Döden

Alla helgons dag. Eller är det Alla helgons natt? På köpet har vi fått Halloween att fröjda oss åt och kring. Varför har vi istället inte anammat Mexicos The Day of the Dead/ Dia de los Muertos? Där firas Döden som en glädjens fest där mat och musik bestäms utifrån preferenser från den avlidna. Ett härligt sätt att både ha fest, minnas den döda med glädje, samt en hyllning till inte Döden utan den döda, en gång levande.

Här blir det så stort fokus kring själva Dödens släpande gång runt, i och omkring våra liv. Visserligen tycker jag det är en osedvanligt vacker syn att komma till en svart, oupplyst kyrkogård, full av tissel, prassel och mörka skuggor som fladdrar förbi, ibland näst intill obemärkt. Lite likt Döden självt, men än mer som Livet självt. Ja, jag slås av kyrkogårdens alla ljus, som inger en känsla av samvaro tillsammans med andra som minns och vill visa respekt för en nära, mindre nära, älskad eller mindre älskad anhörig eller bekant person. Samtidigt är det ljust det där flyende, undanskymda, det dolda som finns mitt bland oss, är i oss; Livet.

Jag är inte någon stor fantast av romantiska tankar som att "om Döden inte fanns skulle vi inte uppskatta livet" - och säg det till någon fatalist, religiöst övertygad terrorist eller religiös för den delen. Jag tänker bara som så att när vi samlas i denna högtid, för att möjligt tänka en tanke på människor som kommit att betyda något på ena eller andra sättet, ställs vi sällan inför euforin att vi har livet, det pulserande blodet, det hamrande hjärtat och känslor som tar oss uppåt och nedåt, likt dalar och berg.

Dödsfestligheterna verkar då så mycket mer livfulla och själsliga. Ett firande, ett ätande, drickande och dansande som i allt bejakar livet, men också som ett vackert minne av den personen som en gång stod oss nära, levde, rasade och aldrig tänkte på morgondagens slut.

Själv vill jag minnas Ditt skratt, Dina mjuka kinder, Dina snabba steg i hallen, våra somrar fulla med sill och jordgubbar, Dina pigga ögon och Ditt engagemang i andra människor. Kanske inte gravplatsen är så väsentlig, att Du blev nedgrävd i en kista och en gravsten som talar om namn, födelse- och dödsdag. Det är helt andra platser, dofter, smaker och dofter som väcker Dig till liv. På ett lustfyllt sätt. Så borde Döden vara tänker jag som ogillar denna företeelse. Döden som ett gott, glatt, kluckande skratt av minnen. /Polly Reminiscence

Spaning

Trender kommer, trender går, återkommer och återuppstår.

Naket har länge tjusat våra sinnen och ögon. Hur mycket hull som hör till för att verka eggande har dock varierat genom kulturhistorians vagga, liksom geografiskt och traditionellt. Det nakna har stått för det sköna, naturligt nära naturen, men ändå ofta avbildad som en idealisering.

Nakenhet har också varit provocerande, utmanande och eggande. Nakna kvinnor på tavlor har av någon anledning alltid ansetts vara helt acceptabelt och ingen höjer på ett ögonbryn, där man skamlöst står bligar in en en naken rumpa under ansenliga minuter under förevändning att det ju ändå är ett konstmuseum man är på. Det vill säga det är fullt, både tillåtet och acceptabelt att stirra oavbrutet på en, vanligtvis kvinnokropp utan att det väcker anstöt eller förebråelser från omgivingen.

Annat är det med hårt drivna kommersiella bilder, kvinnor i minimala klänningar som krälar runt på bilar i bilsalonger, för att inte tala om hela sexindustrin där kroppen nog får anses ha reducerats till delar och begrepp: Blowjob, Anal, Hardcore etc.

Jag anar dock ett trendbrott. Att vi håller på att tröttna på den sedan länge hårt drivna bilden av kroppen som enbart ett objekt för våra sexuella projiceringar. Jag ser detta genom följande spaningar:

1, Det är inte längre lika vanligt att på svenska badstränder se kvinnor sola topless eller se män i badbyxor à la string.

2, Naturalisterna/nudisterna lockar grupper som utan sexuella krav vill umgås med kroppens bröst och snoppar hängandes och slängandes utan en tanke på att försköna eller dölja skavanker

3, Baddräkten vann i sommar återinträde och dominerade på strandens arena

4, Allt fler som en gång opererat in silikon plockar nu ut konstmaterialet och inte enbart av hälsoskäl

5, Kroppen och sexualiteten har blivit så överexploaterad att ingen ens höjer ett ögonbryn över swingers, fetischklubbar eller liknande

6, Nu när kvinnor vill bada topless på badhus i jämlikhetens namn blir det än tydligare att kroppsdelar med erogena zoner är mest trivia och inget annat

På spaning efter den tid som flytt

Blodsmak III

Sitter just nu på jobbet och gör något jag aldrig någonsin brukar göra, nämligen bloggar! Skit, jag är så förbannad att känner den salta blodsmaken i munnen, tårarna rinner och jag är så rent ut sagt förbannad att jag håller på att spricka!

Jävla kollegor som skämtar om allt möjligt men när man skämtar tillbaka så ska det diskuteras, tas upp, och naturligtvis missförstås. Alla som sitter runtomkring tittar på en som vore man ett monster, hoppar gärna på chansen att gotta sig i andras "olycka", men det är väl bara så man kan förvänta sig av en hop självupptagna egon? Gud förbjude att man skulle kunna tolka ett skämtsamt svar på en skämtsam fråga som ett skämt.

Längtar bara tills mitt pass är över så att jag kan dra härifrån, jag hatar verkligen det här stället ibland så att jag knappt vet vad jag ska ta mig till. men en sak är säker jag ska sluta, sluta svara och sluta försöka vara en trevlig kompis för man får ända bara skit av de man minst anar.


