Ovisst är också varför man går till gynekologen eller varför man väljer att som man utföra akter i ens kvinnas inre som luktar, klibbar och är ett dunkelt mörker. Kanske den manlige gynekologen känner sig likt en spanare, en barndomsvision av deckarmysterier, spiondrömmar, agentfantasier?Att få lysa med en liten ficklampa och vara lite osäker på vad som väntar där i grottan (muhhhaaahhha), med allt kortare och häftigare andhämtning treva sig fram, beslutsam men rådvill i takt med de droppande stalagmiterna, för att slutligen nå målet. Eller se ljuset. Diagnos! Så var det mysteriet löst: Nästa!
Som patient finns det cirka hundra och en reaktioner, liksom anledningar till att inte vilja sitta där i en stol konstruerad för läkaren och inte för patienten. Där har vi invändning Nummer 1: Varför är man som patient alltid satt på undantag? Det behöver nu inte specifikt vara i gynekologstolen, utan gäller i största allmänhet. I samma stund man träder in "undersökningsrummet" reduceras personligheten, individen, människan. Nu är du patient och det läkaren vill är att du ska vara avklädd och inte alls oblyg inför denna blottande och utsatta situation. Läkaren är ju ändå bara intresserad av Dig som kropp - i bästa fall! - i de flesta fall bara intresserad av en del av din kropp. Hos gynekologen ska man villigt sära på benen och tycka det är helt okej att en vilt främmande man stoppar in sina händer i ens inre, både analt och vaginalt. Det ska vara helt okej att de petar in plastmunstycken, tänger och skrapar ut en del av ens inre på små platta glasbitar eller än värre knipsar delar av en - självklart helt utan bedövning - och puttar ner i provrör. Att man sedan håller på och svimma och blöder resten av dagen är "helt normalt". För vem då?? undrar jag. Jag tycker inte det är helt normalt att bli stympad och sedan må dåligt resten av dagen. Helt jävla onormalt!
En annan grej är hur de lyckas förminska och förringa en redan innan man hoppar upp i den där avskyvärda stolen. Man får ett litet bås att gå in i och ta av sig valda delar kläder - utvalda av läkaren givetvis! Ibland får man någon plastrock att kränga på sig, vilken jag ändå aldrig har förstått hur den ska sitta och därför tar och knyter den framåt varannan gång och bakåt varannan gång. Men ibland ska man bara sitta där halvnaken och invänta den myndiga stämman. Så ska man skutta ut från det där lilla båset, gå halvnaken genom rummet och lägga sig tillrätta i en av de mest obekväma ställningar jag tycker man kan befinna sig i.
Visst jag fattar! Jag går ju dit!! Tar mina cellprover och låter dem trycka på min livmoder så det gör ont, låter dem stoppa in sina latexfingrar i mina kroppsöppningar, vilket gör mig illamående och undrar när tortyren skall vara över för denna gången. Allt för att i slutändan få veta att jag är frisk. Alternativet skulle vara att få veta att jag är sjuk, men det har ännu inte inträffat, vilket jag tackar mina gener för.
Sedan när jag lättat sluppit ifrån skräckkabinettet, stapplar ut på skakiga ben funderar jag dels på varför man aldrig blir sedd som individ efter undersökningen heller. Hela sjukvårdsapparaten tycks så klinisk, alltför lösningsfokuserad och upptagen av små, små delar av en helhet. Jag vill bli sedd som en person när jag är hos en läkare, inte som en kroppsdel som är deras att ohejdat ta del av i vetenskapens namn.
Tanken slår mig också hur gör de manliga gynekologerna i sitt privata sexliv? Värderar de sköten efter kriterier som sundhet, ålder, graviditeter etc? Inte för att jag är helt säker på hur andra män tänker just vad gäller Sköten, men jag tror knappast de funderar på att ta sig en liten ficklampa och plastsked för att om möjligt kontrollera ens inre status. Är det ett kontrollbehov? Jag funderar vidare på alla dessa ingrepp och tvetydiga behandlingar kvinnor behövt utstå för att de varit opportuna, bestämda, allt annat än intetsägande. Men det tar vi en annan gång. /Popps
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar