Honey, honey.
Du är en storartad romantiker som känner med och mer. Vilket sannerligen är utmärkt! För en annan född bland maskrosorna på Röda Torg, uppvuxen bland skatorna på Stortorget och tilltufsad bland Alikorna på Lilla Torg kan jag inte riktigt dela känslosamheten - lättheten eller ens illusionen. Det finns inget slut på den Pilgrimsfärd jag befinner mig på och jag är mycket tveksam till om jag någonsin kommer att nå mitt mål. Men spelar det någon roll? Är det inte på vägen DIT - mot målet det händer? Ett oväntat möte. En lokal trubadur som ger en skräckblandad förtjusning till minne av just den dagen och stunden. Att senare minnas med ett leende eller avsky. Jag är inte ens så säker på att jag vill ha så mycket kärlek. Ibland närhet, ja. Men kärlek...mest intregitetskränkande, krävande och kvävande. Man blir sedd som "någons", en tillhörighet eller form av ägodel vilket jag mycket starkt värjer mig emot. Den enbröstade Amazonen inom mig höjer därvid pilbågen och känner sig redo att försvara sin frihet, sitt oberoende, sin möjlighet att gå vart jag vill när jag vill. Detta betyder inte i sin tur att jag är ointresserad av män eller närhet. Jag bryr mig inte så mycket om om mannen uppskattar mitt utseende eller inte. Det är för mig ointressant om jag vore, var eller skulle kunna bli Skönhetsdrottning. Min värdighet och vilja att bli tagen på allvar har aldrig legat i mitt yttre. Jag vill dock inte vara någons fantasi utan bli sedd för att jag är som jag blir i den situation som uppstår när två människor möts. Ibland är ett möte på en timme ett bättre möte än ett förhållande på fem år. Så vill jag ha det. Men Bruce får gärna fortsätta smådrömma om snabbköpskassörskan. Ändå - är det så lätt för vissa? Jag förundras i min Isutstyrsel. Hur kan det vara så lätt att bli försälskad i vad som helst hur som helst? Я не понимаю /Ms Ego Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar