! Ja, visst jag tycker Hugh inte bara är en begåvad skådespelare och ser bra ut på ett moget, manligt sett. Men rollkaraktären, som han för övrigt gör briljant, charmant i sin buffliga taktlöshet, med knivskarpa reflektioner och låter sig aldrig (eller....?) bekommas av den ytliga, känslomässiga taffligheten de flesta av massan låter sig förvillas i - de går vilse i labyrinten och har sedan mage att klaga på detta faktum, när det var de själva som sökte äventyret därinne!

Jag undviker ämnet .....det att jag är så enormt dragen till denna karaktär, figurantens tankemönster och utåt sett en hårdhudad ironiker som struntar fullkomligt i andra människors känslor eller privata sfär, såvida man inte kan gnugga deras nos i den smutsiga byken också.

Såklart tycker jag inte att han alls är så hård eller kall. Istället ser jag en person som brottas och tampas hårt med vardagen och verkligheten. En svettig brottningsmatch med inslag av fula grepp, en stenhård kamp för överlevnad där minsta lilla känsla som kan riskera att försvaga karaktären resolut jagas bort. Likt grekiska hjältar finns inga alternativ. Överlev och strid för Din överlevnad!

Så tänkte jag länge och som en person jag hyste lika delar respekt och lika delar rädsla för - antar manusförfattaren var nöjd med detta. Jag hyste också en beundran för Dr House´s sinnelag, intellektuella skärpa, verbala kvickheter som rann ur munnen på honom likt poetiska, dansande fjärilar en vacker sommardag. Ett visst vemod finns ju också mitt i allt i den här icke helt okomplexa figuren. Så slog det mig en dag att hur galet och orealistiskt och påhittat allt är så, ja; Dr House: Det är ju för Jag!!! Ok, vi kan lägga bort hjärnkapaciteten, det rakt igenom knivskarpa och det ständigt ytliga nedsättande sättet att vara och tilltala sin omgivning. Ändå. Det kändes lite bryskt och gjorde lite ont. Men sedan den dagen förstår jag varenda gång vad Dr House går igenom i sitt inre, vilket inte alltid är självklart eller skrivs oss tittare på näthinnan. Jag tror dessutom det finns många Dr House av oss "där ute". Vi som måste slipa eggen varje dag för ren överlevnad. Kommer svagheten ifatt oss kommer den att förgöra oss. Jag spänner pilbågen och fruktar den dagen jag inte kommer att orka göra det längre.

/ Poppy and two blackbirds singing in the dead of night

Fenomenalt

eller kalla det Ranelidska kanske?

Jag är en särdeles, alldeles omåttligt underbar och beundrad person! Varthän jag än går i leran så det skvätter på mina dyrbara byxben, väl ingångna av de mest smeksamma och vältränade, men inte övertränade ben man någonsin sett skådas under solens gyllene strålar.

Jag är så oerhört imponerande att folk gapar av avund, blir tysta och stilla när deras lyckas lott träffas av min skugga. De faller hädan och tar stöd därvid, närmsta karm, stolsrygg eller person bredvid.

Min lockande tunga med röst därtill som en drillande lärka! När jag öppnar munnen flyger sparvar därur, keruber stämmer sina fioler och änglarna leker med håret det gyllene längs harpans vibrerande strängar. Ack, mina ord som frälser Er arma själar, som endast ur fattning bringas då Ni erfar Er olycka över att inte ha fallit under samma lyckosamma stjärna, som den jag är sprungen ur. Fullkomligheten!

Inte är det lätt att vandra så glänsande, så fjädrande, så genomträngande och älskad av alla och en var, inte minst av naturen och gudarna som i mig ser sin avbild, den högste talat har.

Mr Cole

Hm, vissa gäster som stannar länge vill man gärna bli av med efter ett tag. Packa deras tillbehör, vanor, maner och alltför sena kvällar eller alltför tidiga morgnar. Man vinkar glatt adjö till dem och andas ut, fri i sin egen personlighet igen, fri att slänga upp fötterna på matbordet om man vill, fri att lämna disken till en "annan dag" och bara att hänga i soffan över en bok i så många timmar som låter sig göras, utan att tänka på att man bör roa, underhålla och socialisera sig med sin gäst.

Andra däremot. Andra vill man inte ska åka alls. Man gottar in sig så i den avkopplande, kravlösa samvaron som bara kan uppstå när man ger varandra full tillit och tillåter sig att njuta av den andres egenheter, eftersom den personen också tillåter Dig att vara precis som Du är.

Mr Cole har nu flyttat in hos mig och upptar en hel del av min tid, men jag njuter av varenda sekund. Snart åker han, det vet jag ju. Lika säkert vet jag att han kommer åter, trots att det ibland går flera år emellan visiterna. Han har en så mjuk, varm och förtroendefull röst och strör vackra fraseringar kring sig. Hur skulle jag inte kunna njuta av denna mans sällskap?

