Gynekologen igen

Nej inte är det något nöje att gå gynekologen precis, inte sjutton finns det någon som finner glädje i att försätta sig själv i den kanske mest sårbara positionen som finns för en kvinna! Att hoppa upp i gynstolen känns alltid lite som ett halv självmordsförsök, kanske inte ett traditionellt självmord men iallafall är det ett självmordsförsök på ens värdighet!

Visst, jag kan av erfarenhet säga att det har blivit bättre sedan jag som ung tjej gick till gynekologen första gången, jag känner att jag helst skulle vilja drabbas av en total blackout när jag minns de känslor som jag hade då, visst gynekologen som naturligtvis var en man, var väl inte otrevlig men han var inte sådär väldigt förstående heller, man skulle ju av med alla kläderna, på en skjorta, upp i stolen (även om man inte behövde ligga utfläkt från början) och i den positionen träffa läkaren för allra första gången, halvnaken, helskraj, dödligt generad och blyg! Bara en av alla dessa saker skulle ju kunna skrämma slag på den modigaste.

Konstigt att man någonsin gick tillbaka dit och att man efter ganska många besök inte fasar lika mycket längre. Genansen kommer jag nog aldrig att komma ifrån men själva oron har nog nötts bort av alla de gånger jag har varit hos gynekologen. Nuförtiden så träffar man på de flesta ställen först läkaren och sedan får man gå och klä av sig och ta på sig de förhatliga papperskjolarna eller vad det är, har inte lyckats lista ut det riktigt ännu, och som precis som Poppy skrev, vilket jädra håll de ska sitta på.

Genom att man åtminstone vet att läkaren har sett en i form av en person som förhoppningsvis ses som en vanlig tänkande talandes, gåendes människa, slipper man reduceras till ett sköte som blir undersökt och som det sen ska talas till. Det är en väldigt konstig situation, att sitta eller ligga där i gynstolen och ha blivit undersökt och försöka skyla sig så bra man kan medan läkaren småpratar eller ger olika behandlingsförslag, det är ganska svårt att ta tills sig vad som sägs medan man desperat försöker dölja det läkaren redan så intimt har undersökt.

Som tur är får man numera också chansen att klä på sig och kanske lugna ner sig några minuter innan det är dags att prata allvar med läkaren, men dessa få minuter kan göra hur mycket som helst, för visst är det lättare at tänka klart om man inte sitter med rumpan bar och veta att straxt ska man lite klumpigt hoppa ner från gynstolen, marschera bort i ett hörn med kjolen bak och fram och börja klä på sig.

Någon kanske invänder nu att det är frivilligt att gå till gynekologen och varför gör man det om det nu är så obehagligt och det är just där jag vill komma med lite beröm också, de senaste åren har jag (är det jag som har tur?) fått träffa läkaren först, sen blivit undersökt och sedan blivit lämnad för att kunna klä på mig och sen fått tala med läkaren. Det är så det ska vara! Själva undersökningen är som sagt aldrig någon njutning men det kan vara helt ok.

Även om det känns jobbigt är det viktigt att vi kvinnor går på regelbundna kontroller, det var trots allt vid en sådan som man upptäckte att något inte var som det skulle hos mig, tyvärr fördröjdes det via slarv över ett år innan något gjordes åt det, och visst sa den första läkaren att allt var ok nu fast det inte var det. Men trots allt var det en gynekolog som tog min känsla på allvar och därigenom räddade mitt liv och för det är jag honom evigt tacksam.

Men den viktigaste läxan jag lärde mig var nog att bara för att en läkare har sagt en sak betyder det inte att det är så. Känn efter själv om det känns bra eller inte, gå på din egen instinkt och fråga och ifrågasätt om det inte känns rätt, läkare kan ha fel likväl som alla andra! Kräv att man tar dig på allvar.

Låt dig inte bli marginaliserad till den där blyga helskraja tonåringen som kanske fortfarande finns kvar inom dig och som är livrädd för att svara på läkarens frågor. Släpp ut den där duktiga modiga kvinnan som vet, känner och tänker är allas jämlike och inte finner sig i att bli reducerad till ett sköte!


Honey/feminist javisst