Ranelid igen

Kära Poppy!

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, snarare tvärtom! Jag har haft den "stora förmånen" att lysssna på herr Ranelid ett antal tillfällen och även läst några av hans verk. Jag måste säga att jag faktiskt gillade hans bok Mitt namn ska vara Stig Dagerman, den var lysande tyckte jag. när jag läste den för massor av år sedan.

Kanske skulle herr Ranelid vinna på att bara skriva och därmed kunna uttrycka precis vad han vill med författarens rätt.

Däremot känns det väldigt jobbigt precis som du säger, att höra honom prisa sig själv och höja sig till skyarna, nej, över skyarna snarare! Visst är det bra att ha ett gott självförtroende och visst kanske finns det kanske folk som är väldigt avundsjuka på de som har det, men, det är inte den springande punkten här. Jag skulle visst det bli väldigt glad om jag hade kunnat skriva som herr Ranelid, men jag skulle faktiskt inte vilja ha hans ego.

Jag läste också på hans hemsida att när han skulle debutera så hade han "oerhörda anspråk" på sig själv, och i samma stil fortsätter han ju att skriva om sig och sina verk. Desssa översvallande beskrivningar och överord gör att man reagerar negativt.

Jag har i övrigt lite svårt för alla människor som hela tiden höjer sig själv över oss andra. Jag är därför inte alls förvånad att herr Ranelid har den värsta sortens tinnitus eller har lidit mest av alla och jag tror verkligen att han på allvar riktade sin biografi ”Till alla människor på jorden och i himlen”, det känns väl ganska logiskt att det är den beräknade läsekretsen!

Hade jag haft en av dessa talanger som så många besitter, att skriva, måla, komponera eller något annat hantverk så hade jag varit väldigt glad och tacksam men jag hoppas verkligen att jag inte hade betraktat mig som en av de utvalda bara för det. Jag hoppas att jag hade haft åtminstone lite självinsikt.

Jag kan ju älska och beundra vissa musiker, författare eller skådespelare till den milda grad att de nästan blir som en del av min vardag, en bekant som finns där någonstans i bakgrunden och underhåller mig, sjunger för mig eller på något outtalat sätt hjälper mig genom både bra och dåliga tider.

Men själva orsaken till att jag gör det är ju att de är som jag, en kompis en vän, någon jag kan lita på, någon som har genomgått ungefär detsamma som jag. Precis som när man blir vän med någon så är det ju för att man känner att det här är en person som är intressant, och som man har något gemensamt med.

Och nog är det väl så att det är inte så många som kan säga att det mest utmärkande draget med herr Ranelid är att han är så lik dig och mig.



Honey/läser och dissar med samma glada min