Honey/giftig just nu

Detox

Efter regn och överfulla stuprännor i dagarna sju, känns dagens leende sol mer än välkommen in på en oväntad kopp, frystorkat kaffe. Icke kravmärkt, eller ekologiskt, eller certifierat, eller rättvisemärkt. Brukar vanligtvis köpa kaffe med så många sigill på som möjligt, för att vara på den säkra sidan.

Efter de senaste dagarnas törst efter blod och mersmak för fysisk vedergällning, börjar så smått adrenalinet sjunka igen. Kan ju bero på att jag inte kommer att vara på jobbet under ett antal dagar, men jag är heller aldrig långsint eller principfast. Totalt karaktärslös - det är jag det!

Grunnar mest för tillfället på olika personers agerande i min närvaro. Ja, de är ju inte så närvarande rent fysiskt, snarare metafysiskt då. Och eftersom jag ständigt känner mig förundrad - dessvärre inte så mycket av glädje eller insikter - av folks självupptagenhet, bristande sympatier, förmåga att klampa rätt in, över och ut genom närmsta dörr, samt deras ständiga rop på bekräftelse.

Anar en hel del ångest, en och annans strupes skri. Varför jag anmodas av Ödet eller vem det nu är som sammanför mig med den ena hopplösa typen efter den andra, att lugna dessa personer, höja deras bristfälliga kvaliteter till skyarna och lovprisa dem oavsett vad, ja det är ovisst. Personligen tycker jag det vore att förbjuda att först vara artig, konverserande, uppmuntrande, roande och mer därtill, för att sekunden därpå vara avståndstagande, avböjande och flyende mot nya vidder, nya sjuksköterskor, ammor, mammor, konsulter och psykologer som kan sätta plåster på de ömmande sår och själar som spritter runt i tillvaron.

Det är då jag inser att jag måste göra en känslomässig detox! Nu är det slut med ynk i mitt liv, slut med personer som tär på mina reserver och vill ha det allra bästa och när de fått vad de vill ha lämnas man som en tom konservburk, tömd och dränerad på innehåll. Nej, en rensning måste till! Allt som är dåligt för mig, hur njutningsfullt det än må vara måste bort. Kropp och själ ska renas och jag ska också få stöd, sympatier och i alla fall tillbaka en del av den energi som jag så ohälsosamt ödslat med i onödan många gånger. Nyttiga, energigivande individer sökes därmed och tips till Er alla: Gör Er av med dem som skapar oro, förbittring, förstämning, ilska och dålig självkänsla! De må finnas runt omkring oss lite här och där, men låt dem ligga som en giftbesprutad vindruvsklase i sitt vackra fruktfat. De kan ligga där så mycket de vill och så länge de vill - vi behöver inte ta del av dem! Vi behöver inte smaka på dem, ofrivilligt stoppa i oss deras giftigheter och när vi bjuds på elände tackar vi vänligt men bestämt nej. Förresten behöver vi inte vara så onödigt vänliga heller.

"Tack, men jag tycker att Du låter både otrevlig och onödigt provokativ just nu! Kan Du tänka Dig att besinna Dig och utgå ifrån en annan position än Din egen? Är detta omöjligt ser jag ingen annan utväg än att avstå från medverkan, men tack för att Du engagerade Dig så pass att det kändes viktigt att lägga bördan på någon som skulle kunna bära den och att den personen var jag!"

/ Ms Oden

Blodsmak II

Sådär känner jag mig alltsomoftast, mest på jobbet måste jag då erkänna. Inte på besökarna utan mest på mina kollegor. En och annan har jag verkligen lust att ge mig på med både knogjärn och kniv. Tur att den civiliserade ytan är så pass starkt ihophållen annars hade jag troligen suttit inne på livstid vid det här laget.

Jag kan verkligen reagera så primitivt att jag får bita mig själv i handen för att inte knyta den och njutningsfullt se den landa i vissa personers förhatliga ansikte. Håller helt och hållet med dig om att det skulle folk inte tro om väna mig. Men de känner inte den urtidsande som ibland bara tar över mig och inte vill något annat än att slå och slå och slå. När gallan stiger upp i munnen och jag bara känner att gå snabbt härifrån annars kan det sluta med en katastrof! Medan man mumlar fram något om bråttom, någon väntar måste bara, dödar jag dem om och om igen inne i mitt huvud.

Poppy du har mitt fulla stöd och förståelse för att känna precis på vilket sätt och vilka känslor du än har!

Honey/arg som fan ibland och ibland värre ändå!

Blodsmak

Så, ibland slår det slint. Skulle gemene, gemen man och kvinna säga. Varför nu upprördhet, att bli uppbragd och arg ska ses som negativa karaktärsdrag?! Ja, jag kan väl medge att om vi alla ständigt gick runt och slängde i dörrar, kastade vaser omkring oss och sparkade ner förbipasserande, skulle det inte bara bli stökigt och en massa oljud, utan det skulle också kunna komma att behövas sjukhusvård och tas ansenliga resurser i anspråk.

Men ibland är det banne mej rätt och inget annat än rakryggat och uppbyggligt att reagera med ilska och osande, fräsande bett och svada. Där befinner jag mig nu. Nu har jag fått svälja i, jag vet inte hur många otal gånger. Ständigt vara klarsynt och vidsynt, fast inte en enda, annan jäkel anstränger sig det minsta förutom att hävda sin egen person. Gärna genom att kliva på mig. Nog!! Nog är nog och nu har jag rent ut sagt, fan ta mej, jävlar i havet och fan fått nog.

Idag fick jag blodsmak i munnen, hunger, längtan efter blodets hetta och järnaktiga smak. Ge mig! Och ge mig mer när jag svalt ner den första klunken! Fast lika elegant som en vampyr är inte min otyglade borst till odjur. Inte alls! Jag ville ge en rak höger, att följa upp med en vänsterkrok, se blodet börja rinna från näsan. Ville se personen ifråga börja bli omtöcknad och i detta med knäet krossa näsbenet. Ett bedårande, krasande ljud med mer blodspillan till följd. Sedan en spark, alls icke känslig eller öm mot revbenens mittpunkt. Hårt och precis - tjopp! Sedan skulle jag i en högst förbjuden njutning se personen kräla runt i sin egen förvirring och en tilltagande blodpöl. Tanken gladde mig oerhört!

