Pis berättelse

Nu vet jag precis vad det var med Pi och berättelsen om honom!
Rädslan, vreden, vansinnet, förtvivlan, apatin. s. 243.
Det öppna havet. Hur många av oss har kastat ankar, satt bo på en ö? Hur många har desperat simmat utan riktning eller gett upp i livbåten?

Nu vet jag precis varför Pi kommer att stanna inom mig och varför jag ibland bör påminna mig om berättelsen om honom. Nu vet jag!

För nu har jag läst ut boken.

Ödmjukhetens lov

- Kan Ni stava till ödmjukhet?
Jo, det gick. Både att ljuda fram och stava till.
- Vad betyder ordet?
Svar: "Att man är len och mjuk och snäll".
En så god beskrivning som någon!

Två minuter senare ryter jag till, likt en hungrig tiger, utan förvarning och visar prov på allt vad ödmjukhet INTE är.

Gudars, ge mig styrka att orka med mig själv!!!

Berättelsen om Pi

Detta blir absolut ingen spoiler-historia, för er som av någon anledning ännu inte läst Yann Martels Bookerprisvinnare 2002: Berättelsen om Pi.

Aldrig har en bok tagit mig så lång tid att läsa eller mattat ut mig så. Ok, det kan bero på min inte helt sunda uppsättning av röda blodkroppar och ändå inte. För jag har läst andra böcker under tiden och klarat av dem i en betydligt högre takt än denna.

Under snart ett år har jag sakta, sakta, mer eller mindre stakat mig igenom sida för sida, kapitel för kapitel. Det är inte alls så att jag tycker boken är så underbar att jag vill spara på den. För så kan det vara ibland. Det är inte heller så att jag ogillar den, men måste läsa den "bara för att den är en Booker".

Nej, det här är ganska komplicerat och mångbottnat, har jag förstått på resans gång. Kan det vara så att jag likt Pi, måste vara där ute på fritt vatten i vad som synes en oändlighet? Är det så att jag måste dela raderna om honom, som om jag levde som han gjorde? I ständig väntan, i ett slags evigt uppehåll av att bara vara och samtidigt en oerhörd kamp för att överleva, vara och inte tappa tilltron? Att det ska kunna bli bättre, att kärleken ska kunna ta mig vidare?

Jag upplever heller inte några religiösa upplevelser eller brottarmatcher med tro av olika slag i denna läsning, så som vissa påstått sig tolka delar av texten. Jag upplever delvis den spänning som boken sägs bjuda på, men bara delvis och bara ibland.

Det jag får mig till livs i denna seglats med Pi är ett turbulent inre och ett närmande med många känslor som handlar om överlevnad, samt att våga möta sina fiender, vilka dyker upp i form av skräck. Ibland blir jag rent av fysiskt illamående av vissa beskrivningar och en del förstår jag överhuvudtaget inte, trots detaljrikedomen i texten.

Om jag gillar boken? Jo, det gör jag! Hur långt jag kommit? Drygt halvvägs.

Read on!

Kaffe del II

Stökar undan så gott jag kan, ännu en gråmulen sommarmorgon. Denna gråtmilda sommar med ständiga dementorer eller om det är sedvanliga demoner som svävat runt såväl huvud som fötter, dag efter dag, vecka efter vecka, med endast smärre avbrott för solens genombrott. Ett lönnfack av ljus, ett sikte som snart täppts till och åter har svalorna svävat knappt ovan markhöjd i blixtrande fart. Rädda att flyga högre och oroa de grå, sammansvurna och kompakta molnen.

Jag dammsuger först, så det tråkigaste är gjort. Diskar därefter av nöden är jag detta tvungen, helt enkelt. Tar tag i sockerkaksbaket och brödbaket och tänker att under jäsningen skulle det passa utmärkt med DNs Boklördag och en kopp, hett kaffe.

Slår det kokande vattnet över bönorna och tar fram den mjölk jag nyss använde till sockerkakan. Då tycktes den ännu len och klar. När jag nu trosvisst häller den i kaffet, skär den sig i omedelbara plågor. Som om det inte var nog grynar sig mjölken i vasken, klibbar fast i prickar på besticken som ligger där. Min gula muminmugg med ränder av vitt, som knappt går att gnugga bort.

