Stumma känslor

Ibland slår tanken mig. Inte som en blixt och inte som en insikt, inte heller som en varsebliving. Snarare en tanke som slår an på en sträng i mitt inre. En sträng som kan bli spänd, nästan briserad och samtidigt har den där strängen också varit så lös, omöjlig att sätta fingret på, undanglidande och allt annat än smittande av spirituella känslouttryck.

Känslor. Så svårt, men borde vara enklare, kanske inte lätt, men roligare och mindre komplicerat. Ja, jag hör det så ofta och bär väl på någon slags insikt om detta också: Att känslor inte är rationella! Men går de att förklara, sätta ord på, sjungas, diktas och spelas om? Detta inre raseri, frustration, längan, åtrå, vemod, sorgsenhet, glädje, lycka och en stark dragning till en annan person (vissa vill kalla det här för kärlek, förälskelse, kåthet, attraktion, passion - jag säger att det kvittar, bara det känns bra för en själv och man mår bra i den känslan, apropå känslor)?

Det borde ju rimligen vara enklare för både omgivningen och en själv när det går att sätta fingret på en omtumlande händelse, när en känsla går att beskriva i ord, när en passion går att rationalisera och avdemonisera - i viss mån i alla fall.

Så varför, varför, varför kära medmänniskor, män, kvinnor, natur, djur, känslor och förnuft - Varför???? Varför var det så att som tonåring var det ett slagfält av känslor inom en som man inte alls kunde definiera eller uttrycka och plattityderna lånade från Hollywood strödde inget skimmer över en delad upplevelse. Nu när jag tycker mig både kunna sätta både ögon, tänder och fingrar på de strängar som brast och de som ännu håller för spelet vi spelar så är det fullkomligt förbjudet att uttrycka en enda av alla dessa tankar om sina känslor. Förbjudet! Förbud!! Där sitter man kanske ännu löjligare än en tonåring och vågar inte yppa ett ljud, för att undvika uttrycka något som kan upplevas som mani, äganderätt, underliggande tankar om måsten och bör. Är inte det platt så säg? /Oden is in my head keep telling me to be better off: Polly