Metaforer, allegorier, liknelser. Ni kan kalla det vad Ni vill. Jag bjuder på det och lite till. Mina avarter, mina styggelser och mina icke välpolerade maner.

Jag som är så snäll, go och intellektuell säger folk. Jag vet inte jag. Känslor är nu inte rationella och kanske min styggelse till person ändå passat bättre som irländsk, whiskey-sörplande boxare, bosatt i USA under 1920-talet depression. Där hittar Ni nog den sanna essensen om min vedergällning till människa, enbart född att verka för obehag och så lite behag som möjligt! / Polly Alone and standing there on her Own

Boldness be my friend

Skit rent ut sagt. Ändå....ja. Hur kommer det sig att vi förväntas eller rättare sagt lär oss att förfasas över vissa ting som otrohet, lögner, svek och mörker? Ljus, trohet, lovvisor till skönhet och anpassning är däremot goda ting i vårt samhälle av idag. Och jag kräks på det!

Jag upprepar mig, jag vet! Denna upprepning är inte av nöd för att bekräfta det jag nyss sagt, utan mer sagt som en övertygelse. Hur många böner kan man avverka på ett radband på en dag utan att det känns som en upprepning? Se där, en liknelse att stilla vila pannan mot när den känns nersölad av blod och svett efter att förgäves ha stångats mot den där väggen, muren, massan, horderna av väluppfostrade, välartade, välutbildade och framgångsrika. Som vet. Egentligen.

Kanske är det bara hösten som gäckar mig med sin mulenhet, gråhet, duggighet, lera och molokna uppsyn. Flugsvamparna står så vackert på plats, men de främjar just inget, eller gör de det? Som ett förbjudet äpple från kunskapens träd, står de där, röda och färggranna i ett alltmer, för övrigt gråbrunt landskap. Vita, fina prickar och jag vill plocka upp den där svampen och ställa i en vas som prydnad där inne. Men låter bli. Inbillar mig att svampen trivs och gör bäst där den står.

Ja, sådana här dagar önskar jag inte bara att jag kunde färdas genom tid och rum, läsa folks tankar och kunna göra mig osynlig. Nej, sådana här stunder när Vemodet knackar på med stora steg, då vill jag försvinna, göra mig så oansenlig att det inte skulle märkas alls om jag försvann en vecka eller två. Bara ta på sig manteln, sträcka näven mot skyn och flyga iväg med ljusets hastighet. Istället sträcker jag näven utan mantel eller påtagligt luftmotstånd och citerar Shakespeare högt och ljudligt: Boldness, be my friend!

Florence + the Machine

Nej, det handlar inte om misshandel, våld eller raseri. Det handlar om känslor! Metaforer av sådana! Som meteoriter. Skoningslöst.

http://www.youtube.com/watch?v=FR-Q52njXiI&feature=fvst

Blues

"Blues is a kind of a mixed up thing - you have to feel it"

Sagt av Billie Holiday innan hon börjar sjunga Fine and Mellow.

Ja, jag är fortfarande där. Outtalade känslor, outtalade tankar. Rumsrena, man ack så förbjudna och olycksbådande att ens tänka dessa tankar.

Var ute och drack ale igår och jag hade verkligen velat ha Billie där att dela skum och obskyra idéer med. Hur det kan kännas sorgligt, fast allting är ganska bra? Hur kan det kännas rätt, när allt är så uppenbarligen fel? Billie hade svarat som i sången : "Love will make you do things that you know is wrong" Och jag skulle replikerat att förnuftet måste ändå kunna balansera, måste kunna rationalisera. Inte för att jag inte vill känna, för det vill jag. Alla känslor är häftiga! Från de inkännande, roande, brusande, ängsliga, amorösa till de mulna och beklämmande. För varenda känsla påminner Dig om livet och att Du lever!

Jag känner också att flera mindre roande upplevelser av känsloläget har berikat mig, gjort mig till en mer tänkande och i bästa fall mer förstående och ödmjuk person. Hade allt bara rullat på är risken att jag tagit mer för givet och varit rädd för de mörkare känslorna i mitt inre. De stör mig inte, välkomnas för den delen heller inte alltid. Ibland får de bokstavligen jagas iväg med hjärnans yttersta kapacitet av logik. Ändå skulle jag inte vilja vara utan dem - de där brännande känslorna. Detta bitterljuva, oh...

Bon voyage!

Stumma känslor

Ibland slår tanken mig. Inte som en blixt och inte som en insikt, inte heller som en varsebliving. Snarare en tanke som slår an på en sträng i mitt inre. En sträng som kan bli spänd, nästan briserad och samtidigt har den där strängen också varit så lös, omöjlig att sätta fingret på, undanglidande och allt annat än smittande av spirituella känslouttryck.

Känslor. Så svårt, men borde vara enklare, kanske inte lätt, men roligare och mindre komplicerat. Ja, jag hör det så ofta och bär väl på någon slags insikt om detta också: Att känslor inte är rationella! Men går de att förklara, sätta ord på, sjungas, diktas och spelas om? Detta inre raseri, frustration, längan, åtrå, vemod, sorgsenhet, glädje, lycka och en stark dragning till en annan person (vissa vill kalla det här för kärlek, förälskelse, kåthet, attraktion, passion - jag säger att det kvittar, bara det känns bra för en själv och man mår bra i den känslan, apropå känslor)?

Det borde ju rimligen vara enklare för både omgivningen och en själv när det går att sätta fingret på en omtumlande händelse, när en känsla går att beskriva i ord, när en passion går att rationalisera och avdemonisera - i viss mån i alla fall.