En suck undslipper mig inte och jag börjar om. Igen. Vatten i kokaren, böner i filtret, vattnet över bönorna och slutligen den nya mjölkpaketen och en skvätt av den i den svartlika hettan. En klunk och det värmer gott!

Kaffe

Dag 1: En ny dag full med nya möjligheter - nå, till en viss gräns i alla fall. Och det finns inget som att möta den löftesrika, solstrimmade morgonen som med en kopp fylld med arom, värme och energi, hämtad från koffeinets mörka djup.

Jag mäter upp vattnet i kannan (som ni vet att man gör), häller detta i bryggaren (vilket ni gjort hundratals, ja kanske tusentals gånger vid det här laget), fyller på med de himmelsk väldoftande, malda bönorna (det säger sig självt!) och trycker på knappen. Ångan ryker, maskinen väsnas av bubbel och stånk, näsan snappar upp rummets till bredden fyllda kaffedoft och koppen står där tom och redo, skrikandes näst intill: "Fyll mig, tyng mig och gör det NU!".

Kaffet hälls upp och det är då jag ser det. Ve och fasa!! Det är vattnigt, det är blaskigt. Det är odrickbart och fullkomligt oförmöget att ge såväl njutning som kickstart. Ut med det i vasken och börja om.

Äntligen! En sked extra av bönorna och nu ska det mer oljelika, svartbruna innehållet snart fylla min mun, hals och kropp. Kylskåpsdörren på glänt och handen som sträcker sig efter den välbehövliga kalla och mjuka mjölken till kaffet. Ve och fasa! Ingen mjölk hemma! Ut med det i vasken och ger upp.

Dag 2: Vis av gårdagens misslyckande tar jag nu ännu en extra sked av bönorna. Vattnet puttrar hemtrevligt ner i melittafiltret fyllt av ekologiskt, rättvisemärkt och certifierat kaffe. Mjölken står tryggt i kylen och väntar. Jag häller upp. Först kaffe, sedan en skvätt mjölk och sätter mig till ro på balkongen för att äntligen avnjuta den efterlängtade koppen. Det är då jag upptäcker det. Det är för starkt!! Odrickbart!! Ut med det i vasken och ger upp.

...To be continued....

Livets magi och leda

Solnedgången som jag egentligen bara kunde ana bakom det vadderade fönstret slår mig med häpnad. Den är alldeles gyllene, så som den bara kan vara vid regnbågens slut. Och nu är vi inte ens i början av den. Ovan det skarpt gula, vars lyster ter sig snarare som en soluppgång böjer sig de gråa slöjorna som belägrat himlen de senaste dagarna. De böjer sig undan, ifrån värmen, ljuset ock skingras efterhand. Liksom flyende. Efterhand när solen besegrat gråheten, tungheten och missmodet i naturens väsen övergår det i rosa stråk. Likt en akvarellpensel som hastigt dragit några streck, för att markera var himlen börjar och tar slut.

Sedan är magin över och det mörka tar över med nattens intåg. Nattens stillastående och samtidigt är det väl sällan det händer så mycket som i skydd av mörkret? Nattens ljud är ofta oroande höga och alarmerande oartikulerade. Det är ofta mycket dofter och uppgivenhet, missmod och förlorade förhoppningar som gryningen får gå hem med. Ändå finns det en tröst i mörkret. Det finns där som en sval stola om axlarna när dagen hettat för mycket. När andra sover och låter kroppen hitta återhämtning och beredskap för nya kamper under kommande dag, kan jag ligga och följa nattfjärilarnas dans. De som samlas där kring ljuset. Vilsamheten i trötta kroppar, slirande sinnen och en näst intill apatisk frid.

Men liksom ensamheten är den påtvingade stillheten aldrig helt till godo. Den kan lika lätt skapa rastlöshet och en känsla av vanmakt. Att se solen börja klättra upp och känna ångest inför alla förspillda timmar. Igen. Gjorde man det. Fast man borde veta att det inte den här gången heller skulle komma att betyda något.

Ändå måste man rulla. Vidare. Som med allt och alla. Hängmattan är underbar tills ryggen börjar gnälla, tills det blir för kallt. Att aldrig vila för länge på ett och samma. Och känslan av att alltid ligga lite, lite efter och jobba lite hårdare, springa lite fortare för att komma ikapp. För DÅ ka man vila.

Livet.

Juli

Det är illa att det inte blir mer skrivet här. Det är rent av uselt. Även om alla skrivfaser går i cykler, springer in i labyrinter och ibland förlöses av fnissiga skratt, när man åter hittar ut. Ibland blir det ren ångest och häckarna och dess grönska tornar upp sig, man känner sig vilse och räds några sekunder, några minuter att inte hitta ut igen. Som skrivkrampen. Den välkända.

Nu kan jag dock inte skylla på någon skrivkramp. Och tror jag går i god sak för Honey också. Vi har bägge drabbats, om än på väldigt olika sätt av att kroppen gått ut i strejk och kräver förbättringar och åtgärder, innan den behagar träda i tjänst igen. Nu låter det som om vi var inne på buk- respektive bröstplastik, men det är varken så illa eller så bra.

Det var ursäkten.

Temat var juli månad. Ganska grått, regnigt och utan finess detta år, trots jordgubbarnas kvardröjande i fruktdiskarna. Kanske också att de efterlängtade gubbarna får stå åt sidan för Nordens värsta massaker under modern tid. Det kändes ganska förlamande och personligen är jag fortfarande delvis i ett tillstånd av total oförstående inför det som hänt. HUR?? Och jag vet att det är alldeles för tidigt att uttala sig om katastrofen i Norge. Hur det kunde hända och hur vi föregriper liknande fenomen eller vad tusan man nu väljer att kalla det.

Drömskt

sen kan man ju också tänka som såhär:
- om jag bara fick ligga där i den varma dyn, med sand som fastnar mellan tårna och en ljum bris som smeker mina bara axlar under en solhatt, stor nog att skugga hela ansiktet. Och med ett svalkande vin i kylboxen, några nyplockade jordgubbar därtill och som grädde på moset en bok att läsa, så spännande, inlevelsefull och obarmhärtig att den inte släpper din koncentration för ett ögonblick.

Sommardröm.

Skrivandet

Det klassiska när man skriver, oavsett långt eller kort. För en eller många. För allmänhet eller enskild publicitet. Ja, det verkar vara att man har en bra titel. Catch. Det verkar som att man har ett bra upplägg, en välkomponerad situation, mer än en faktisk disposition. Men framför allt en Titel. Som ska bära svindlande tankar i undertexten, som ska vara så omfattande att alla ska vilja ta del av det som följer.
Och där faller oftast allt. Därför tror jag också att twitter och Facebook vunnit mark. Man behöver inte kunna prestera mer än ett par meningar. Ibland räcker ett par ord. Så är man ändå på banan. SMS likaså. Och jag är en av de största fansen vad gäller att kunna formulera sig kort, men kärnfullt. Saken är väl bara att det lika ofta blir utan ett kärnhus.
Egentligen är jag inget fan av fina strukturer. Jag har alltid tyckt att det dödat mer kreativitet än det skapat, men har ändå börjat inse vidden av en hel idé. Där det finns både en början och ett slut. Samt kanske lite på mitten.

Fortsätt skriva, läsa, tycka och tänka. Det är väl egentligen vad vår kultur och kunskapsbank är baserad på. Även om det förr sades vara religionen och vissa numera vill ha det till socioekonomisk politik.

Sommaren

som kom och gick. Lika flyktig som de själar, eller är vi av materia per definition individer? som kommer och går.
Stilla, likt suset i bladkronans topp. I takt med grenarnas dirigent av naturens egen orkester. Andante, Forte, Piano och allt däremellan, vars namn jag inte känner eller glömt.
Så förflyktigas vi i tillvaron. Tillåter oss att uppslukas av det som väsnas mer, ett oväsen som dånar tills det ringer i huvudet, bultar och ideligt pockar på uppmärksamhet.
Det är då man åter vill vända blicken mot solen, kisa mot dess livggivande och förgörande närhet. Dess värme som ger och tar.
Det är då man saknar den stillsamma orkestern i diket, i skyn, i skuggan av ett blommande träd fyllt med jasmin.

/Poppy

Utrensning

-Vad är det jag läser egentligen?!, utbrister den drygt 50-åriga kvinnan förskräckt. Blicken är precis sådär vidgad och stor som inför oväntade moment i livet. Såväl positiva som negativa. Munnen gapar och mungiprona skrynklar sig lite missbelåtet.
Vi andra ska låta förstå att det kanske inte var skräp vi just läst, men obehagligt och påträngande. På något sätt meningslöst. Just för att det drabbade.

Är vi så rädda för att känna, låta oss beröras och känna delaktighet även i utsatta människors öden?

-Vi visste inte! basunerade massan ut efter andra världskrigets slut. Varken om trakasserier, våldtäkter, tortyr, utvisningar, ghetton, koncentrationsläger, atombomber eller allmän våldsam meningslöshet.

Visst visste de. I alla fall något. Men kanske många valde att blunda. Kanske av rädsla. Kan vi känna den fruktan inom oss? Om vi kan det, kan vi då inte se att precis samma fruktan och instinkt att överleva kan vara placerad hos andra, i andra sammanhang, under andra tidsperioder, för andra människor?

Vad är det vill rensa ut, rena oss ifrån när vi inte vågar se, försöka bromsa och stoppa? Viljan att själv tänka? Känslan att själv uppleva?

Oksanens Utrensning bjuder på så många perspektiv och jag läser den i febrig hets. Det är spännande, obarmhärtigt och gripande. Dessa kvinnor och deras liv, för kvinnorna är alltid mer utsatta, i alla sammanhang. Ville de ens känna vid sina liv till slut? Varför skulle vi blunda för tyskarnas intåg i andra länder under andra världskrigets fanor och dimmiga krutrester? Varför skulle vi avstå från dem som försökte överleva? I allmänhetens ögon gjorde de fel. Överlöpare! Förrädare! Tyskhoror! Sovjethoror! Skammen tar aldrig slut. Sinar aldrig, tar inte ebb vid strandens rand.

Varför ska vi blunda för att trafficking är ett skeende här och nu? Hur unga, oskyldiga, fattiga, förväntansfulla, unga flickor som hoppas på ett bättre liv passeras till helvetets skärseldar. Mitt framför ögonen på oss. Varför vågar vi inte se? Varför vågar vi inte stå emot, sätta stopp för och göra det möjliga omöjligt?

Aliide, en ond kvinna? I mina ögon var hon en kvinna full av styrka, som ville leva sitt eget liv, i lugn och trygghet. I mina ögon offrade hon sig hur många gånger som helst för sin frihet och andras väl. Vilket kom att bli hennes livs bojor. För det priset fick hon sona alla sina dagar. Allt hon hade hoppats på och önskat sig förvann i en orkan utan nåd. Hennes styrka blev en skam, hennes tillbakadragenhet en misstanke om att något var fel. Varför kunde de bara inte lämna henne ifred?!

Hade Aliide levt under 1500-talet hade hon varit en häxa, utan minsta tvivel, en ren och skär häxa. Hade hon levt någon annanstans under andra förutstättningar och hade hon varit man hade hon varit en hjälte, kanske en ikon.

Oksanens text visar bara på att aldrig glömma, aldrig blunda, aldrig misstro, aldrig döma. Det vill jag aldrig sluta känna!

/Poppy

Epstein i P1

Vill bara säga att jag är smått galet förtjust, om inte lite förälskad i Louise Epstein. Jag tycker hon är alldeles fantastisk! Alltid envist nyfiken, frågvis och glad. Alltid energisk och irriterande positiv. Kunnig, påläst och samtidigt helt öppen. Hon är min allra, allra mesta Mollgan!

Kleenis

Länge har jag sagt att endast en man allena skulle kunna få mig upp ur den säng jag bäddat ner mig själv i och hasta iväg till något arrangemang. När sömnen fått tillträde till ens lekamen och man gett efter för den där ljuva känslan (nästan som att ge efter för sex) av att förnimma ett drömlikt tillstånd. Då är ett SMS på telefonen inte mycket värt. Då skall det bönas och bes, lovas och lovas. Och det händer ju inte. Så jag har deklamerat att endast om James McAvoy hör av sig är jag redo att kasta av mig nattlinnet. Mortensen skulle nog också funka. Möjligen också för ett sent SMS från herr Craig. Och lätt i sinnet somnar jag i visshet av att det ju ändå aldrig kommer att hända. Då är det ju alltid lätt att lova bort sig.

