fredag 4 december 2009

Det är fredagskväll och mitt huvud känns så tungt

Inte av någon trevlig orsak som drinkar med Poppy eller någon form av spirituosa utan av uppladdad ilska efter att ha sett På spåret. Ett riktigt favoritprogram genom åren och visst har jag sett fram emot att en ny omgång skulle starta.

Jag har sett fram emot och kanske varit lite orolig för att Luuk och Lindström inte skulle kunna få samma flyt som Oldsberg och Hellberg har haft, oron visade sig vara obefogad tyckte jag. Visst, de dåliga ordvitsarna och skämtsamheterna var borta och visst var Luuk lite för stressad.

Vad som egentligen är min största invändning är att programmet inte kändes sådär varmt och mysigt som det brukade göra, ska man använda en klyscha så kan man kanske säga att folkligheten hade gått förlorad. Men, blir det inte sämre än såhär så kommer det förhoppningsvis att fixa sig när man har blivit varma i kläderna, lite inkörstid måste man nog unna dem innan man klagar för mycket. Premiären får klart godkänt.

Värre var det med gästerna, jag säger bara Björn Ranelid! Finns det en man i Sverige, Europa Världen som har ett större ego än den mannen?

Stackars Alexandra Charles som man hade parat ihop honom med, de var väl kunskapsmässigt ganska lika, men när Alexandra sa något så bara körde han över henne totalt, han släppte verkligen inte in henne.

Två talande exempel.

Precis som Kristian Luuk konstaterade efter att man skulle svara på frågan om vilken som var Elvis allra första film och hon sa Love me Tender, nej, nej, den var senare klippte Ranelid av, vi säger Jailhouse Rock.
Du skulle ha släppt in Alexandra för det rätta svaret var Love me Tender.....sa Luuk.

Nästa gång var när Alexandra hade kommit på rätta svar och Ranelid svarade det hon hade sagt och det var rätt, JAG satte det sa han då.....i sin vanliga ödmjuka ton........

Sen hade Ranelid en ganska irriterande ovana att säga
-Det vet jag är absolut sant!
Det hände även några gånger när han svarade fel. Sen försökte han snacka bort det genom att hänvisa till diftonger och triftonger och att han visste såå mycket om språk så han visste minst lika mycket som Fredrik Lindström.

Ranelid imponerade inte heller genom sitt uttal vare sig på franska eller engelska och i vanliga fall har jag stor förståelse för det, men när han på sitt mästrande vis försökte rätta de som uttalde det rätt då såg jag rött!

Puh jag kände blodet dunka i öronen och pulsen stiga och jag fick en impuls av att man skulle ju smyga in på biblioteket och bränna hans böcker men det vore kanske att ge dem för stor betydelse, säkerligen skulle herr Ranelid själv jämföra det med Qin Shi Huangdis eller nazisternas bokbål, för enligt honom själv är han säkert den mest betydande författaren i världen , det tror jag att han tycker ÄR absolut sant!!

Turligt nog fick herr Ranelid och Alexandra Charles, som jag hade unnat en annan medtävlare, stryk av Peter Apelgren och Helene Benno. Inte heller Helene Benno tillhör ju mina favoriter efter att ha fått en överdos av hennes då självgoda gnälliga inlägg i radion när hon åkte jorden runt på 80-talet. Här gav hon dock ett riktigt trevligt intryck om jag ska vara ärlig.

Slutligen, har herr Ranelid ingen självinsikt alls har jag frågat mig flera gånger ikväll, nej det tror jag man kan vara ABSOLUT säker på att han inte har!!!!

Därför sitter jag här minuter ifrån blodtörtning och tuggarna på naglarna, nästa gång team Ranelid/Charles är med i programmet ska jag vattna blommorna , gå ut med soporna, ja göra vad som helst utom att kolla på Spåret!!!!!!

1 kommentar:

  1. Men inte måndagsblues redan Honey! Fast det hade jag nog också under kvällen igår. Dock av helt andra anledningar. Kunde inte gå och lägga mig fastän jag var tröttare än Blunder redan 20.00.
    Jag var såklart också tvungen att titta, fastän jag aldrig riktigt förstått varför jag kollar in "På Spåret" ens med gamla Oldsberg/Hellberg. Säkert ett spår av miljöpåverkan som jag inte lyckats undkomma.
    Jag tror ju helhjärtat på att det här programmet är en kvarleva av den gamla, upplysande folkhemsrörelsen om att höja bildningen den fagra, viktiga och oumbärliga också hos arbetaren, knegaren, hemmafrun och allmänheten i stort. En allmänbildning i ett program som märkvärdigt nog kan leva kvar i samma form som tidigare. Är det igenkänningsfaktorn som kittlar och får oss att känna oss både allmänbildade och intelligenta när vi plötsligt inser att "Fan, det är ju Gävle!" (apropå svordomar..!). Dessutom är det något som kan samla hela familjen och vi får tillfälle att känna oss familjära och nära, liksom att pyssla och pynta till jul.
    De som sitter i burarna är vanligtvis medlålders folk utan större skandaler på sin kändismeritförteckning, men någon ska ju sticka ut. Tidigare har det varit HoaHoa Dahlgren som med sitt oslipade maner och sin osande svada med mången dialektala uttryck som båda gjorde att vissa förfasade sig, men också roade. Ett litet busigt inslag i det annars bekväma, icke-farliga programmet. Just därför tror jag Ranelid har en plats här. Han är ju redan av någon för mig fullkomligt obegriplig anledning folklig i vissa sammanhang. Han har också allt att vinna på att medverka i detta program och ytterligare höja sin status som folkkär. "Visst är han lite tokig den där Ranelid, men oj såå rolig! Och kunnig! Inte trodde man det om honom!" Själv tycker jag han är precis lika tilltalande som en nykläckt spya, både vad gäller färg, form och odör. / Poppy

    SvaraRadera