Så varför, varför, varför kära medmänniskor, män, kvinnor, natur, djur, känslor och förnuft - Varför???? Varför var det så att som tonåring var det ett slagfält av känslor inom en som man inte alls kunde definiera eller uttrycka och plattityderna lånade från Hollywood strödde inget skimmer över en delad upplevelse. Nu när jag tycker mig både kunna sätta både ögon, tänder och fingrar på de strängar som brast och de som ännu håller för spelet vi spelar så är det fullkomligt förbjudet att uttrycka en enda av alla dessa tankar om sina känslor. Förbjudet! Förbud!! Där sitter man kanske ännu löjligare än en tonåring och vågar inte yppa ett ljud, för att undvika uttrycka något som kan upplevas som mani, äganderätt, underliggande tankar om måsten och bör. Är inte det platt så säg? /Oden is in my head keep telling me to be better off: Polly

Gynekologen igen

Nej inte är det något nöje att gå gynekologen precis, inte sjutton finns det någon som finner glädje i att försätta sig själv i den kanske mest sårbara positionen som finns för en kvinna! Att hoppa upp i gynstolen känns alltid lite som ett halv självmordsförsök, kanske inte ett traditionellt självmord men iallafall är det ett självmordsförsök på ens värdighet!

Visst, jag kan av erfarenhet säga att det har blivit bättre sedan jag som ung tjej gick till gynekologen första gången, jag känner att jag helst skulle vilja drabbas av en total blackout när jag minns de känslor som jag hade då, visst gynekologen som naturligtvis var en man, var väl inte otrevlig men han var inte sådär väldigt förstående heller, man skulle ju av med alla kläderna, på en skjorta, upp i stolen (även om man inte behövde ligga utfläkt från början) och i den positionen träffa läkaren för allra första gången, halvnaken, helskraj, dödligt generad och blyg! Bara en av alla dessa saker skulle ju kunna skrämma slag på den modigaste.

Konstigt att man någonsin gick tillbaka dit och att man efter ganska många besök inte fasar lika mycket längre. Genansen kommer jag nog aldrig att komma ifrån men själva oron har nog nötts bort av alla de gånger jag har varit hos gynekologen. Nuförtiden så träffar man på de flesta ställen först läkaren och sedan får man gå och klä av sig och ta på sig de förhatliga papperskjolarna eller vad det är, har inte lyckats lista ut det riktigt ännu, och som precis som Poppy skrev, vilket jädra håll de ska sitta på.

Genom att man åtminstone vet att läkaren har sett en i form av en person som förhoppningsvis ses som en vanlig tänkande talandes, gåendes människa, slipper man reduceras till ett sköte som blir undersökt och som det sen ska talas till. Det är en väldigt konstig situation, att sitta eller ligga där i gynstolen och ha blivit undersökt och försöka skyla sig så bra man kan medan läkaren småpratar eller ger olika behandlingsförslag, det är ganska svårt att ta tills sig vad som sägs medan man desperat försöker dölja det läkaren redan så intimt har undersökt.

Som tur är får man numera också chansen att klä på sig och kanske lugna ner sig några minuter innan det är dags att prata allvar med läkaren, men dessa få minuter kan göra hur mycket som helst, för visst är det lättare at tänka klart om man inte sitter med rumpan bar och veta att straxt ska man lite klumpigt hoppa ner från gynstolen, marschera bort i ett hörn med kjolen bak och fram och börja klä på sig.

Någon kanske invänder nu att det är frivilligt att gå till gynekologen och varför gör man det om det nu är så obehagligt och det är just där jag vill komma med lite beröm också, de senaste åren har jag (är det jag som har tur?) fått träffa läkaren först, sen blivit undersökt och sedan blivit lämnad för att kunna klä på mig och sen fått tala med läkaren. Det är så det ska vara! Själva undersökningen är som sagt aldrig någon njutning men det kan vara helt ok.

Även om det känns jobbigt är det viktigt att vi kvinnor går på regelbundna kontroller, det var trots allt vid en sådan som man upptäckte att något inte var som det skulle hos mig, tyvärr fördröjdes det via slarv över ett år innan något gjordes åt det, och visst sa den första läkaren att allt var ok nu fast det inte var det. Men trots allt var det en gynekolog som tog min känsla på allvar och därigenom räddade mitt liv och för det är jag honom evigt tacksam.

Men den viktigaste läxan jag lärde mig var nog att bara för att en läkare har sagt en sak betyder det inte att det är så. Känn efter själv om det känns bra eller inte, gå på din egen instinkt och fråga och ifrågasätt om det inte känns rätt, läkare kan ha fel likväl som alla andra! Kräv att man tar dig på allvar.

Låt dig inte bli marginaliserad till den där blyga helskraja tonåringen som kanske fortfarande finns kvar inom dig och som är livrädd för att svara på läkarens frågor. Släpp ut den där duktiga modiga kvinnan som vet, känner och tänker är allas jämlike och inte finner sig i att bli reducerad till ett sköte!


Honey/feminist javisst

Fuck you!

Fuck around! Kräver Spotify.

http://open.spotify.com/track/3gtYT3VA5PBHgYr3GZshST

http://open.spotify.com/track/5993lEIzVKL3sayz7cFc1Y

http://open.spotify.com/track/1P8ii7oHWJFv6cCEvceBaO

http://open.spotify.com/track/5st5644IlBmKiiRE73UsoZ

http://open.spotify.com/track/3KWgVbzWouvTs7fEICYmyj

http://open.spotify.com/track/5aU599kdWCpSx6sp9CIZB4

http://open.spotify.com/track/1zAYbjesUcyZQcmnbETWLB

Fucking welcome!

Gynekologen

Dags att hotta upp stämningen lite i dessa allt mer kylslagna, för att inte tala om förmörkande tider. Är fortfarande ovisst hur jag kommer att överleva denna vinter då jag oroat mig för detta sedan en månad tillbaka och inte kan komma upp ur den usla sängen förrän ljuset randar horisonten.

