Sådär känner jag mig alltsomoftast, mest på jobbet måste jag då erkänna. Inte på besökarna utan mest på mina kollegor. En och annan har jag verkligen lust att ge mig på med både knogjärn och kniv. Tur att den civiliserade ytan är så pass starkt ihophållen annars hade jag troligen suttit inne på livstid vid det här laget.
Jag kan verkligen reagera så primitivt att jag får bita mig själv i handen för att inte knyta den och njutningsfullt se den landa i vissa personers förhatliga ansikte. Håller helt och hållet med dig om att det skulle folk inte tro om väna mig. Men de känner inte den urtidsande som ibland bara tar över mig och inte vill något annat än att slå och slå och slå. När gallan stiger upp i munnen och jag bara känner att gå snabbt härifrån annars kan det sluta med en katastrof! Medan man mumlar fram något om bråttom, någon väntar måste bara, dödar jag dem om och om igen inne i mitt huvud.
Poppy du har mitt fulla stöd och förståelse för att känna precis på vilket sätt och vilka känslor du än har!
Honey/arg som fan ibland och ibland värre ändå!
Tack Darling! Du rör mig till mjukhet!! Kram / Poppsan
SvaraRadera