Another Lover: Dont´t think twice, if you gotta go it´s alright. How much love does one man need? Me, I´m emotional colourblind. I´m holding back a mind of consciousness.

Love like this can´t last: I´ve got a beautiful thing going on with a beautiful woman, she´s gonna love me till tomorrw, well she´s only human. I´ve got a pocket full of Kleenex, Love like this can´t last. It´s gonna take a miracle to break my heart.

Weakness: Place one finger under your eye, catch your tear and let it dry, grasp the moment and now it´s gone. Could we be insignificant? You could accuse me of caught in despair - guilty as charged. You could refuse me, you do as you please. May I call you sweetness? You are my weakness!

/Polly and Mr Cole on a walk in the Park

Lloyd Cole

I tried to be what you were looking for, I´m not sure you ever knew

Tänkte idag presentera en storartad artist, dessvärre lite bortglömd, lite undanskuffad till kulisserna och vars musik spelas allt för sällan i offentliga sammanhang.

Betyder detta att artister som faller i skugga och glömska har en sämre marknadsföring än andra eller att de inte vill ställa upp på samma marknadsföringsetablerade sammanhang som de som kvarlever? Eller är deras musik bara out-of-date, inspirationslös, obetydlig i nutida sammanhang och kanske en fläkt av något sorgesamt - som en förlorad ungdom, en förlorad kärlek, en förlorad förhoppning? Klart man inte vill gnugga ansiktet i den hopplösa, geggiga pölen av blod, tårar och skuld med jämna mellanrum.

Det kan gå långa tider mellan det att jag spelar en skiva av denna man och när jag strömmar musik via Spotify är han aldrig självskriven att ta del av mitt öra. Men i mitt hjärta är han given!

För varenda gång jag sedan sätter på en låt eller flera med Lloyd och tar mig tid - tar mig tid att ta mig dit; till känslan, till fraseringarna, betoningarna, flödet av harmonier och disharmonier och hans ord löper så lätt in i något av mitt inre, som så många andra är utestängda ifrån. Lloyd träffar klockrent! Varenda gång och det är inte ljuvt, nej tvärtom ganska så sorgesamt för det mesta. Musiken smeker dig medhårs, men texterna berättar om andra ting. Tillkortakommanden, svek, begär som förblir inlåsta i ens fantasi, ändlösa vandringar utan mål och mening och ändå så självklart att man bara finns där. Mitt i det. Som livet själv ter sig för de flesta antar jag.

Samtidigt så mycket kärlek, så mycket uppriktighet, en förståelse för den man blir ratat av, aldrig nedlåtande anklagelser - vilket inte betyder att mannen inte kan ta ställning och ironisera över saker och ting. Vilket såklart alltid lockar min förtappade själ.

Nåväl. Lyssna är min starkaste rekommendation. På allt, en låt, på solo-skivorna, på Commotions-tiden. Jag vet bara att han ständigt kommer tillbaka in i mitt liv, även när han varit frånvarande en längre tid och det känns förbannat skönt, alltid välkommet och tryggt omfamnande för öron och skavd själ.

don´t you apologize, you don´t owe me

Andy i skuggen med Valerie bakefter

Inget kul. Inget roligt. Inget bra och ingen energi. Kvittar lika om det är ljust eller mörkt. Samma grå, skumögda ljus råder överallt. Detox och så blir Du pigg som en mört. Johooodå! Står överallt på vårt vedervärdiga, men oumbärliga Internet att finna.

Detox in box - shouldn´t really be a Box in a D, or might it be captured in a Brillo? Botox - is that by the way Bo who got tox-id or tox-ic? How should I know? End of lesson one : 1.

Detoxa mig hit och detoxa mig dit. Angelina Jolie och underbara Gwyneth Paltrow börjar dagen med ett glas ljummet vatten, smaksatt med salt. Iack!! Hur äckelframkallande var inte det? Sedan lite lunch med någon supermegamultifabulös sirap smaksatt med ett stänk cayenne. Till kvällsmat en kopp laxerande te. Bajs är väsentligt i Detox verkar det som.

Travelling on a train that never stops. Occasionally a glimpse of better days to come, but when we pass the tunnel, it´s all gone. Like Valerie Solanas I now know I will never get better off. Does that make it fair to kill or at least shoot someone else? I wonder. A dream faculty, such a fucked up thought. Honestly! In a factory? Sooo post-modern-neo-romantic you kill yourself laughing instead.

Maybe we should all go to sleep, realizing in a dream what is a happening as real, is when the stamina is gone and you cant help but choke on the nuts you tucked in. That´s it!