Ovisst är också varför man går till gynekologen eller varför man väljer att som man utföra akter i ens kvinnas inre som luktar, klibbar och är ett dunkelt mörker. Kanske den manlige gynekologen känner sig likt en spanare, en barndomsvision av deckarmysterier, spiondrömmar, agentfantasier?Att få lysa med en liten ficklampa och vara lite osäker på vad som väntar där i grottan (muhhhaaahhha), med allt kortare och häftigare andhämtning treva sig fram, beslutsam men rådvill i takt med de droppande stalagmiterna, för att slutligen nå målet. Eller se ljuset. Diagnos! Så var det mysteriet löst: Nästa!

Som patient finns det cirka hundra och en reaktioner, liksom anledningar till att inte vilja sitta där i en stol konstruerad för läkaren och inte för patienten. Där har vi invändning Nummer 1: Varför är man som patient alltid satt på undantag? Det behöver nu inte specifikt vara i gynekologstolen, utan gäller i största allmänhet. I samma stund man träder in "undersökningsrummet" reduceras personligheten, individen, människan. Nu är du patient och det läkaren vill är att du ska vara avklädd och inte alls oblyg inför denna blottande och utsatta situation. Läkaren är ju ändå bara intresserad av Dig som kropp - i bästa fall! - i de flesta fall bara intresserad av en del av din kropp. Hos gynekologen ska man villigt sära på benen och tycka det är helt okej att en vilt främmande man stoppar in sina händer i ens inre, både analt och vaginalt. Det ska vara helt okej att de petar in plastmunstycken, tänger och skrapar ut en del av ens inre på små platta glasbitar eller än värre knipsar delar av en - självklart helt utan bedövning - och puttar ner i provrör. Att man sedan håller på och svimma och blöder resten av dagen är "helt normalt". För vem då?? undrar jag. Jag tycker inte det är helt normalt att bli stympad och sedan må dåligt resten av dagen. Helt jävla onormalt!

En annan grej är hur de lyckas förminska och förringa en redan innan man hoppar upp i den där avskyvärda stolen. Man får ett litet bås att gå in i och ta av sig valda delar kläder - utvalda av läkaren givetvis! Ibland får man någon plastrock att kränga på sig, vilken jag ändå aldrig har förstått hur den ska sitta och därför tar och knyter den framåt varannan gång och bakåt varannan gång. Men ibland ska man bara sitta där halvnaken och invänta den myndiga stämman. Så ska man skutta ut från det där lilla båset, gå halvnaken genom rummet och lägga sig tillrätta i en av de mest obekväma ställningar jag tycker man kan befinna sig i.

Visst jag fattar! Jag går ju dit!! Tar mina cellprover och låter dem trycka på min livmoder så det gör ont, låter dem stoppa in sina latexfingrar i mina kroppsöppningar, vilket gör mig illamående och undrar när tortyren skall vara över för denna gången. Allt för att i slutändan få veta att jag är frisk. Alternativet skulle vara att få veta att jag är sjuk, men det har ännu inte inträffat, vilket jag tackar mina gener för.

Sedan när jag lättat sluppit ifrån skräckkabinettet, stapplar ut på skakiga ben funderar jag dels på varför man aldrig blir sedd som individ efter undersökningen heller. Hela sjukvårdsapparaten tycks så klinisk, alltför lösningsfokuserad och upptagen av små, små delar av en helhet. Jag vill bli sedd som en person när jag är hos en läkare, inte som en kroppsdel som är deras att ohejdat ta del av i vetenskapens namn.

Tanken slår mig också hur gör de manliga gynekologerna i sitt privata sexliv? Värderar de sköten efter kriterier som sundhet, ålder, graviditeter etc? Inte för att jag är helt säker på hur andra män tänker just vad gäller Sköten, men jag tror knappast de funderar på att ta sig en liten ficklampa och plastsked för att om möjligt kontrollera ens inre status. Är det ett kontrollbehov? Jag funderar vidare på alla dessa ingrepp och tvetydiga behandlingar kvinnor behövt utstå för att de varit opportuna, bestämda, allt annat än intetsägande. Men det tar vi en annan gång. /Popps

Det är måndagkväll och mitt huvud känns så tungt!

Shit, det är måndag och jag önskar att jag bara hade kunna blunda och vips så var det måndag igen, eller igen. Just nu skulle jag bara vilja ha ett litet svart hål att krypa in i. Jag känner mig fylld av icke-känslor och vill just nu göra ett litet uppehåll med allt.

Honey/pest och pina

Litterärt manifest

(Foto Dagens Nyheter 2009-08-22)

Här är De som under ett par månaders nu retat gallfeber på författare, skribenter, kritiker och redaktörer av olika slag. Säkert har en och annan läsare också opponerat sig, men de har för mina astigmatiska ögon varit snudd på osynliga och obefintliga. Vilket tenderar vara både typiskt, men också tänkvärt. För vad är det kritikerna vänder sig emot och varför reagerar de så starkt? Borde inte de mest kritiska rösterna komma från läsarna om det som sägs är så förkastligt och utan värde?

Följande har hänt:

Jens Liljestrand, Susanne Axmacher, Jerker Virdborg, Anne Swärd, Sven Olov Karlsson, Pauline Wolff och Jesper Högström publicerade den 22 augusti ett manifest i Dagens Nyheter som i korta drag gick ut på: Ett avståndstagande från massflödet av deckare, journalistiskt drivna böcker, chick-lit-romaner och så kallade biografier, dagböcker mm av kändisar som sedan kallar sig författare. En annan tanke var ett ogillande mot litteratur som en snack bar - något som fångas flyktigt i väntan på nästa pendeltåg och som sedan kan läggas åt sidan utan att ha berört något eller någon speciellt överhuvudtaget. Viktigast var kanske tanken om att utgå ifrån ett berättande som berör, som tar läsaren på allvar och inte tvärtom. Där prosans unika konstform bör vårdas samt aktas för personliga känsloutspel som pådyvlas alla och envar som öppnar den dajm som köptes i förbifarten på Pressbyrån, dvs en bok som öppnas i hastigheten.

