Till att börja med vill jag klargöra ett par punkter:1. Jag är inte i allmänhet intolerant och tycker vanligen att folk får gå, stå, sitta, klä sig och föra sig som de vill. Generellt tycket jag också att yttrandefriheten är av högsta kaliber och dignitet att vårda och värna. Med andra ord: alla som vill tala och uttrycka sig bör också få ges detta utrymme: verbalt, digitalt, oralt, skriftligt, måleriskt, skulpturalt. sexuellt, sjungandes ....ni fattar!
2. Jag var inte den som stod i Skugges skyttelinje när hon attackerade herr Ranelids yttre; den om det vita urringade linnet, rakade armarna och läppglansen tillika.
Förvisso har han ibland (se bild!) urringade, vita linnen som partiellt blottar hans bringa. Tillräckligt för att massa krulligt hår ska sticka upp och ta ens blick i anspråk. Vad gäller om han nu rakar armarna eller ej kan jag inte svara för eller på. Men han är inte ensam om detta fenomen. Många killar med tatueringar på armarna rakar sig. För att tatueringarna ska synas bättre. Jag tror därför att Björn också har en liten tattoo (se bild!).
Det jag funderar på med denna mannen - för jag struntar fullkomligt i om han har läppglans, rullar över från tungrots-R till spetsiga R, samt huruvida han rakar armarna eller ej. Nej, det jag funderar på är: Hur mycket kan man älska sig själv innan man blir obehagligt jobbig för sin omgivning?
En hastig koll på hans hemsida beskriver han sig som Författare, Krönikör, Estradör. Personligen tror jag han skall satsa mer krut på Estradören - den som vill synas och glänsa i strålkastarljuset. Få applåder och bifall från hängivna beundrarinnor och beundrande adepter till män.
Läser man vidare handlar det bara "om mig, om mig, om mig". Ni märker själva: lite för många upprepningar och det börjar både bli tjatigt och tröttsamt. Han fortsätter dock envetet med att berätta om sina 700 artiklar (har han räknat? Ja, det tror jag banne mig att han har, samt arkiverat varenda liten notis om sin egen person i ett stort rött, skinnbundet album som tas fram regnvåta, mörka höst- och vinterkvällar. En titt i det albumet med en liten konjakskupa i handen och livet känns som nytt igen för Ranelid. Enligt mina fabuleringar.) Så talar han också om för oss stackars menlösa idioter att han talat inför fler levande människor "än någon annan svensk författare genom tiderna - helt utan manuskript" Hepp! Känn på den Ni! Utan manuskript och allt. Storartat Björn! Storartat!!
När han nu fick chansen att kråma sig i Tv hos Skavlan så börjar han inför stackars Mika - sångaren som varit mobbad och utfrusen under hela sin barn- och ungdom -, samt en hjärnforskare som fick en stroke och nästan dog, ja då passar Ranelid på att oja sig om sig själv och berättar om den fruktansvärda tinnitus han har. Den högsta ton man kan ha! - har han självfallet också. Fattas bara annat. Jag tror säkert att det är hur jobbigt som helst med den där tinnitusen, eftersom jag själv har denna erfarenhet, men det är sättet han framför det på. Som om hans lidande - som konstnär, estradör, manuskriptlös? - vad vet jag? - är så mycket större än någon annans som känns besvärande självupptaget. Det är rent Respektlöst mot sina medmänniskor! Nä, Björn om Du ska vinna min och många andras respekt så visa lite hänsyn mot Dina medmänniskor, ge andra personer utrymme, håll igen på ditt eget beklagande, för vem gillar en ynklig snyftare? Kavla upp skjortärmarna och fram med de rakade armarna, spänn det håriga bröstet, kamma upp luggen och på med läppstifet - förlåt, läppglanset var det viss. Lyft blicken! Vi finns här överallt: vi kloka, glada, ledsna, sorgliga, löjliga - vi är också värda att bli sedda och älskade bortom vett och sans. Men vi behöver inte tycka synd om oss för att bli det!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar