En fallen idol.......

Jag erkänner, jag tillhörde dem som när jag satt hemma på lördagskvällen så bänkade jag mig gärna framför tv:n och kollade på Parkinson, d v s Michael Parkinsons talk-show. Parky som de invigda kallade honom, brukade ha en rolig blandning av intressanta personer och bra musiker.

Vad jag tror att bl a fick mig att sitta och kolla på tv en lördagskväll berodde inte enbart på gästerna utan på att Parky var en så bra intervjuare, han var sällan elak, han gick aldrig in för att chockera och han var varken menlös eller mesig för den sakens skull. Tvärtom hade han ofta glimten i ögat.

Visst, ibland gick kanske intervjuerna på rutin men på det stora hela var det en stunds lättsam förnöjelse, och Parkinson gjorde sitt jobb med den äran. Så i våras var det slut på alla de roliga showerna, tv hade visat hela lagret och Parkinson hade gått i pension nästan 75 år gammal

Så när jag stod och bläddrade ibland de nyinkomna böcker på "mitt" bibliotek, hoppade jag till när jag såg att det hade kommit en biografi av nämnde Parkinson. Naturligtvis passade jag på att reservera den till mig, för några av de rackarns "låntagarna" hade hunnit före mig, men efter inte alltför lång väntetid kunde jag skynda mig hem, krypa upp i min läsvrå, greppa tekoppen, lägga fram mina biscuits och ge mig i kast med en stunds njutning. Trodde jag!

Vad jag än hade företällt mig så var det inte detta, boken inleddes med en ganska saggig beskrivning av hans uppväxt i de fattiga koldistrikten i Yorkshire. Trots att jag verkligen försökt läsa mellan raderna så klingade hans ord ganska ytliga. Någon direkt samhällskritik hade jag kanske inte väntat mig, men en eller annan reflektion hade kanske inte varit helt fel. Snarare den enda gången det kunde anas en känsla var beskrivningen när hans pappa hade haft en mindre konflikt med en kolarbetarbas.

Nåväl, men lite roliga anekdoter från alla kändisar som han hade träffat eller en eller annan släng åt någon diva då? Nej, inte det heller, snarare ett väldigt torrt konstaterande att en del kommer man inte överens med, inte ens en enda liten gliring åt Meg Ryan utan bara, vi kom inte överens, Nelson Mandela var intressant, Mohammad Ali var intressant, Michael Palin var rolig blablabla osv.

Då hade man lust att skrika jaaa det förstår jag annars hade ni väl för höge farao inte bokat in dem till en talkshow!!!!!!

Det enda som verkade i någon mån väcka Parkys känslor var cricket, det kändes som om mer än halva boken gick åt att berätta om cricketen historia, berätta historier om cricket och berätta om hur trevliga personer som gillade cricket var.

Överhuvudtaget var det väldigt många torra konstaterande t ex berättade han om all sprit man som journalist drack, någonstans i mitten av boken konstaterade han att hans fru hade sagt att "spriten gör dig ful". Men inte ett enda ord om hur han hade reagerat, hade han slutat, hade han börja dricka mer, började han fundera på att byta fru eller vad? Men ack nej inte ett ord!

Om jag skulle få spalta upp Parkinsons intresse så skulle jag nog säga att cricket låg etta och sprit och frun delade andraplatsen. På det hela var det en ganska andefattig bok, naturligtvis språkligt sätt bra skriven, men ack så urbota tråkig! Han hade nog kunnat skriva en lika spännande bok hur han gick till kolgruvan varje dag i 50 år.

Jag skulle nog med detta inlägg vilja säga att detta verkligen är en bok som jag önskar att jag inte hade läst! Man ska inte sätta människor på piedestal för fallet kan bli väldigt hårt!

Honey/inte lätt att göra till lags.