Nuläge:

Massiva påhopp, motmanifest - vilket är märkligt i sig när man uttalat sig ogillande om manifest som helhet och förvisso menad som en ironisk gliring, men varför är den ok som motargument men inte i sakframställan? För övrigt har de aldrig läst SCUM manifesto av Solanas? DÄR! kan vi snacka manifest utan vare sig hängslen, livrem, plånbok, ära eller heder. Nåväl, Solanas är av digert stoff, men var inte Huvudtemat för mitt inlägg.

Mina funderingar:

Ja, vad är det som fått andra att reagera så starkt? Små slängar åt etablerade författare hit och lite dit? De finns där, men i yttrandefrihetens namn bör de också få finnas. ett manifest ställer saker och ting på sin spets. Utmanar gängse föreställningar om normer vilka anses comme il faut, samt blottar många gånger tankar, idéer, känslor som varit vägledande i ens känslomässiga jämte kulturella utveckling och bild av denna utveckling. Med risk för att snärja in mig i begrepp jag inte har ordentliga sulor till anser jag likväl att alla manifest är av den art att de upprör, bryter mot invanda begrepp och ställer saker med sina sammanhang på sin spets. Manifest skall sätta heder och ära på spel - varför annars tillämpa formen och begreppet med sin laddade innebörd överhuvudtaget?

Det som är bra är att det kommit fram en debatt kring manifestet och dess innehåll, vilket aldrig kan vara negativt. Ju mer vi diskuterar, sätter hjärnan på tryckkokarnivå och utbyter dessa tankar, så mycket mer har vi på att vinna fler influenser, fler dimensioner och mindre skygglappar mot omvärlden.

Jag tänker mig också att en viss fri prövning av både form och språk är nödvändig, både för tidens tand att verka - och måhända värka en del, men också för att att utveckla, skapa nytt som kan irritera och blöda i våra inre, i våra hjärtan. Lite smärta och hetta är aldrig fel - det gör oss levande, inkännande och samtidigt befriade!

Till sist; Inger Christensen:

Det finns febrila manifest

offer av blommor och vin

vitklädda duvor i bur

jungfrur dolda i kistor

vandringssägner

vidare från rus till rus

gräs som gör hjärnorna gröna

lallande skönhet

innerst i det politiska utspelet

/ Poppy as Corny goes reap

Snott rakt över

Råkade halka in på Dan Greiders blogg och kass humor som jag brukar ha så här dags på kvällen skrattade jag högt åt ett av hans inlägg i debatten om Linnébibliotekets vara eller icke-vara.
Han kör en favorit i repris från 2006 då nuvarande regeringen tillträdde. Han låter ett antal ministrar uttala sig i olika biblioteksfrågor, t ex:

BEATRICE ASK - JUSTITIEMINISTER.
- Hur tänker ni uppfylla bibliotekslagen?- Fler poliser på biblioteket!

CARL BILDT - UTRIKESMINISTER.
- Tankar om bibliotek?- Mjaaa...brukar det inte vara rätt blaskigt kaffe?- Något enskilt biblioteksminne?- Mjaaa...Det skulle väl vara när man får lossa lite på slipsen och bli serverad en god italiensk kaffe med likör av frugan. Då är det högtidsstund i biblioteket!

Sen kommer min personliga favorit:

MARIA BORELIUS – F.D. HANDELSMINISTER.
- Genusforskning kontra bibliotek/kultur?- Hos varje flicka som föds finns en liten biblioteksgen som direkt efter födseln ställer in kroppen på Biblioteks- högskolan i Borås. Vetenskapligt belagt!- Det är alltså genetiskt betingat att bli bibliotekarie? Men hur förklarar du de manliga bibliotekarierna då?- Bögar allihop!

Undrar vad Tiina Rosenberg som är professor i genusvetenskap vid Lunds universitet skulle tycka om den saken?

Vill man läsa orginalet direkt gå till
http://blogg.aftonbladet.se/greider

Honey/uppe i varv i kväll

En fallen idol.......

Jag erkänner, jag tillhörde dem som när jag satt hemma på lördagskvällen så bänkade jag mig gärna framför tv:n och kollade på Parkinson, d v s Michael Parkinsons talk-show. Parky som de invigda kallade honom, brukade ha en rolig blandning av intressanta personer och bra musiker.

Vad jag tror att bl a fick mig att sitta och kolla på tv en lördagskväll berodde inte enbart på gästerna utan på att Parky var en så bra intervjuare, han var sällan elak, han gick aldrig in för att chockera och han var varken menlös eller mesig för den sakens skull. Tvärtom hade han ofta glimten i ögat.

Visst, ibland gick kanske intervjuerna på rutin men på det stora hela var det en stunds lättsam förnöjelse, och Parkinson gjorde sitt jobb med den äran. Så i våras var det slut på alla de roliga showerna, tv hade visat hela lagret och Parkinson hade gått i pension nästan 75 år gammal

Så när jag stod och bläddrade ibland de nyinkomna böcker på "mitt" bibliotek, hoppade jag till när jag såg att det hade kommit en biografi av nämnde Parkinson. Naturligtvis passade jag på att reservera den till mig, för några av de rackarns "låntagarna" hade hunnit före mig, men efter inte alltför lång väntetid kunde jag skynda mig hem, krypa upp i min läsvrå, greppa tekoppen, lägga fram mina biscuits och ge mig i kast med en stunds njutning. Trodde jag!

Vad jag än hade företällt mig så var det inte detta, boken inleddes med en ganska saggig beskrivning av hans uppväxt i de fattiga koldistrikten i Yorkshire. Trots att jag verkligen försökt läsa mellan raderna så klingade hans ord ganska ytliga. Någon direkt samhällskritik hade jag kanske inte väntat mig, men en eller annan reflektion hade kanske inte varit helt fel. Snarare den enda gången det kunde anas en känsla var beskrivningen när hans pappa hade haft en mindre konflikt med en kolarbetarbas.

Nåväl, men lite roliga anekdoter från alla kändisar som han hade träffat eller en eller annan släng åt någon diva då? Nej, inte det heller, snarare ett väldigt torrt konstaterande att en del kommer man inte överens med, inte ens en enda liten gliring åt Meg Ryan utan bara, vi kom inte överens, Nelson Mandela var intressant, Mohammad Ali var intressant, Michael Palin var rolig blablabla osv.

Då hade man lust att skrika jaaa det förstår jag annars hade ni väl för höge farao inte bokat in dem till en talkshow!!!!!!

Det enda som verkade i någon mån väcka Parkys känslor var cricket, det kändes som om mer än halva boken gick åt att berätta om cricketen historia, berätta historier om cricket och berätta om hur trevliga personer som gillade cricket var.

Överhuvudtaget var det väldigt många torra konstaterande t ex berättade han om all sprit man som journalist drack, någonstans i mitten av boken konstaterade han att hans fru hade sagt att "spriten gör dig ful". Men inte ett enda ord om hur han hade reagerat, hade han slutat, hade han börja dricka mer, började han fundera på att byta fru eller vad? Men ack nej inte ett ord!

Om jag skulle få spalta upp Parkinsons intresse så skulle jag nog säga att cricket låg etta och sprit och frun delade andraplatsen. På det hela var det en ganska andefattig bok, naturligtvis språkligt sätt bra skriven, men ack så urbota tråkig! Han hade nog kunnat skriva en lika spännande bok hur han gick till kolgruvan varje dag i 50 år.

Jag skulle nog med detta inlägg vilja säga att detta verkligen är en bok som jag önskar att jag inte hade läst! Man ska inte sätta människor på piedestal för fallet kan bli väldigt hårt!

Honey/inte lätt att göra till lags.

Ranelid igen

Kära Poppy!

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, snarare tvärtom! Jag har haft den "stora förmånen" att lysssna på herr Ranelid ett antal tillfällen och även läst några av hans verk. Jag måste säga att jag faktiskt gillade hans bok Mitt namn ska vara Stig Dagerman, den var lysande tyckte jag. när jag läste den för massor av år sedan.

Kanske skulle herr Ranelid vinna på att bara skriva och därmed kunna uttrycka precis vad han vill med författarens rätt.

Däremot känns det väldigt jobbigt precis som du säger, att höra honom prisa sig själv och höja sig till skyarna, nej, över skyarna snarare! Visst är det bra att ha ett gott självförtroende och visst kanske finns det kanske folk som är väldigt avundsjuka på de som har det, men, det är inte den springande punkten här. Jag skulle visst det bli väldigt glad om jag hade kunnat skriva som herr Ranelid, men jag skulle faktiskt inte vilja ha hans ego.

Jag läste också på hans hemsida att när han skulle debutera så hade han "oerhörda anspråk" på sig själv, och i samma stil fortsätter han ju att skriva om sig och sina verk. Desssa översvallande beskrivningar och överord gör att man reagerar negativt.

Jag har i övrigt lite svårt för alla människor som hela tiden höjer sig själv över oss andra. Jag är därför inte alls förvånad att herr Ranelid har den värsta sortens tinnitus eller har lidit mest av alla och jag tror verkligen att han på allvar riktade sin biografi ”Till alla människor på jorden och i himlen”, det känns väl ganska logiskt att det är den beräknade läsekretsen!

Hade jag haft en av dessa talanger som så många besitter, att skriva, måla, komponera eller något annat hantverk så hade jag varit väldigt glad och tacksam men jag hoppas verkligen att jag inte hade betraktat mig som en av de utvalda bara för det. Jag hoppas att jag hade haft åtminstone lite självinsikt.

Jag kan ju älska och beundra vissa musiker, författare eller skådespelare till den milda grad att de nästan blir som en del av min vardag, en bekant som finns där någonstans i bakgrunden och underhåller mig, sjunger för mig eller på något outtalat sätt hjälper mig genom både bra och dåliga tider.

Men själva orsaken till att jag gör det är ju att de är som jag, en kompis en vän, någon jag kan lita på, någon som har genomgått ungefär detsamma som jag. Precis som när man blir vän med någon så är det ju för att man känner att det här är en person som är intressant, och som man har något gemensamt med.

Och nog är det väl så att det är inte så många som kan säga att det mest utmärkande draget med herr Ranelid är att han är så lik dig och mig.



Honey/läser och dissar med samma glada min

Björn Ranelid

Till att börja med vill jag klargöra ett par punkter:

1. Jag är inte i allmänhet intolerant och tycker vanligen att folk får gå, stå, sitta, klä sig och föra sig som de vill. Generellt tycket jag också att yttrandefriheten är av högsta kaliber och dignitet att vårda och värna. Med andra ord: alla som vill tala och uttrycka sig bör också få ges detta utrymme: verbalt, digitalt, oralt, skriftligt, måleriskt, skulpturalt. sexuellt, sjungandes ....ni fattar!

2. Jag var inte den som stod i Skugges skyttelinje när hon attackerade herr Ranelids yttre; den om det vita urringade linnet, rakade armarna och läppglansen tillika.

Förvisso har han ibland (se bild!) urringade, vita linnen som partiellt blottar hans bringa. Tillräckligt för att massa krulligt hår ska sticka upp och ta ens blick i anspråk. Vad gäller om han nu rakar armarna eller ej kan jag inte svara för eller på. Men han är inte ensam om detta fenomen. Många killar med tatueringar på armarna rakar sig. För att tatueringarna ska synas bättre. Jag tror därför att Björn också har en liten tattoo (se bild!).

Det jag funderar på med denna mannen - för jag struntar fullkomligt i om han har läppglans, rullar över från tungrots-R till spetsiga R, samt huruvida han rakar armarna eller ej. Nej, det jag funderar på är: Hur mycket kan man älska sig själv innan man blir obehagligt jobbig för sin omgivning?

En hastig koll på hans hemsida beskriver han sig som Författare, Krönikör, Estradör. Personligen tror jag han skall satsa mer krut på Estradören - den som vill synas och glänsa i strålkastarljuset. Få applåder och bifall från hängivna beundrarinnor och beundrande adepter till män.