Men nu har jag fått revidera om alla de där tankarna och befriandet i dem. För igår hastade jag in för att lyssna på Björn af Kleen. Viss om att det skulle bli ett intressant föredrag. Intressant i bemärkelsen upplyftande, informativt, kärnfullt, belysande och överraskande. Det var det också. Plus att det var mycket roligare än många insåg, mycket skarpare än många anade. Vältaligt och så artigt att alla närvarande pensionärer måste ha drömt om honom som blivande svärson. I blå linnekavaj, ljusa byxor och sjömansrandig tröja. Hur skulle det kunna gå fel?

Nervositeten inledningsvis var lika fylld med laddning, med en påtvingad uppbromsning av sin egen frenesi, en koncentration, en vilja, en lyskraft och otäjmbarhet i ett. Klart man går i däck innan sekonden kommit till fem fingrar.

Nej, jag vill inte gå i säng med herr Kleen, jag vill inte bli hans lyssnande vän eller intellektuelle utmanare. Däremot vill jag mer än gärna fortsätta ta del av hans unika förmåga att skapa debatt, sätta känslor i svall och våga rispa i läkta sår.

Jag är nästan lite kär. Och skulle han SMSa en sen kväll om en fest skulle jag i alla fall överväga att ta mig upp ur sängen. Eloge!

Det blir bara värre

Den här tröttheten har nu övergått från en enda, evighetsliknande ton, till ett som känns mer som nedtryckt i en kartong fylld med vadd. Signalen som ljöd innan gav i alla fall livstecken ifrån sig. Där jag befinner mig nu känns det varken som jag kan se, höra eller tänka längre. Som kroppen, utan hänsyn till mitt pågående liv, bryskt skriker att nu är det banne mej färdigt. Nu har den gjort sitt under ständigt slitsamma år och den tänker lämna in.

Är det nu man ska åka och fixa reservdelar? Spruta silikon i fogarna och hjälpligt spika och lappa. Fult blir det, men funkar ett tag till. Kanske.

Inte ens min viljestyrka förmår att få igång min förslavade kropp. Det blir kanske bättre i morgon, men nej, det har ju faktiskt bara blivit sämre. Dag efter dag, år efter år. Blodsmaken i munnen är det enda reella som påminner mig om att hjärtat ännu slår.

Sömnpiller

Tänk såhär: en knastrig, gammal LP-skiva där man kan se reporna i lacken. Den läggs på plats, snurrar igång och så börjar de små återkommande, upprepande stötvisa lätena från Laurie Anderson att sprida sig i rummet. Som en mässande präst i Kirgizistan. Inte för att jag någonsin varit där och tror knappast jag skulle kunna peka ut landet på kartan. Men framför mig ser jag en präst i överdådig guldglittrande rock (som heter något annat på fackspråk), med en hög mössa (som inte heter mitra) och det där karet med rökelse som nästan vildsint kastas fram och tillbaka. Under ett entonigt, till synes evigt mumlande till mässande.

Efter de där "oh, oh, oh, oh". "a, a, a, a, a," kan man tänka på en soffa och en filt i fleece. Där befinner jag mig, lika opigg som en mört är dess motsats. Lika enfaldigt tom och sövande som Laurie Anderson. Eller den där prästen i prästkappa med gulbrokad i Kirgizistan. / Poppy

En måste

Det är mycket man inte borde. Minst lika mycket av den varan, som av den man borde. Jag borde inte sitta här och skriva nu, lika mycket som jag borde sitta på jobbet och spotta ur mig den där reklamtexten med sällan skådad frenesi.

Jag borde inte äta den där brödbiten med chips till lunch och jag borde framför allt röra mig mer och oftare. För att det är bra för mig! Min livskvalitet lär då enligt fastslagna rön bli bättre, för att inte tala om längre.

Jag borde städa mer, skura golven oftare, diska bättre och plantera om blommorna, i alla fall de stackars rotskotten. Sen borde jag laga min cykel, sätta upp gardiner, le mera, vara mer effektiv, glad och bejakande.

Livet och min vilja i det är förslavat under andra bördor. Att befinna sig i skugglandet kan även en solskensdag kännas påfrestande eller väcka anarkisten inom en.

/Poppy

Såhära

Är det. Livet gillas ändå lite mera idag, än det gjordes igår. För att det har varit solsken, runt 10 grader, man har svettats i för varma jackan för första gången i år. Vintergäcken gulnar, snödropparna breder ut sig och så koltrasten med sina oslagbara harmonier. Aldrig känner jag mig så trygg och förväntansfull som i närheten av hans sång.
Dessutom är det flera månader kvar till strandkläder och njuter av skjortans glipande i byxlinningen.