Läser man vidare handlar det bara "om mig, om mig, om mig". Ni märker själva: lite för många upprepningar och det börjar både bli tjatigt och tröttsamt. Han fortsätter dock envetet med att berätta om sina 700 artiklar (har han räknat? Ja, det tror jag banne mig att han har, samt arkiverat varenda liten notis om sin egen person i ett stort rött, skinnbundet album som tas fram regnvåta, mörka höst- och vinterkvällar. En titt i det albumet med en liten konjakskupa i handen och livet känns som nytt igen för Ranelid. Enligt mina fabuleringar.) Så talar han också om för oss stackars menlösa idioter att han talat inför fler levande människor "än någon annan svensk författare genom tiderna - helt utan manuskript" Hepp! Känn på den Ni! Utan manuskript och allt. Storartat Björn! Storartat!!

När han nu fick chansen att kråma sig i Tv hos Skavlan så börjar han inför stackars Mika - sångaren som varit mobbad och utfrusen under hela sin barn- och ungdom -, samt en hjärnforskare som fick en stroke och nästan dog, ja då passar Ranelid på att oja sig om sig själv och berättar om den fruktansvärda tinnitus han har. Den högsta ton man kan ha! - har han självfallet också. Fattas bara annat. Jag tror säkert att det är hur jobbigt som helst med den där tinnitusen, eftersom jag själv har denna erfarenhet, men det är sättet han framför det på. Som om hans lidande - som konstnär, estradör, manuskriptlös? - vad vet jag? - är så mycket större än någon annans som känns besvärande självupptaget. Det är rent Respektlöst mot sina medmänniskor! Nä, Björn om Du ska vinna min och många andras respekt så visa lite hänsyn mot Dina medmänniskor, ge andra personer utrymme, håll igen på ditt eget beklagande, för vem gillar en ynklig snyftare? Kavla upp skjortärmarna och fram med de rakade armarna, spänn det håriga bröstet, kamma upp luggen och på med läppstifet - förlåt, läppglanset var det viss. Lyft blicken! Vi finns här överallt: vi kloka, glada, ledsna, sorgliga, löjliga - vi är också värda att bli sedda och älskade bortom vett och sans. Men vi behöver inte tycka synd om oss för att bli det!!

Flow som flyt

Döden vandrar i min närhet, hasande steg ett par meter bakom. Tänkte jag då inte skriva om, fast jag fick ett par fina bilder i huvudet med kåpklädda män i jutevävsliknande kreationer. Lien tungt vilandes mot klena dödens skuldra. Jag menar Döden kan ju knappast vara den mest vältränade i avsaknad av muskler! Så för att gå till det jag tänkte avlägga dagens Tankar om: Att skapa sig flyt eller hitta ett flow.
Flyt kan ju vara just som ordet anger att man flyter. Ovanpå en gummimadrass på ett stilla hav eller som metafor att man inte behöver dra benen i varenda fåra längs vägen, utan ibland lyckas på något sätt sväva fram och hitta flytet. Kommentarer som "Hon har sådant flyt den kvinnan!" sägs ju lite avundsjukt och nedsättande. Ibland när saker faller på plats orimligt lätt och obekymrat kan man själv tyckas ha flyt. Jag håller dock på att omvärdera detta. Flyt är kanske något man tillförskansar sig, arbetar idogt för att uppnå eller inser man efter viss prövning och erfarenhet när det är bättre att flyta än fåra. Så att säga. Flyta med är ett annat begrepp som inte är förknippat med enbart postiva tonarter. Det beror ju förstås på vad det är. Kommer SD och klappar på min dörr med julsånger har jag inte lust att flyta med, men är jag på bröllop och förväntas ta en skål efter avslutat tal så är det ingen tvekan om att jag flyter med.
Viktigast är nog att hitta sitt inre flyt eller engelskans flow tycker jag bättre täcker in vad jag försöker säga: inte bara flyt utan som en outsinlig ström av energi, av förtröstan, av mod, av tillit, av vänskap och kärlek. Sitt alldeles eget flow helt enkelt. / Poppy

The Ghost of Michael Jackson

Till alla Michael Jacksonfans eller åtminstone till alla de som har sett hans "själ" på olika ställen. Många verkar mer eller mindre övertygade om han fortfarande lever. Andra tror att hans själ lever kvar på olika ställen där han har vistats.

Själv tycker jag alla "konspirationsteorier är rent snömos. Jag tillhör inte de som tror att Elvis, John F Kennedy, lite andra blandade kändisar och nu Michael Jackson bor i en egen liten värld där de sitter och handarbetar i sin ensamhet och bara rör sig ute bland folk ungefär som fantomen. en gång om året.

Till alla er som inte har tappat tron på underverk, missa inte detta inslag på Larry King live. Framförallt titta inte på det tillsammans med barn, gravida och/eller personer med svagt hjärta.

http://www.youtube.com/watch?v=abRCag9wxpw

Honey/thrilled but not a believer

Friskt humör

Ibland behöver man lite energiboost, för att prata klarspråk. Jag skulle nu ha pluggat flera dagar i rad, men har istället suttit med jobb till 24.00 på kvällarna. Känns ju sådär. Så idag grusar ögonen ihop sig och magen knyter sig av allt kaffe jag tvingat den att ta hand om.

Att hösten är här nu är dock ingen tvekan om. Stormarna far genom landskapet och lyfter lövhögar, sidensvansar och lortpellar lite högre upp än annars vore. Regnandet och tilltagande kyla, samt alla kastanjer som plopp-ploppar ner på fötterna när man spatserar förbi. Jag kan förstås inte sluta fundera på hur det känns att bli prickad av en hård kastanjefrukt. Vilken hastighet kan de komma upp från det de släpper greppet från grenen och landar med ett dovt, men ändå hörbart knak och en liten vacker brun kastanj rullar ut och lägger sig elegant med magen i vädret? Ett bestämt rop på uppmärksamhet! Det måste kanske vara så om man är en höstfrukt som ingen ändå vill äta.

Hösta på bland stormar, vackra löv, regnskurar och leriga skor! / Poppy