/ Poppy

Historiskt och visionärt

Har fastnat för historiska berättelser och skeenden. Till detta finns det säkert en rationell, eller i alla fall en psykologisk förklaring även om jag själv kan tycka det är lite märkligt, eftersom jag avskyr all nostalgi och vurmande för gamla, goa tider. Jag vill ständigt som Boye bryta upp och se den nya dagen gry. Jag känner ständigt rastlösheten rassla inom mig och längtar efter ställen där man blott sover en gång.

Men jag upphör inte att fascineras över dessa naiva, plikttrogna, unga män i världens krig med så mycket tur att det ter sig orimligt. De, som överlevde och aldrig hör jag en enda av dem nämna något som helst ärorikt med den ständiga slakten av människor, djur och natur.

Däremot tänker jag att likt Gandhi skulle jag vilja ta kontroll över mig själv och mina begär, även när frestelserna är som störst. Kanske är det något vi alla borde öva på ibland istället för att irriteras över bussens försenade ankomst på fem minuter.

I will be popular - eller Skit ner Dig

Ja, en tidig tisdag morgon när solen gäckar över en sky av blått hölje kan man känna att NU räcker det. Så fanimej. Trots duvans väckningshoande, bofinkens knatter och kråkornas lovsång om vårens antågande.

Nej, klockan 07.00 och med sår upprivna på armarna över tanken på ännu en ekonomisk härva, är det ändå inte det som får mig att vilja bryta loss och bryta upp. Inte ens jobbet med sin onaturliga överbelastning där man får arbeta minst 11 timmar om dagen för att ha en chans att inte komma efter. Helst utan några vilodagar alls. Eller att chefen utesluter en och man tas bort från listor och ersätts med andra namn. Nej, det som får mig att surmulet och ändå, efter visst övervägande under flera år känna att nu räcker det. Det är dessvärre inga andra än många av de jag känner.

Kalla dem Egoboostade, självupptagna, fixerade vid sitt inpinkade revir, okänsliga och måna om att övertyga med småaktig retorik. Men det är ändå inte det som är droppen som så berömt även urholkat denna flinta av sten. Det är istället deras missunsamhet, deras instängda och insnärjda avundsjuka, som de tror håller sig dold bakom hagtornshäcken obarmhärtiga hullingar.

Nej, det gör för ont när de fastnar och sticker in, innanför huden och plågsamt ger sig till känna. När de inte bjuder på en minsta klapp på axeln för alla de ut- och inmanövrar man lagt sig vinn om för att försöka räcka till. Vilket då bemöts av molande tystnad, flackande blickar och det gamla beprövade, att stänga någon ute genom att ignorera dess existens.

Ja, Ni kan fortsätta tro ni är så fina, duktiga och poppis så. Varsågoda! Sug i Er! Men jag kommer inte att stå där nästa gång och vara en av dem som falskeligen applåderar enbart i syfte att sedan åtnjuta samma recept. För ibland händer det att medicinen är slut.

Good Bajs! / Poppy

Söndagsgöra

Undrar om det var månen som fick mig att gå i däck igår och ignorera väckningen på mobilen? Eller om det var de 26 arbetsdagarna på raden? Möjligheten finns ju också att det var allt godis, eller de tre musketörerna till hundar som såg till att släcka den flämtande lågan av energi.
Har varit ute på en morgonpromenad utan energi och framför allt, utan glasögon. Det ger alltid omgivningarna en ny dimension. Stenbumlingarna förvandlas till små kaniner som äter gräs, en sopsäck blir en pigg, liten hund och vägskyltarna kan lika gärna påbjuda 80 som 50. Livet blir fyllt av fler möjligheter utan hjärnan i "på"-läge.

Vet inte riktigt hur jag nu ska lyckas samla ihop ork och kraft inför den där loppisen. Ingen sol heller. Kommer kanske inte ens något folk då? Har lovat hämta upp de andra klockan 9.00, men jag har inte ens packat bilen ännu med mitt bråte. Bäst att få i sig lite kaffe, köra 1-minuts pep och sedan bara skruva upp volymen.

Söndagsfriden..var det ett fenomen som dog ut på 1950-talet? Eller 1850-talet? / Poppy vet inte hur någon tid ska bli avkoppling istället för stresskopplad